Viktigt meddelande till allmänheten – kommuners och regioners behörighet att begära sändning av ett VMA

Vid årsskiftet 2023/2024 införs en ny lag som reglerar systemet Viktigt meddelande till allmänheten (VMA). Den nya lagen tydliggör hur systemet ska fungera och reglerar ansvarsförhållandena mellan systemets olika aktörer.

Förändringen leder till att kommuner och regioner behöver bestämma vem eller vilka inom organisationen som ska ha behörighet att skyndsamt kunna besluta om att begära sändning av ett VMA. Kommuner och regioner behöver även lägga till detta i delegationsordningen.

Bakgrund

Varningssystemet Viktigt Meddelande till Allmänheten (VMA-systemet) syftar till att varna och ge vägledande information vid olyckor, svåra störningar i viktiga samhällsfunktioner och andra allvarliga händelser. VMA-systemet har vuxit fram över tid och har fram till nu i stora delar reglerats genom överenskommelser och avtal.

Från och med den 1 januari 2024 regleras tillämpningen av VMA-systemet genom en ny lag med tillhörande förordning och föreskrifter. Den nya lagen, lag (2023:407) om viktigt meddelande till allmänheten, reglerar bland annat vem som får begära sändning, hur sändning ska begäras och genomföras samt ansvarsfördelning för sändningen.

Lag (2023:407) om viktigt meddelande till allmänheten, Sveriges riksdag

I lagen anges att regeringen får begära sändning av VMA och att regeringen även får meddela föreskrifter om vilka andra aktörer som ska få denna behörighet. I förordning (2023:579) om viktigt meddelande till allmänheten anges därför att ett antal ytterligare myndigheter får begära sändning av VMA, däribland kommuner och regioner. Det framgår också att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) får meddela ytterligare föreskrifter och i enskilda fall besluta om ytterligare aktörer som får begära sändning av VMA.

Förordning (2023:579) om viktigt meddelande till allmänheten, Sveriges riksdag

VMA vid fara för liv eller hälsa eller omfattande skada på egendom eller miljö

En sändning av ett VMA får begäras när det finns fara för liv eller hälsa eller för omfattande skada på egendom eller miljö, om meddelandet omedelbart behöver nå allmänheten för att förhindra eller begränsa faran eller skadan.

I utredningsuppdraget och i förarbetena till den nya lagen om VMA framgår att utgångspunkten är att översynen ska utgå från nuvarande system och att tyngdpunkten ska ligga på att skapa en mer samlad och överskådlig reglering. Systemet ska således även fortsättningsvis utgå från situationer då det är bråttom med att nå ut med information om att det föreligger fara för liv eller hälsa eller för omfattande skada på egendom eller miljö. Det framgår också att räddningschef och räddningsledare inom den kommunala räddningstjänsten, som idag är den aktör som begär den absoluta merparten av de VMA som sänds, även i fortsättningen ska ha samma möjlighet för detta. Räddningschefen behöver därför kunna begära sändning av VMA även när den nya lagen har trätt i kraft.

Fler behöver behörighet att kunna begära VMA

I förarbetena framgår vidare att lagens tillämpningsområde även omfattar andra situationer utöver räddningstjänstens insatser och berör därför kommuner och regioner på flera sätt. Det leder till att fler behöver få behörighet att begära sändning av VMA, till exempel smittskyddsläkare i regionerna samt vissa beslutsfattare inom kommuner och regioner utifrån respektive ansvarsområden vid kriser och höjd beredskap enligt lagen (2006:544) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap (LEH).

VMA-systemet ger långtgående möjligheter att kommunicera med hela eller delar av landets befolkning via ett flertal olika kanaler. Det behöver tillämpas med omsorg och enbart användas i de tidskritiska situationer där konkret fara föreligger och ett meddelande måste nå ut snabbt. En felaktig varning eller missledande information kan få allvarliga konsekvenser för både individer och samhället i stort. Att allmänheten kan lita på den information som sänds som ett VMA är av central betydelse för systemet. Därför behöver kommuner och regioner vara restriktiva och noggranna med hur beslutanderätten om att begära sändning av VMA fördelas inom organisationen.

