Frågor och svar om koordineringsinsatser

Lagen har tillkommit då regeringen bedömt att det kommer att finnas ett kontinuerligt behov av individuellt stöd i sjukskrivningsprocessen för vissa patienter, för att främja deras arbetsförmåga och deltagande i arbetslivet. Syftet är att ge stöd till och samordna insatser för patienten och att samverka med andra aktörer för att främja patientens återgång till, eller inträde i, arbetslivet. Lagen säkerställer att ett sådant stöd erbjuds i alla regioner.

Regeringen framhåller att många sjukskrivna patienter, utöver medicinsk vård och behandling, behöver stöd och vägledning genom sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen inom hälso- och sjukvården.

Koordineringsinsatserna ska bara ges om patienten samtycker till det och regionen avgör själv hur arbetet ska utföras.

Nej, regionerna bestämmer själva hur arbetet ska utföras och vilken kompetens som krävs av hälso- och sjukvårdspersonal som ska utföra koordineringsinsatser.

I regeringens förarbeten till lagen framgår att det väsentliga är att regionerna får en lagreglerad skyldighet att erbjuda vissa insatser till patienter som behöver det. Genom att använda begreppet koordineringsinsatser i lagtexten tydliggörs att det inte är fråga om en viss obligatorisk organisationsform utan just om vissa åtgärder.

Nej, det ingår inte i lagen. För att resurserna ska kunna användas effektivt bör insatserna erbjudas i ett skede där man bedömer att insatserna är meningsfulla. Insatserna blir dock sannolikt mer effektiva i ett tidigt, men också lämpligt skede.

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, ska hälso- och sjukvården arbeta för att förebygga ohälsa, därför skulle koordineringsinsatser även kunna vara förebyggande. Varje region avgör om de vill erbjuda förebyggande koordineringsinsatser.

Hälso- och sjukvården avgör vilka patienter som ska erbjudas koordineringsinsatser. Det avgörande är inte vilken diagnos patienten har eller var i hälso- och sjukvården patienten tas om hand, utan vilka möjligheter patienten bedöms ha till att återgå till eller inträda i arbetslivet och hur möjligheterna kan påverkas av ett individuellt stöd. Behovet måste bedömas i det enskilda fallet med utgångspunkt av hälso- och sjukvårdens erfarenheter och utvärderingar av för vilka patienter särskilda stödinsatser har positiv effekt.

Bedömningen görs av sjukskrivande läkare, ofta i samarbete med rehabiliteringskoordinator. Forskning pågår för att ta reda på vilka patienter som har bäst nytta av koordineringsinsatser.

Regionerna benämner oftast funktionen rehabiliteringskoordinator eller rehabkoordinator. Lagen ställer inga krav på att regionerna ska utse någon särskild koordinator, regionerna väljer själva hur de vill organisera insatserna efter sina egna förutsättningar. Genom att använda begreppet koordineringsinsatser i lagtexten tydliggörs att det inte är fråga om en viss obligatorisk organisation utan om vissa åtgärder.

För att insatserna ska ge ett effektivt individuellt stöd krävs sannolikt att den som utför uppgifterna har goda förutsättningar att kunna koncentrera sig på uppdraget och erbjuda patienten kontinuitet i insatserna. Det kan också vara lämpligt att patienten får ha kontakt med en och samma person under koordineringen.

Regeringen anser att det bör klargöras att även de patienter som visserligen är redo för arbetslivet, men som inte hunnit bli arbetstagare eller arbetssökande innan de blivit sjukskrivna, ska omfattas av förslaget. Därför anges uttryckligen i författningstexten att koordineringsinsatserna ska omfatta också de sjukskrivna patienter som behöver stöd för att inträda i arbetslivet.

Ja. Lagen gäller även de patienter som har ekonomiskt bistånd och som på grund av skada eller sjukdom i någon utsträckning är förhindrad att delta i arbetslivet eller i socialtjänstens aktiviteter. Det har alltså ingen betydelse vilken form av ersättning som patienten har.

Till socialtjänsten, kan begränsningar i aktivitets- eller arbetsförmågan beskrivas i ett brev eller vid ett möte med berörda parter.

Regionen avgör hur insatserna organiseras och där det är lämpligt, men insatserna ska kunna organiseras och erbjudas inom befintliga verksamheter i hälso- och sjukvården. Koordineringsinsatserna ska vara en del av sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen och i de fall det är någon annan än sjukskrivande läkare som utför insatserna ska det ske i samarbete med läkaren.

