Bra med diskussion om hur vi prioriterar vårdens resurser

Att vård alltid ska ges efter behov är självklart. Men i vår strävan mot en så effektiv sjukvård som möjligt, är det bra att kunna prata om hur vi bäst fördelar vårdens begränsade resurser. 

Frågan om hur sjukvården handskas med ändliga resurser, hur den prioriterar, vad den bör göra och vad den inte bör göra, är viktig att diskutera. Den är såklart extra tydlig under perioder som dessa, när regionernas ekonomi är mycket pressad och resurserna än mer knappa. Men att prata om hur sjukvården fördelas på ett så bra och kostnadseffektivt sätt som möjligt, är alltid relevant.  

Krav inför behandling

Därför var det intressant att ta del av det som kirurgen Marie Engman, ordförande i Sjukhusläkarna Sörmland, lyfte i Svenska Dagbladet tidigare i veckan. Hon framförde tankar om vilka krav sjukvården bör ställa på en patient inför behandling. Bör vi, i dagens läge, operera något som ger obehag men inte är livshotande? I vilken mån bör biologisk ålder, det vill säga hur ”gamla” vi är i relation till hur bra vi fungerar och mår, tas i beaktning?

Det är svåra avvägningar, som inte bara är ekonomiska, utan även medicinetiska.

I onsdags var både Marie Engman och jag med i TV4:s Efter fem
för att prata om just detta. Jag framförde hur viktigt det är att man alltid gör en individuell bedömning av patienten och förväntad vinst jämfört med faktisk risk vid ingrepp och behandling, och underströk att svensk sjukvård trots personalbrist och ekonomisk utsatthet fungerar – att folk får vård varje dag, hela tiden. Men jag hann inte säga allt jag skulle vilja i frågan – därav denna text. 

Vård ska ges efter behov

Först och främst: hälso- och sjukvårdslagen är tydlig, vård ska ges efter behov, och det finns en etisk plattform och en nationell prioriteringsmodell som vägleder läkarprofessionen när prioriteringar måste göras. Detta sitter i kårens ryggmärg, det är inget som behöver slås upp i något styrdokument innan behandling inleds. Dessutom finns tydliga föreskrifter och kunskapsunderlag från Socialstyrelsen om hur sjukvården ska prioritera, som alla regioner följer. 

Rent juridiskt är frågan med andra ord inte särskild komplicerad. Alla – både rökaren med lungcancer och utförsåkaren med brutna ben – ska få vård, efter behov. Det är en självklarhet.  

Samtidigt genomgår hälso- och sjukvården en enorm förvandling och omställning. Vi går mot en personcentrerad, nära vård där individen ges större inflytande genom egenvård och självskanning. Detta både sparar resurser och leder till ett bättre liv och en bättre hälsa för individen. Allt fler överlever svåra sjukdomar och tillstånd som förut var dödliga, som hjärtinfarkt, stroke och cancer. Vi kan bota allt mer. Det är en fantastisk utveckling, som också ställer högre och nya krav på sjukvården när allt fler blir äldre och lever med kroniska sjukdomar.

Då måste vi kunna prata om vilken hänsyn vi ska ta till biologisk ålder utifrån perspektivet att en individs hälsoläge påverkar balansen mellan risk och nytta. Sjukvården får inte prioritera efter kronologisk ålder, men för varje patient måste vården väga mot varandra – vad orkar patienten med och vad är vederbörande betjänt av? Till exempel kan sjukvården förtydliga för en patient som röker, och som ska opereras, att denne måste slutar röka innan operation kan bli aktuellt, om rökningen riskerar att radikalt försämra resultatet av insatsen. På samma sätt är det rimligt att avstå stor riskabel kirurgi om patienten är skör. Sådana avvägningar gör sjukvården hela tiden.

Regionerna strävar alltid efter att driva sjukvården på ett så effektivt sätt som möjligt. Det handlar om att minska beroendet av hyrpersonal, dra ner på (onödig) administration, införa mer dagkirurgi, för att ta några exempel. Det kan, och bör, också handla om hur man prioriterar vården på bästa sätt.  

Hårdare krav diskuteras, viktgräns för patienter, Svenska Dagbladet

Vården måste börja välja bort patienterna för att klara köerna, Efter fem, TV4