- Startsida
- Offentlig säker mat
- Om offentlig säker mat
- Kommuner och regioner som livsmedelsföretag
- Straffrättsligt ansvar
Straffrättsligt ansvar
I 29 § livsmedelslagen (2006:804) finns en straffbestämmelse som stadgar att den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot vissa angivna paragrafer i lagen, föreskrifter eller i EG-bestämmelser kan dömas till böter. Straffstadgandet pekar inte ut vem hos en myndighet, organisation eller företag som kan dömas för brott. I princip kan alla i en kommunal livsmedelsverksamhet från nämndordföranden och ledamöterna till personalen i köket dömas för brott mot livsmedelslagen. Vem som i ett konkret fall kan riskera åtal beror dels på vilket slags brott som begåtts, dels på vilken delegering av beslutanderätt som finns och på uppgiftsfördelningen i övrigt inom förvaltningens livsmedelshantering. Avgörande bör vara vem som utifrån kommunalrättsliga grunder har beslutsrätten i det enskilda fallet.
Delegering avgör ansvarsfrågan
Genom en tydlig delegering av beslutsrätt och en klar ansvarsfördelning blir fördelningen av det straffrättsliga ansvaret i organisationen klarare. Större delen av ansvaret för den praktiska hanteringen kan flyttas ner i organisationen. Syftet med en ändamålsenlig ansvars- och uppgifts- fördelning ska emellertid inte vara att i förväg utse en ”syndabock” utan att ge bättre förutsättningar att hindra att straffansvar överhuvudtaget blir aktuellt. De tjänstemän som erhåller ansvar och uppgifter ska ha rätt kompetens, tillräckliga beslutsbefogenheter och resurser för att kunna vidta erforderliga arbetsledningsåtgärder. Det är också viktigt att nämnden får löpande information som möjliggör uppföljning av verksamheten.
Oklarheter gällande delegering och ansvarsfördelning medför att det straffrättsliga ansvaret kan komma att utkrävas på en högre nivå i beslutskedjan eller att det faller tillbaka på nämndledamöterna. I sista hand är det domstolen som avgör vem som kan dömas för ett brott. Från rättspraxis kan nämnas en dom från Göta Hovrätt, 2006-12-22 mål B 2701-05, i vilken ett kommunalråd dömdes för arbetsmiljöbrott enligt arbetsmiljölagen. En bidragande orsak till att just kommunalrådet åtalades var en oklarhet om var arbetsmiljöansvaret låg vid tidpunkten för brottet.
En annan dom från Svea hovrätt från 2004 gäller brott mot den gamla livsmedelslagen. I målet åtalades en husmor i ett centralkök i en kommun sedan flera personer på ett äldreboende hade dött efter att ha ätit en ärtsoppa som återuppvärmts och som förvarats på ett sätt som stred mot dåvarande 8 § livsmedelslagen. Trots att förfarandet innebar brott mot lagen friades husmodern. I bedömningen tog domstolarna bland annat fasta på att ingen särskild delegation av ansvar hade skett och att hon inte fått någon befattningsbeskrivning eller annan skriftlig instruktion som angav vilket ansvar hon hade.
Genom Produktansvarslagen (1992:18) kan en livsmedelsföretagare bli skadeståndsskyldig om företagets produkter orsakar skada eller sjukdom. Produktansvarslagen bygger på principen om strikt ansvar, det vill säga att skadeståndsansvar inte förutsätter att skadan orsakats genom vårdslöshet.
För att ett ansvar enligt produktansvarslagen ska anses föreligga krävs att följande kan konstateras:
- Det har uppstått en personskada.
- Det finns en säkerhetsbrist i ett livsmedel.
- Det är säkerhetsbristen som orsakat skadan (det finns ett orsakssamband).
En produkt har en säkerhetsbrist om produkten inte är så säker som skäligen kan förväntas. Säkerheten ska bedömas med hänsyn till hur produkten kunnat förutses bli använd och hur den har marknadsförts samt med hänsyn till bruksanvisningar, tidpunkt då produkten satts i omlopp och övriga omständigheter. Att en produkt till exempel inte uppfyller vissa säkerhetsföreskrifter som meddelats av en myndighet är en stark indikation på att det finns en säkerhetsbrist. Däremot betyder motsatsen, dvs att en produkt uppfyller alla relevanta krav i lagstiftningen, inte automatiskt att det inte kan ha funnits en säkerhetsbrist. Om någon blir sjuk av ett livsmedel kan det företag som tillverkat produkten bli ansvarigt. Detta gäller i princip även om bristen i livsmedlet har orsakats av en ingrediens eller beståndsdel som kommer från en annan tillverkare. Då har den skadelidande även möjlighet att utkräva produktansvaret av den som tillverkat beståndsdelen.