Koordineringsinsatserna kan genomföras av eller tillsammans med en vårdsamordnare eller en fast vårdkontakt som utsetts enligt patientlagen, av utsedda rehabiliteringskoordinatorer eller någon annan hälso- och sjukvårdspersonal inom hälso- och sjukvården. Regionerna avgör vad uppdraget för rehabiliteringskoordinatorer ska innehålla.

Kompetenskraven för att få utföra koordineringsinsatser är inte reglerade i lag.

Som huvudregel regleras inte vilka yrkesgrupper som ska utföra vilka uppgifter inom hälso- och sjukvården. Av 5 kap. 2 § hälso- och sjukvårdslagen framgår dock att där hälso- och sjukvård bedrivs ska den personal som behövs finnas, för att kunna ge god vård. Det blir därmed en fråga för regionerna att säkerställa rätt kompetens.

Vanliga yrkesbakgrunder för de som har uppdraget rehabiliteringskoordinator är arbetsterapeut, fysioterapeut, socionom eller sjuksköterska.

Det krävs kompetens och förutsättningar för att kunna utföra koordineringsinsatser, och för att insatserna ska kunna ges som en integrerad del av sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen. Det innebär att hälso- och sjukvårdspersonalen som utför koordineringsinsatser ska ha god förmåga att stödja och motivera den enskilda patienten i rehabiliteringsprocessen, att samordna vård- och behandlingsåtgärder som främjar arbetsåtergång samt att kunna företräda hälso- och sjukvården i den medicinska dialogen i samverkan med andra aktörer. Kunskap om andra aktörers uppdrag och ansvar samt om välfärdssystemen är en förutsättning för att kunna utföra koordineringsinsatser.

Dokumentationsskyldighet innebär att koordineringsinsatser ska journalföras enligt patientdatalagen. Den som utför koordineringsinsatser är skyldig att föra patientjournal, och vårdgivare får behandla personuppgifter enligt reglerna om sammanhållen journalföring om uppgifterna kan antas ha betydelse för insatser enligt lagen.

I dokumentationen ska det framgå av vem och i vilken funktion insatserna för patienten har utförts.

Ja. KVÅ-koden kan användas för alla patientkontakter som journalförs med åtgärden koordineringsinsatser som en del av sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen. KVÅ-koden underlättar för att ta fram statistik om koordineringsinsatser och för att göra jämförelser inom och mellan regionerna, för en fortsatt utveckling av koordineringsinsatserna.

Regionen ska informera Försäkringskassan om patienten kan antas behöva rehabiliteringsåtgärder enligt 30 kap. socialförsäkringsbalken, om patienten samtycker till det. Försäkringskassan ansvarar för att klarlägga patientens behov av arbetslivsinriktad rehabilitering och för att samordna åtgärderna för patientens rehabilitering.

Informationen till Försäkringskassan kan ske på olika sätt. Antingen i läkarintyget för sjukpenning, genom att ringa Försäkringskassans handläggare eller genom att använda Försäkringskassans formulär:7429 Information om antaget behov av rehabiliteringsåtgärder enligt 30 kap. SFB

Regeringen anser att de erfarenheter som finns hittills tillräckligt tydligt visar att rehabiliteringskoordinatorernas insatser ger patienter stöd. Flera utvecklingsprojekt med vetenskaplig ansats, bland annat i Region Västerbotten och i Region Stockholm, har visat på positiva resultat för patienter med psykisk ohälsa eller långvarig smärta, men också för vårdgivare och arbetsgivare, under vissa förutsättningar. För närvarande pågår forskning bland annat i Lund, Stockholm, Uppsala och Göteborg om koordinering inom både primärvården och specialistvården.

Nej, lagen säger inget om det. Regeringen bedömer att sådan kompetens- och verksamhetsutveckling ingår i regionens övergripande ansvar för verksamheten och för en god hälso- och sjukvård, därför bör det inte regleras i lag hur detta arbete ska organiseras.

Regionerna avgör vem eller vilken funktion som ska ha ansvar för dessa uppgifter och vilka uppgifter som ska ingå i uppdraget för funktionen rehabiliteringskoordinator.

