Radiovågor och strålning

Kommunikation i mobiltelefonisystem sker med radiovågor. En basstation förmedlar radiovågor mellan olika mobiltelefoner när de används för samtal för att skicka sms eller för att surfa. Basstationernas antenner som både sänder ut och tar emot radiovågor är installerade i master, på hustak, på fasader och andra lämpliga ställen. Radiovågornas energi kan tas upp av kroppen. Denna effekt är vetenskapligt etablerad. Det är viktigt att ge medborgare och sakägare en samlad bild av eventuella risker med radiofrekventa fält som är samlingsnamnet för radiovågor och mikrovågor med frekvenser mellan 300 kilohertz (kHz) och 300 gigahertz (GHz). Detta är i första hand en uppgift för statliga myndigheter.

Strålsäkerhetsmyndigheten bestämmer referensvärden för hur stor effekt det får vara på platser där allmänheten vistas respektive för de som arbetar i närheten av basstationer. Referensvärdena är en rekommenderad högsta signalstyrka som ger god säkerhetsmarginal till kända hälsoeffekter. Olika frekvenser har olika referensvärden. Det är frekvensen som sätter referensvärdet och inte vilken teknik (3G, 4G eller 5G) som används. Referensvärdena bygger på EU-riktlinjer som i sin tur baseras på bedömningar från Internationella strålskyddskommissionen för icke-joniserande strålning (ICNIRP) och anges i watt per kvadratmeter.

Den som vistas på allmän plats exponeras för mycket låga nivåer av radiovågor från basstationer. Inga negativa hälsoeffekter har påvisats vid exponering för radiofrekventa elektromagnetiska fält i den allmänna miljön eller av trådlösa nätverk för dataöverföring i inomhusmiljön och det saknas vetenskapligt stöd för att hälsan påverkas vid lägre exponeringsnivåer. Strålsäkerhetsmyndighetens bedömning är att radiovågor från trådlösa datornätverk, mobilt bredband, mobilbasstationer samt radio- och tv-sändare inte medför någon risk för skadliga hälsoeffekter.

Mobiloperatörerna planerar och bygger varje ny installation av mobil radioutrustning så att de följer de rekommendationer och referensvärden som Strålsäkerhetsmyndigheten utfärdat. Mobiloperatörerna ansvarar för att basstationerna placeras och används korrekt så att referensvärdet inte överskrids där allmänheten vistas, vilket säkerställs genom instruktioner till operatörer, installatörer och användare. Kommunerna har ansvar för tillsynen enligt Miljöbalken och kontrollerar alltså att operatörerna håller sig till reglerna. Folkhälsomyndigheten förordar inte generell tillsyn av basstationer och antenner för trådlös kommunikation då risken för hälsoeffekter normalt är obefintlig eller mycket låg. Tillsyn kan däremot utföras om klagomål inkommit till tillsynsmyndigheten om att basstationer/utomhusantenner är felaktigt monterade i förhållande till bostäder, förskolor och skolor. Krav kan då ställas på den som driver verksamheten att redovisa nivåerna på de radiofrekventa fälten där människor vistas varaktigt och vilka skyddsavstånd som behövs för att riskerna ska vara försumbara. Branschen följer normalt de riktlinjer som finns gällande skyddsavstånd för att undvika risker.

Driftzonen är det område där gällande gränsvärden kan överskridas. Utanför driftszonen är det inte tekniskt möjligt att överskrida dessa. För stora basstationer med högre effekt och alla olika system kan driftzonen vara upp till ca 20 meter men oftast är den bara några meter och för till exempel inomhusantenner är den några centimeter. Operatörerna gör normalt inte någon uppmätning av fältstyrkan från basstationerna utan genomför beräkningar av driftzon och bygger basstationen så att man med god marginal ej överstiger gränsvärdena.

De som bedriver verksamheten ska ha kunskap om nivåerna på de radiofrekventa fälten och vilka skyddsavstånd som behövs mellan antenn/basstation och bostäder, skolor och förskolor, för att undvika risker för olägenhet enligt miljöbalken. I verksamhetens egenkontroll ska det finnas rutiner för kontroll av detta.

Frågan ställs ibland om så kallade strålningsfria zoner och möjligheten för kommunerna att inrätta eller verka för sådana. Vi anser inte att det finns grund för sådana, bland annat eftersom strålningsfrihet inte kan åstadkommas och kommunen i sin planering och tillståndsgivning inte förfogar över de förhållanden som påverkar strålningen i ett område. Det är dock inte otillåtet för kommunen att i översiktsplaneringen peka ut ett visst område där radiofrekvensstrålningen avses begränsas så långt möjligt. Om det finns särskilda skäl kan skydd mot olika störningar läggas in i detaljplaner (4 kap. § 12 PBL).

Utöver vad som anförts om krav på lokalisering från hushållningssynpunkt m.m. bör det framhållas att det faktum att miljöbalkens hänsynsregler inte är tillämpliga vid bygglovsprövningen inte innebär att hälsoskyddsaspekter inte skall beaktas i bygglovsärenden. Risker för strålning ska beaktas vid bygglovsprövning om värden medför en oacceptabel risk för byggnadsverkets användare eller dess grannar (8 kap. § 4 PBL och 3 kap. § 9 PBF). Operatören/byggherren ska vid ansökan om lov redovisa de uppgifter som behövs för prövningen (9 kap. § 21 PBL). Det innebär inte ett direkt krav att redovisa att eventuella gränsvärden för strålning underskrids men när anläggningen tas i drift ska de tekniska egenskapskraven vara uppfyllda (8 kap. § 4 PBL). Det är byggherrens ansvar och kontrolleras när slutbesked utfärdas i samband med att anläggningen tas i drift. Frågan bör ha väckts under handläggningens gång och i kontrollplan.

Bygglov utanför detaljplan förutsätter att åtgärden lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet bland annat med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa (2 kap. 5 § PBL). Bygglovsprövningen beträffande byggnader och anläggningar innefattar också om den avsedda användningen kan medföra fara eller betydande olägenheter för omgivningen (8 kap. 4 § PBL). Även om lovplikten gäller uppförande av mast (6 kap. 1 § PBF) så skall också mastens avsedda användning och omgivningspåverkan bedömas. När det gäller beaktande av eventuella olägenheter för omgivningen på grund av strålningsrisk måste emellertid beaktas rättspraxis från senare år.

Det framgår rättsfall att en bygglovsansökan inte kan avslås med hänvisning till uttalad oro för hälsorisker så länge strålningen för berörd bebyggelse väl understiger rekommenderade gränsvärden för allmänhetens exponering.