Att lämna relationen kan vara svårt – och farligt

För de flesta som utsätts för våld i nära relation startar det med förälskelse och en vanlig kärleksrelation. Våldet kommer smygande, ofta som svartsjuka och kontroll. Till en början kan den utsatta tolka det som uttryck för kärlek, även om beteendet känns påfrestande.

Våldet normaliseras och eskalerar

Begränsningarna av den utsattas livsutrymme sker sedan gradvis, vilket gör det svårt för den utsatta att ta in vad som händer. Förövaren osynliggör ofta våldet, bagatelliserar och lägger skulden på den utsatta. Närheten till förövaren gör också att den utsatta tolkar våldet mildare, förringar och förnekar det. Man brukar kalla detta för att våldet normaliseras.

Psykiskt våld finns alltid med. Det kan börja som enstaka kommentarer, för att sedan öka till allt grövre verbala kränkningar, manipulationer, lögner och hot. Det psykiska våldet kan få den utsatta att börja tvivla på sig själv, och förövarens förklaringar och uppfattningar blir delvis den utsattas. Varefter kan förövaren också använda sig av fysiskt och sexuellt våld, som också det eskalerar över tid.

Motstridiga känslor och dubbel traumatisering

Signifikant är att förövaren växlar mellan våld och uttryck för omtanke och kärlek. Det gör det mycket svårt att bryta upp relationen. Komplexa känslor som kärlek, rädsla, hat, medlidande, skam, skuld och hopp tvinnas samman, och binder också den utsatta till förövaren.

”Ambivalens” är ett nyckelord för att förstå våld i nära relationer. Den som utsätts kämpar med två bilder: En som accepterat förövarens ”sanning” och som anpassar sig för att överleva. En som motsätter sig våldet och som kräver upprättelse.

Att leva med våld i nära relation är dubbelt traumatiserande – dels att utsättas för våldet, dels att behöva förhålla sig till att förövaren är en närstående. Känslor av skuld eller skam kan också göra att den utsatta förtränger och har svårt att prata om det som hänt.

Rädsla för grövre våld håller den utsatta kvar

Rädsla kan ha en starkt kvarhållande effekt. Rädslan ska tas på allvar, eftersom den utsatta vet vad förövaren är kapabel till. Att stanna kvar kan upplevas som säkrare då den våldsutsatta då upplever sig få en viss kontroll över förövaren. Det kan också handla om att den utsatta vet att våldet kommer bli grövre om hen lämnar.

Forskning visar också att riskerna för grövre våld ökar då den våldsutsatta lämnar eller försöker lämna. Majoriteten av alla mord i nära relation sker i samband med att den utsatta försöker lämna relationen.

Först handlar det om att bryta upp fysiskt. Vanligtvis inträffar det när den utsatta har ”nått botten” eller tappat hoppet om relationen. Möjligheterna till försörjning kan ha betydelse för valet att stanna eller gå. Men en vändpunkt kan vara när faran för den utsattas eller barnens liv blir akut.

Bryta känslomässigt

Den emotionella frigörelsen har fyra stadier, där den utsattas känslor domineras av kärlek, hat, medlidande respektive likgiltighet. I det första stadiet där kärlek dominerar, är det ovanligt att lämna partnern. I stadiet av hat kan den utsatta gå, men ofta inte definitivt eftersom känslor av kärlek fortfarande finns kvar. I stadiet av medlidande kan den utsatta stanna länge, men samtidigt är det vanligt att den utsatta går, men då med skuldkänslor. Det fjärde stadiet kännetecknas av likgiltighet. Om den utsatta inte har blivit helt nedbruten, är det vanligt att lämna relationen här.

Bearbeta det som hänt

Många ser inte sig själva som misshandlade eller våldtagna, eftersom våldet har normaliserats och kallats för något annat. En sista fas i uppbrottsprocessen handlar om att förstå och sätta ord på det som hänt.

Det är smärtsamt att se sig själv som misshandlad, partnern som förövare och förstå att relationen innehållit våld och brottsliga handlingar. Först när detta synliggörs kan det bearbetas. Den sista fasen behövs också för att bryta den skam som den utsatta kan känna inför förövaren, sig själv och andra.