Det innebär att stödja patienten som är sjukskriven, utifrån patientens önskemål och förutsättningar. Insatser som avses är till exempel:

• Stödja och motivera den sjukskrivna patienten att vara delaktig och aktiv i den vård och behandling som erbjuds och främjar inträde på arbetsmarknaden eller arbetsåtergång.
• Stödja patienten i kontakten med andra aktörer.
• Att den sjukskrivna patienten får en kontaktperson att vända sig till om planen för sjukskrivningen och relaterad rehabilitering inom hälso- och sjukvården. Kontaktpersonen ska inte ha rollen som ombud för patienten.

Hälso-och sjukvården har endast ansvar för sådant personligt stöd som krävs för patientens vård och behandling.

Koordineringsinsatser gäller det personliga stöd som krävs för patientens vård och behandling. Om kartläggningssamtal behövs för att vården kan bli mer effektiv ska det ingå i koordineringsinsatserna.

Här avses samordning av olika åtgärder inom hälso- och sjukvården som kan ha betydelse för en sjukskriven patients möjlighet att återgå till eller inträda i arbetslivet. Intern samordning ska på samma sätt som personligt stöd vara inriktat på den enskilda patienten och dennes särskilda behov.

Samordningen bör framförallt handla om att främja en samsyn om patientens vård och behandling och att stämma av att alla som behandlar patienten arbetar mot samma mål och enligt samma plan när det gäller patientens arbetsförmåga och arbetsåtergång.

Samverka med andra aktörer i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen när det behövs för att hälso- och sjukvården ska kunna utföras så effektivt som möjligt och för att främja arbetsåtergången. I samverkan ska den som utför koordineringsinsatserna företräda hälso- och sjukvården.

Den som utför koordineringsinsatser i det enskilda patientfallet är också en kontaktväg till hälso- och sjukvården för andra aktörer som har behov av samverkan i det enskilda fallet

Behov av åtgärder från andra aktörer kan uppmärksammas och vid behov kan patienten stödjas i den kontakten.

Patientens samtycke krävs för att få lämna information till andra aktörer. I all överföring av information ska hänsyn tas till dataskyddsförordningen (GDPR) som reglerar hanteringen av personuppgifter.

Försäkringskassan har laglig rätt att begära ut uppgifter och handlingar om en patient från den offentliga hälso- och sjukvården om det behövs för att handlägga patientens sjukpenningärende. I dessa fall behöver inte Försäkringskassan patientens samtycke. Däremot är alltid privata vårdgivare skyldiga att inhämta samtycke från patienten innan medicinsk information lämnas till Försäkringskassan.

Lag (2008:962) om valfrihetssystem (LOV) anger vilka tjänster som omfattas av LOV genom de CPV-koder som EU tar fram. Endast tjänster (CPV-koder) som anges i LOV bör upphandlas enligt LOV. LOV har inte någon CPV-kod som avser tjänster inom koordinering inom hälso- och sjukvård.

SKR:s juridiska bedömning är att tjänsterna för rehabiliteringskoordinatorer kan omfattas av CPV-kod 85312310-5; Guidance services, som avser socialvård och därtill hörande tjänster (och som omfattas av LOV). Andra alternativ för regionen att upphandla och avtala koordineringsinsatserna är att använda Lag (2016:1145) om offentlig upphandling (LOU) eller att lägga uppdraget i regionens egen regi.

Varje region beslutar om patientavgifter för sjukvårdsinsatser. Avgifterna beror på vilken ersättningsmodell regionen har valt för sina sjukvårdsuppdrag. SKR ger därför inte några rekommendationer om patientavgifterna och gör en juridisk bedömning att regionerna inte ska ta avgift för koordineringsinsatser.

För tjänster eller nyttigheter som kommuner och regioner är skyldiga att tillhandahålla får avgifter endast tas ut om det följer av lag eller annan författning. Insatser enligt lagen (2019:1297) om koordineringsinsatser för sjukskrivna patienter är inte hälso- och sjukvård vilket torde innebära att inte heller bestämmelserna om avgifter i 17 kap. HSL gäller.

Regionerna får ersättning för uppdraget att erbjuda koordineringsinsatser till sjukskrivna patienter, som har behovet, genom de generella statsbidragen. Ersättningen är avsedd för utförandet av koordineringsinsatser och för ledning och styrning av koordineringsinsatser hos regionerna. Beräkningar av ersättningen till regionerna anges i lagrådsremissen och var 361 miljoner kronor för år 2020.