Nu måste staten följa finansieringsprincipen

Förändrade lagar som inte finansierats, ökad verksamhet och kostnadsökningar gör att individ- och familjeomsorgen har stora utmaningar.

En kommunal verksamhet som ofta går med underskott är individ- och familjeomsorgen (IFO). När vi pratar med ekonomichefer i kommuner får vi flera svar på vad detta beror på, men ett viktigt skäl till underskotten är att verksamheten till stor del är styrd av tvingande lagar där det kommunala ansvaret ständigt utökats – utan att kommunerna kompenseras ekonomiskt.

Ekonomirapporten, oktober 2021

I Ekonomirapporten, som presenterades den 19 oktober, svarade kommunernas ekonomichefer på frågor om ekonomin inom IFO. Ett område som är särskilt utsatt är barn och ungdomsvården, där kostnaderna ökat med hela 73 procent i fasta priser (deflaterat med kommunernas pris- och löneökningar) samtidigt som antalet barn och unga endast ökat med 9 procent sedan 2010. En orsak är ett ökat antal orosanmälningar. Det är främst kostnaderna för familjehemsplaceringar som ökat, tätt följt av kostnaderna för HVB-placeringar. Även kostnaderna för öppna insatser har ökat i betydligt snabbare takt än antalet barn. Vi frågade ekonomicheferna om vad som hänt under 2020 och 2021 inom barn- och ungdomsvården. Drygt hälften av kommunerna hade under 2020 ökade kostnader för familjehemsplaceringar och 44 procent av dem hade det för HVB. I 32 av kommunerna mer än fördubblades kostnaderna för familjehem 2020 jämfört med föregående år. Ibland har antalet placeringar ökat, ibland har priserna för placeringar kraftigt gått upp och ibland har det varit en kombination av både och.

Staten följer inte finansieringsprincipen för våldsutsatta

Förutom kostnadsökningar inom barn- och ungdomsvården, har behoven ökat även inom andra områden. Staten har också ökat sina krav på kommunerna. Ett exempel är regelverket kring våldsutsatta personer. 2007 ändrades lagen och i stället för att lagen sade att kommunerna bör ge stöd och hjälp till kvinnor som utsatts för våld och barn som utsatts för och bevittnat våld, står det sedan 2007 att kommunen ska ge dem hjälp att förändra sin situation. Från att kommunerna frivilligt kunde göra detta blev det 2007 en tvingade lagstiftning. Tvingande lagstiftning ska enligt finansieringsprincipen beräknas av staten tillsammans med SKR och finansieras från grunden. Det innebär att hela den kostnad som alla kommuner har för att stödja och hjälpa våldsutsatta att förändra sin situation, skulle ha finansierats av staten. Så har det inte blivit. Den totala ökningen av resurser som kommunerna fick för detta utökade ansvar var enbart 70 miljoner kronor som inte varit en ökning av det generella statsbidraget, utan i stället medel som kunnat ansökas från Länsstyrelserna och är alltså under 120 000 i en mediankommun.

2014 förstärkte Socialstyrelsen sina föreskrifter så att kommunerna och regionerna även fick ansvar för hälso- och sjukvård samt tandvård, utöver socialtjänst för dessa personer.

Förstärkning av lagkravet har aviserats

I budgetpropositionen för 2022 aviseras nu ytterligare en förstärkning av lagkravet på kommunerna. Enligt den nya lagstiftningen ska kommunerna erbjuda våldsutsatta, och barn som bevittnat våld, skyddade boenden samt utreda, fatta beslut om och följa upp insatsen. Till detta har regeringen i budgetpropositionen aviserat att man avsätter 345 miljoner kronor, vilket motsvarar cirka 560 000 kronor per mediankommun. Även denna gång har staten alltså struntat i att följa processen enligt finansieringsprincipen. Om regeringen valt att följa finansieringsprincipen skulle lagändringen, enligt SKR:s beräkningar, kräva drygt 4 miljarder kronor, det vill säga nästan tolv gånger så mycket som kommunerna nu ska få.

Ett skäl som ofta anförs av staten när man bortser från finansieringsprincipen är att allt redan borde vara kommunernas ansvar. Ett problem är att Socialtjänstlagen är så pass bred att det går att hänvisa till att kommunerna ska göra mycket mer än vad som tydligt framgår. På sistone har regeringen också framfört att kommunerna fått omfattande stöd med anledning av coronapandemin och därmed kanske man slarvar med finansieringsprincipen. Men de pandemirelaterade ersättningarna kan inte användas till detta. Kommunerna måste antingen finansiera detta viktiga åtagande själva eller så måste staten respektera finansieringsprincipen. Annars riskerar kvinnors och barns hälsa och till och med liv. Om kostnaderna ökar, så som SKR bedömer att de kommer att göra, så kommer det att tvinga kommunerna att nedprioritera annan kommunal verksamhet för att få råd med alla de nya uppgifter som staten lägger på kommunerna inom IFO-området.

Om staten beslutar om ny lagstiftning ska detta finansieras fullt ut från grunden. Något annat är orimligt.

Skribent

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300

    Kontakt

    Kontakta SKR

    Har du en fråga med anledning av det pågående virusutbrottet?

    Titta först på våra frågor och svar som finns här på webbplatsen.

    Covid-19 och det nya coronaviruset








    Om bloggen

    Välkommen till Ekonomibloggen. Jag som bloggar heter Annika Wallenskog och är chefsekonom på SKR. Här skriver jag om frågor som på olika sätt rör ekonomin i kommuner och regioner och välfärdens finansiering.

    Prenumeration

    Prenumerera

    Skribenter

    Sök i bloggen