Statlig styrning av skolan är inte svaret

Under förra veckan deltog jag på Nordiska Skolledarkongressen i Göteborg. Det var fint att kunna samlas igen, att få känna engagemanget och höra sorlet av intressanta samtal skolledarkollegor emellan. Men allt var inte som vanligt – kriget i Ukraina och de tragiska morden på Malmö latinskola var närvarande i allas tankar.

Under kongressen medverkade jag i samtal om kompetensförsörjning och skolans styrning. Tågresor ger ofta tillfällen för reflektion och att sätta tankar på pränt. Under hemresan funderade jag på debatten om skolan och den övertro på ökad statlig styrning som finns. Även om vi som deltog i paneldiskussionen hade flera gemensamma farhågor, så ses alltför ofta ökad statlig styrning som svaret på det mesta, oavsett utmaning som ska mötas. Och oavsett hur vi ser att staten lyckas med sin styrning idag.

Diskussionen utgår ofta från att det ser olika ut – mellan skolor och mellan kommuner. Det kan till exempel handla om skillnader i andel behöriga lärare, skillnader i resurser och kunskapsresultat. Vad beror detta på? Hur olika får det vara? Och vad krävs för att öka likvärdigheten, som är det gemensamma målet för alla som arbetar i och med skolan på nationell och lokal nivå?

Det finns olikheter som är relevanta. Det måste helt enkelt vara olika för att nå likvärdighet. Skolan kostar olika mycket eftersom det finns stora skillnader både vad gäller Sveriges geografi och socioekonomi. Självklart har en skola i Hammarkullen i Göteborg, en glesbygdsskola i Sorsele eller en stor skola i Stockholms innerstad med över 1 000 elever olika behov och förutsättningar. Små skolor kostar ofta mer än större, och hälften av Sveriges skolor har färre än 200 elever, en fjärdedel har färre än 100 elever.

Ökad statlig styrning av huvudmännen ger inte fler behöriga lärare

Andra förutsättningar som kan vara olika är möjligheterna att rekrytera behöriga lärare. I vissa kommuner räcker invånarna i arbetsför ålder helt enkelt inte till när både välfärden, handeln och industrin ropar efter samma arbetskraft. Andra kommuner kan ha helt andra utmaningar; utanförskapsområden som kan ha svårare att rekrytera, landsbygd som ligger långt från tätort utan bra kollektivtrafik eller kommuner som ligger långt från ett lärosäte med lärarutbildning.

Möjligheten att rekrytera lärare beror naturligtvis även på dimensioneringen och lokaliseringen av lärarutbildningen. Ett exempel är lärare i fritidshem, där det inte alls utbildas tillräckligt många, trots att det har efterfrågats i många år.

Här behövs en tydligare statlig styrning av platserna på lärarutbildningen där lärargrupper med störst behov prioriteras, liksom dimensioneringen i landet. Det finns mycket huvudmännen gör och kan fortsätta göra lokalt; fortsätta arbeta strategiskt för att vara en attraktiv arbetsgivare, stärka arbetsmiljöarbetet, skapa möjligheter att samarbeta inom och mellan kommuner, utveckla fjärrundervisningen och så vidare. Lika viktig är bilden av skolan om vi vill stärka läraryrkets attraktivitet. För vem vill bli lärare om man bara läser rubriker om klassrum i kaos?

Det finns alltså en rad åtgärder för att öka behörigheten och minska lärarbristen. Ökad statlig styrning av huvudmännen är inte en av dem.

Ökat samarbete mellan kommuner kan stärka kapaciteten

Ibland finns olikheter mellan skolor och kommuner som inte är motiverade eller som kan förklaras av skilda förutsättningar. Det kan handla om skillnader i ambitioner eller kapacitet. Men är den bästa lösningen fler nationella riktlinjer för alla? Hur kan sådana ta hänsyn till att huvudmän har olika förutsättningar? Är det inte bättre att staten stöttar kommunerna och arbetar tillsammans för förbättring och utveckling – där det behövs och framför allt, utifrån de behov som finns lokalt?

Jag tror också på de ökade möjligheter som samarbeten mellan kommuner kan ge. Exempelvis skulle en del små kommuner i ökad utsträckning kunna samarbeta för att öka tillgången till elevhälsans yrkesgrupper och för att kunna erbjuda fjärrundervisning när det behövs eller distansundervisning som särskilt stöd. Här behöver den statliga styrningen vara flexibel.

Närhet mellan verksamhet och beslut är en styrka

Nuvarande system är inte perfekt, det kan bli bättre. Men en ökad statlig styrning är inte den universalmedicin som kommer göra skillnad. Snarare ser jag risk för biverkningar. Som att tappa bort styrkan som finns i närheten mellan verksamhet och beslutsfattande i kommuner idag – att snabbt kunna ställa om utifrån ändrade förutsättningar och behov. Särskilt viktigt i en tid som denna.

Att lyckas med skolan handlar om ett medvetet och träget arbete med fokus på det vi vet gör skillnad – stat och kommuner tillsammans.

Skribent

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    900

    Regler för kommentarer

    Kommentarer som innehåller stötande innehåll, eller innehåll som inte alls har med ämnet att göra kommer att sorteras bort.

    Här är våra regler:

    • Kommentarerna ska hålla en god ton.
    • Kommentarer får inte innehålla hat eller hot
    • Kommentarerna ska vara kopplade till inlägget
    • Kommentarer riktade till andra aktörer/verksamheter kommer inte att publiceras.
    • Kommentarer får inte utgöra spam. Spam är när inlägg av samma typ återkommer med hög frekvens från en eller ett fåtal användare.

    Kontakta oss

    Kontaktformulär SKR








    Om bloggen

    Jag som bloggar här heter Monica Sonde och är avdelningschef med ansvar för bland annat skola och förskola på SKR.

    Prenumeration

    Prenumerera

    Sök i bloggen