Nyansera och kompensera mera – om debatten efter PIRLS

Utanför SKR:s kontor hör jag studentflaken med glada ungdomar köra förbi. Barnen i förskoleklass ser fram emot sitt första sommarlov. Många elever i grundskolan njuter redan av lata dagar, och kanske en del har med sig läsläxa över sommaren, som förhoppningsvis ger dem en härlig upplevelse.

Apropå läsning fick vi för några veckor sedan ta del av PIRLS, den stora mätningen av 11-åringars läsförmåga. Det är inte helt oväntat att resultaten i PIRLS överlag sjunker. I den här mätningen ser vi tydligt konsekvenserna av pandemin. Inget land har förbättrade resultat, ett fåtal har oförändrade.

Det finns mycket att lära av de internationella studierna. De kan ge oss viktiga kunskaper om framgångsrika skolsystem och därmed vara ett av många verktyg för att förbättra skolan. Men det kräver att man faktiskt tar sig tid att se kontexten och analysera vad som ligger bakom resultaten. Annars riskerar debatten som följer i kölvattnet att stjälpa mer än att hjälpa.

Jag befarar att diskussionen efter PIRLS bara är en försmak av en våg av skolresultatsdebatter. I december kommer de internationella mätningarnas flaggskepp – OECD:s PISA-undersökning. Lite nedslående är det därför att diskussionen om PIRLS blev så onyanserad. Vi såg alltför mycket av en svartmålning av svensk skola, och inte minst var det (återigen) digitaliseringen som fick sig en känga. I detta fall en mycket långsökt förklaring av PIRLS-resultatet.

Skillnaderna fortsätter öka

För Sveriges del är det stora orosmolnet likvärdigheten. Det som debatten borde ha handlat om är hur vi faktiskt kan bli bättre på att arbeta kompensatoriskt. Faktum är att elever som talar svenska i hemmet inte har försämrat sina resultat sen förra mätningen. Detta trots pandemi, och till skillnad från de flesta andra länderna – och trots att de knappast är mindre digitaliserade än andra barn.

Det är alltså elever som inte talar svenska i hemmet som har försämrat sina resultat i PIRLS. Detta får ett stort genomslag genom att den gruppen också är större än den var vid förra mätningen. Sannolikt har pandemin bidragit till att ytterligare öka skillnaderna mellan elevgrupper. PIRLS-resultaten bekräftar således den oro som signalerades om pandemins konsekvenser för olika socioekonomiska grupper.

Det är nödvändigt att bryta denna utveckling. Det kompensatoriska uppdraget är nog skolans svåraste, men kanske viktigaste. Det duger inte att fastna i klickvänliga rubriker med enkla förklaringar som inte kommer göra någon skillnad. Det är inte enbart under pandemin som skillnaderna mellan grupper blivit större, det är en utveckling vi har sett länge. Det kompensatoriska uppdraget är betydligt större idag än när den första PIRLS-undersökningen genomfördes 2001, med Sverige i topp.

Strategiskt arbete ger resultat

Men det går att göra skillnad! Det behövs ett långsiktigt arbete där hela samhället bidrar. Det handlar om insatser på såväl nationell som lokal nivå och på varje skola, för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för elever, lärare och rektorer – om stöd och resurser på olika sätt, så kallad förstärkning. Vi vet att elever gagnas av att huvudmän fokuserar medvetet och långsiktigt på att bryta segregationen och stärka de kompensatoriska åtgärderna. Tänk om diskussionen handlade om exempel och olika erfarenheter av detta?

Oavsett vilket område de nybakade studenterna bor i eller vilket språk som pratas hemma, ska de ha samma rätt till en ljusnande framtid. Inför december kommer jag göra mitt bästa för att bidra till en konstruktiv och nyanserad debatt både om skolans kompensatoriska uppdrag och om de internationella kunskapsmätningarna.