Det är svårt att göra 180 prioriteringar

Det sägs ibland att staten bidrar med väldigt mycket pengar till kommunernas och regionernas verksamhet. Det sägs också att välfärden bara försämras. Men hur mycket har de generella statsbidragen egentligen ökat, och är det verkligen så att välfärden försämras?

Jag har gått tillbaka för att se hur de generella statsbidragen utvecklats sedan 2010. Då motsvarade de 21 procent av skatter och statsbidrag till sektorn, för att nu motsvara 16 procent. Det innebär att kommuner och regioner successivt får ta ett större ansvar för att finansiera välfärden.

Om de generella statsbidragen skulle ha värdesäkrats, det vill säga ökat i takt med priser, löner och demografi från 2011, skulle de ha varit 25 miljarder högre än de är. Grafen nedan visar på utvecklingen.

Över 180 riktade statsbidrag

Det stämmer att sektorn har fått mycket pengar. Problemet är dock att medlen ofta kommer som riktade bidrag kopplade till olika åtgärder där staten bestämmer vad kommuner och regioner ska prioritera. De riktade statsbidragen är nu över 180 stycken. Det säger sig självt, om kommuner och regioner ska prioritera 180 olika saker så kommer det inte att bli så värst mycket prioriteringar.

I stället blir det en ryckig och oförutsägbar styrning där alla försök till långsiktighet riskerar att saboteras. Detta samtidigt som den administrativa bördan med anmälan, ansökning, rekvirering av statsbidrag samt uppföljning av vad som gjorts för att få ta del av bidragen tar allt större andel av tiden. Det innebär kortfattat att det kanske inte handlar om brist på resurser utan snarare brist på förtroende och dålig användning av de resurser som finns.

SKR ställer krav på avkrånglifiering

Jag var med när SKR:s arbetsutskott träffade finansministern och civilministern på överläggningar i förra veckan. Vi pratade då förstås om färre riktade statsbidrag, och om att statens regelkrångel behöver minska. Vi pratade också om hur viktigt det är att få till en fungerande digital standard och infrastruktur och en lagstiftning som är anpassad till detta. I annat fall kommer vi inte att klara att driva en välfärd av hög kvalitet, då personalen inte kommer att räcka till.

Några få långsiktiga mål

Det är klart att staten ska vara med och styra välfärden. Men det räcker med några få långsiktiga mål om vad som är viktigast. Dessa kan följas över exempelvis en mandatperiod. Sedan kan fokus ligga på att stötta de verksamheter i kommuner och regioner som inte når målen. Något som kan göras på olika sätt.

Hur har då kvaliteten utvecklats?

Då kan man fråga sig vad har hänt under 2000-talet? Jag roade mig med att bland annat med hjälp av Kolada välja att följa upp ett antal nyckeltal i riket som beskriver utvecklingen av verksamheterna. De flesta nyckeltal visade att resultaten hade förbättrats eller låg på ungefär samma nivå som för 20 år sedan.

Till och med sådana nyckeltal som ”invånarnas uppfattning” om olika verksamheter var i stort sett oförändrade eller hade till och med förbättrats. Det kanske förvånar då många tycks ha uppfattningen om att det var bättre förr.

Med det sagt finns det såklart stora utmaningar, framför allt kopplat till brist på personal. Men det visar ändå på att verksamheterna på en övergripande nivå bedrivs med en god och allt bättre kvalitet. Tänk då vilken potential det finns för utveckling med gemensamma och långsiktiga mål.

Ökad samverkan istället för stelbent statlig styrning – Ekonomirapporten, december 2022