Kommunernas behörighet att begära VMA

I förordningen (2023:579) om viktigt meddelande till allmänheten anges att kommunen får begära sändning av ett VMA. I förarbetena framgår att kommunen ska kunna göra detta utifrån flera olika kommunala uppdrag, dels i samband med kommunal räddningstjänst enligt lag (2003:778) om skydd mot olyckor (LSO) och dels vid andra typer av kriser och situationer där kommunen behöver agera utifrån uppdraget i LEH.

Ett VMA ska kunna sändas ut så skyndsamt som möjligt och därför är det nödvändigt att behörigheten för att begära sändning av ett VMA delegeras till den som har möjlighet att upptäcka behovet i tid och omedelbart kan genomföra en begäran om sändning. Delegering behöver ske dels till räddningschefen och dels till den eller de inom kommunen som har befogenhet att fatta omedelbara beslut i samband med en krissituation.

Delegation till räddningschefen

Eftersom det är lagstiftarens avsikt att kommunen ska ha behörighet att begära sändning av VMA inom ramen för sitt uppdrag att bedriva räddningstjänst enligt LSO så behöver denna behörighet delegeras direkt till räddningschefen. Denne är ytterst ansvarig för att räddningstjänsten är ändamålsenligt ordnad samt för de beslut som ska fattas inom ramen för räddningsinsatserna. Räddningschefen kan sedan i sin tur delegera vidare beslutanderätten till räddningsledare eller en annan behörig funktion inom räddningsledningssystemet (3 kap. 16 § LSO).

Det är relativt vanligt att kommuner har överlåtit räddningstjänstuppdraget enligt LSO på ett kommunalförbund. Eftersom kommunens behörighet att begära sändning av ett VMA har en direkt koppling till räddningstjänstuppdraget i LSO så ska bestämmelserna om VMA, i enlighet med 9 kap. 2 § andra stycket kommunallagen (2017:725), tillämpas för kommunalförbundet. En kommun behöver alltså inte besluta om detta i särskild ordning utan bestämmelserna om VMA riktar sig direkt mot den som innehar uppdraget att svara för kommunens uppdrag enligt LSO.

Delegation till annan ansvarig beslutfattare

Kommunens behörighet att begära sändning av ett VMA kan också behöva tillämpas vid kriser och allvarliga situationer trots att räddningstjänst inte föreligger, till exempel utifrån kommunens ansvar och uppdrag enligt LEH. Därför behöver kommunen ha förmåga att fatta beslut om att begära sändning av ett VMA även vid sådana situationer. Behörigheten behöver delegeras till den eller de inom kommunen som har befogenhet att fatta omedelbara beslut i samband med en krissituation. Här finns inte motsvarande befattningshavare såsom räddningschef och räddningsledare utpekade i regleringen så det är upp till varje kommun att avgöra hur detta ordnas på bästa sätt. Ett restriktivt förhållningssätt bör tillämpas enligt tidigare resonemang om kravet på att säkerställa riktigheten i de VMA som sänds.

I likhet med principen om att kommunens behörighet att begära sändning av VMA tillämpas på den aktör som har kommunens uppdrag enligt LSO så ska bestämmelserna om VMA också tillämpas utifrån kommunens uppdrag enligt LEH. Det innebär att bestämmelserna om VMA kan tillämpas både på en kommun och på ett kommunalförbund som verkar inom samma geografiska område, men utifrån olika uppdrag; LSO respektive LEH.

Regionernas behörighet att begära VMA

I förordningen (2023:579) om viktigt meddelande till allmänheten anges att regionen får begära sändning av ett VMA. I förarbetena framgår att regionen behöver kunna göra detta utifrån två olika uppdrag, dels utifrån regionens uppdrag i smittskyddslagen (2004:168) och dels vid andra typer av kriser och situationer där regionen behöver agera utifrån uppdraget i LEH.

Ett VMA ska kunna sändas ut så skyndsamt som möjligt och därför är det nödvändigt att behörigheten för att begära sändning av ett VMA delegeras till den som har möjlighet att upptäcka behovet i tid och omedelbart kan genomföra en begäran om sändning. Delegering behöver ske dels till smittskyddsläkaren och dels till den eller de inom regionen som har befogenhet att fatta omedelbara beslut i samband med en krissituation. Ett restriktivt förhållningssätt bör tillämpas enligt tidigare resonemang om kravet på att säkerställa riktigheten i de VMA som sänds.