Välfärdsbrottslighet är demokratihotande

Att det inte finns en tydligt definition av begreppet välfärdsbrottslighet anses vara försvårande för arbetet. Man ser ett behov av att kompetens på området behöver öka och man efterfrågade utbildningar och stödmaterial. I nästan samtliga intervjuer uppges sekretesslagstiftningen vara ett hinder i arbetet mot välfärdsbrottslighet. Framförallt vittnar många om att det finns en osäkerhet kring var gränserna går för vilken information man får dela.

Det saknas verktyg, struktur och samordning kring välfärdsbrott

Många kommuner saknar systematik för att upptäcka fusk. Bilden som förmedlas av arbetet är att det är enskilda, drivande handläggare som uppmärksammar problem. När brott väl upptäcks beskriver många intervjupersoner att det saknas systematik för att omhänderta dessa ärenden. Handläggarna som ser och misstänker saker vet inte vad de ska göra med sina misstankar.

När det gäller försörjningsstöd finns i flera kommuner utpekade handläggare för felaktiga utbetalningar (FUT) som anställts för att omhänderta ärenden med misstänkts vara brottsliga. Några kommuner har också anställt särskilda tjänstepersoner som följer upp och kontrollerar kommunens avtal, vilket verkar vara en framgångsfaktor.

Det beskrivs också hur det saknas fungerande verktyg till handläggare som upptäckt fusk och oegentligheter och vill göra ett avslag. Särskilt tydligt är detta inom föreningsbidrag där tips rörande föreningen kan komma från till exempel Polisen eller andra aktörer som arbetar i lokalsamhället och som signalerar att något inte står rätt till i föreningens verksamhet. För handläggarna är det svårt att veta hur man ska upprätta ett underlag för avslag av ansökan som uppnår krav på transparens och som håller måttet juridiskt. I intervjuerna har några handläggare beskrivit att de känner sig ensamma och utsatta i avsaknad av vägledning och tydliga riktlinjer för hur de ska hantera svåra ärenden.

Många tjänstepersoner upplever att de arbetar i stuprör och att det saknas samordning inom kommunen mellan de olika verksamheterna där det kan förekomma välfärdsbrott. Det finns en frustration över att målet, när man upptäcker fusk, endast blir att göra ett avslag på ansökan och att man inte går vidare med att avslöja de som fuskar. Det saknas också ofta samordning med den eller de som arbetar brottsförebyggande i kommunen.

I intervjuer med de statliga myndigheterna framkommer att de tycker att det är svårt att samverka med kommunerna kring välfärdsbrott eftersom kommunerna är organiserade på olika sätt och därmed inte alltid har tydliga kontaktvägar för dessa frågor. Kommunerna ger dock lite olika bilder kring samverkan med myndigheterna. Vissa intervjuade kommuner anser att de har byggt upp en god samverkan med myndigheterna.

Sekretesslagstiftningen förhindrar kommunerna att delta fullt ut i nätverk med myndigheter men vissa större kommuner har hittat alternativa lösningar. De flesta kommuner som ingår i undersökningen vittnar dock om att de gärna hade haft mer samverkan med statliga myndigheter. Många framhåller att sådan samverkan endast är förbehållen de stora kommunerna och att de statliga myndigheterna inte är organiserade för att kunna bedriva samverkan på lokal nivå med landets alla kommuner.

Det finns anledning att särskilt lyfta fram samverkan med Polisen kring anmälningar om misstänkta bidragsbrott. Även om det i de flesta kommuner finns skriftliga rutiner kring hur polisanmälningar ska gå till, kvarstår frågor kring vilka underlag som ska lämnas in och hur mycket en kommun själv ska utreda innan ärendet lämnas över till Polisen.

Brist på stöd, styrning eller förståelse från kommunledningen

Många uttrycker hur viktigt det är att känna stöd från ledningen för att våga driva frågor kring välfärdsbrott. I synnerhet om det innebär att interna brister i organisationen blottläggs. Det finns en oro för att det kan slå tillbaka och vändas emot en själv. Det som beskrivs är alltså en upplevelse av att cheferna inte förstår hur omfattande problematiken är. Det är viktigt att det finns en tydlig styrning och ett tydligt uppdrag.

Det finns intressekonflikter och målkonflikter

Konflikter mellan olika perspektiv och intressen utgör hinder i arbetet mot välfärdsbrottslighet. Detta framkommer i samtliga intervjuer. Något som återkommer i nästan samtliga intervjuer är att kontrollarbetet krockar med grunduppdraget inom socialt arbete som handlar om att hjälpa och stödja människor. I intervjuerna framkommer detta på olika sätt. Ibland benämns det som konflikt mellan tillit och kontroll, där våra välfärdssystem utgår från en grundläggande tillit till att individer vill göra rätt.

En anledning till att en kommun inte vill få uppmärksamhet kring eventuell brottsutsatthet är att det krockar med andra intressen som är kopplade till mål om att marknadsföra kommunen, vara attraktiva arbetsgivare, locka besökare, näringsliv och andra liknande mål.

I de flesta utredningar om välfärdsbrottslighet som denna rapport refererar till, argumenteras för utökade kontroller av enskilda personer, företag och föreningar som erhåller utbetalningar från kommunen. Sådana kontroller kräver emellertid ofta manuell handläggning och kan därför komma i konflikt med kraven på snabb, effektiv service till medborgarna. Många kommuner bedriver utvecklingsarbete med målsättningen om korta handläggningstider och att effektivisera processerna, till exempel genom automatisering av välfärdstjänster. Kraven på kontroll behöver därmed balanseras mot kravet på att ärendet ska handläggas snabbt och enkelt.

Många intervjupersoner påpekar oklarheter kring hur långt det kommunala uppdraget sträcker sig när det gäller att utreda fusk och misstänkta brott.

Problem med otillåten påverkan

De flesta kommuner uppger att problemet med otillåten påverkan har blivit större. Ingen av de intervjuade kan hänvisa till statistik men merparten ger ändå en bild av att problematiken ökat under de senaste åren. Orsaken till att det ökat kan de inte med säkerhet svara på men många hänvisar till en känsla av att ”samhället hårdnat” och att hot och hat blivit vanligare. Många tror också att det beror på att kriminaliteten blivit mer omfattande. Några intervjuade reflekterar över att man under den senaste tiden börjat prata mer om problemet internt i organisationen och att medarbetarna därför har börjat berätta om händelser de upplevt. I intervjuerna nämns också att det kan vara svårt att beskriva om en händelse är otillåten påverkan eller ”bara en upprörd klient”.

De intervjupersoner som har erfarenheter från arbete i socioekonomiskt utsatta områden berättar om påtryckningar från de kriminella grupperingarna i området och att tjänstepersonerna inte alltid blir direkt hotade men att de inte heller vill anmäla brott eller reagera mot händelser på grund av rädsla för repressalier.

Flera intervjupersoner uppger att deras kommun inte har ett fungerande internt incidentrapporteringssystem som omfattar otillåten påverkan. Det kan till exempel bero på att det IT-system som används för rapportering av arbetsmiljöskador och tillbud inte har en valbart alternativ som passar för mer subtila påverkansförsök än hot och våld.