Skollagens paragrafer hindrar stöd till elever

Höstterminen är i gång sen ett par veckor och de allra flesta eleverna är nu tillbaka där de ska vara – i skolan. Men inte alla. ”Ge hemmasittare bättre chans att hänga med” – var rubriken på en debattartikel som SKR, Friskolornas riksförbund och Idéburna skolors riksförbund skrev på SvD-debatt i somras. Visserligen har jag svårt för begreppet ”hemmasittare”, men budskapet är viktigt och en förändring måste till.

Men vad handlar det om?

Orsakerna till omfattande skolfrånvaro är komplexa och min erfarenhet är att alla inblandade brottas med oro, frustration och en känsla av maktlöshet. Det gäller i synnerhet berörda elever och vårdnadshavare, men även skolans lärare, rektorer och elevhälsans medarbetare.

Det finns inte en specifik åtgärd som är den rätta, utan det handlar om många olika insatser med fokus på att bygga upp relation, tillit och lust till lärande. Vägen tillbaka kan skilja sig åt mellan olika elever, den tar tid, kräver tålamod och behöver nog ske stegvis.

Distansundervisning kan ha stor betydelse

Det är då distansundervisning som särskilt stöd kan ha en stor betydelse. Som en av flera åtgärder där lärare – elev möts och tillsammans börjar arbeta för att stödja fortsatt lärande, bygga relationer och på sikt återgång till en skola.

Nuvarande begränsning i lagstiftningen innebär att skolhuvudmän måste ansöka om tillstånd hos Skolinspektionen och i ansökan bland annat visa att man har tillräckligt stort antal elever (!) som ska undervisas på distans som särskilt stöd. Skolinspektionen har att följa lagstiftning och har hittills nekat alla huvudmän som ansökt. Det är inte avslagen mot ansökan som jag reagerar så starkt emot utan hur lagstiftningen är utformad. Konsekvensen kan bli att kommunen måste sluta entreprenadavtal med andra huvudmän. Det gör att elever måste undervisas av lärare på skolor som de inte har någon som helst relation till och som kanske inte finns i närheten av där eleven bor – för att få stödinsatsen. Orimligt och dumt! Hur ska man då kunna arbeta för en succesiv återgång?

Men det finns förstås anledningar till att den nya lagstiftningen ser ut som den gör. Syftet är säkra att distansundervisning som särskilt stöd inte blir en åtgärd som sätts in för lättvindigt, blir för långvarig och därmed riskerar att isolera elever än mer. Man vill också säkra att distansundervisning håller hög kvalitet. Två viktiga perspektiv som jag håller med om. Det behövs former för att utveckla kvaliteten och vi måste säkerställa att vi får till ett kontinuerligt lärande.

En försöksverksamhet kan vara en lösning på kort sikt

Jag är medveten om att det tar tid att rätta till felkonstruerade bestämmelser i skollagen och att ett utredningsarbete behöver göras först. Men förändring behövs redan idag.

I debattartikeln föreslår vi därför en försöksverksamhet där huvudmän tillåts pröva att använda distansundervisning som särskilt stöd utan att först behöva ansöka hos Skolinspektionen. Försöksverksamheten skulle ge ett värdefullt underlag för att förändra gällande reglering.

Det här kan inte vänta, regelverket ändrar inte sig självt och eleverna får inte det stöd de behöver.

”Ge hemmasittare bättre chans att hänga med”, SvD 3 juli 2023