Är verkligen ökad statlig styrning svaret?

Den statliga styrningen ökar trots intentionerna om det omvända. Det är som att försöka fixa välfärdens alla utmaningar med ett enkelt svar trots att bevisen pekar på helt andra behov av lösningar.

Innan årsskiftet kommer Välfärdskommissionen att lägga fram sitt betänkande. Ett av kommissionens mål är att förbättra och vid behov minska den statliga styrningen av kommuner och regioner för att ge bättre förutsättningar att hantera välfärdens framtida kompetensförsörjning och finansiering. Trots de goda intentionerna går dock utvecklingen obönhörligen åt fel håll. Den statliga detaljstyrningen har under årens lopp ökat allt mer, och antalet statsbidrag var förra året fler än 180 stycken, enligt bland annat Statskontorets årliga rapport.

Uppföljning av den statliga styrningen av kommuner och regioner, Statskontoret

Ett förslag som diskuteras för att kommuner och regioner inte ska missa att söka statsbidrag är en gemensam statsbidragskalender. Det innebär alltså att man måste hitta ”workarounds” för att lösa problemet i stället för att gå till botten med grundorsaken. Det är som att sätta små plåster på ett alldeles för stort blödande sår, i stället för att ta reda på orsaken till blödningen och sätta in botemedlet där.

Mer slagkraftigt att föreslå ökad statlig styrning

Ur någon typ av medielogik kan det vara naturligt med ökad statlig styrning. Det kan både vara lättare att skylla på ett regerande parti eller en minister i stället för på 290 kommuners och 20 regioners ledningar. Det är också mer slagkraftigt och vardagsnära för en minister eller ett parti att prata om detaljerade förändringar av kommunal och regional verksamhet. Ett tydligt exempel är att Coronakommissionen kommit fram till att sjukvården fungerat väl under pandemin just tack vare att den operativa verksamheten, som bedrivs på regional och kommunal nivå, är flexibel och snabbt har kunnat ställa om. Bevisen till trots föreslås ändå att det i en del områden vore bra med en ökad statlig styrning.

Statens tillit brister

Förslag om ökad statlig styrning kommer från enskilda ministrar – som själva vill hålla i styråran för välfärdsverksamheterna – samt utredare, direktiv till utredningar och olika myndigheter. Staten litar helt enkelt inte på att den regionala och lokala nivån klarar sina uppgifter. Ett exempel är direktiven till den utredning som handlar om kommunal hushållning. Staten konstaterar att de allra flesta kommuner och regioner har skött sin ekonomi på ett bra sätt under 2000-talet och att sektorn som helhet haft goda resultat och ökat soliditeten. Trots detta andas direktiven behov av ökad statlig styrning. Ett av utredningens förslag är att en statlig myndighet ska ansvara för att ge kommuner och regioner råd och stöd i ekonomiska frågor. Erfarenheten säger dock att en sådan myndighet successivt kommer att vilja styra kommunernas och regionernas ekonomi i allt högre grad.

Revisorsinspektionen har ökat sina befogenheter

Ett typexempel på hur det kan fungera är Revisorsinspektionen. Trots oförändrad lagstiftning har myndigheten på eget initiativ utökat sitt mandat och börjat bedriva tillsyn över de sakkunniga yrkesrevisorer, som arbetar på uppdrag av de förtroendevalda revisorerna i kommuner och regioner. Myndigheten börjar också ställa krav på att de sakkunniga yrkesrevisorerna ska vara auktoriserade trots att kommunallagen inte anger några sådana krav. Det står i stället att de sakkunniga ska ha ”insikt och erfarenhet av kommunal verksamhet” vilket alltså är en helt annan typ av kompetens.

Staten vill ansvara för lokala och regionala investeringar

Ytterligare ett exempel på hur staten i en utredning allt högre grad vill utöka sin makt är remissen ”Riksintressen i hälso- och sjukvården – stärkt statlig styrning för hållbar vårdinfrastruktur”. Utredningen bygger på att kommuner och regioner inte själva kan ansvara för sina investeringar inom hälso- och sjukvårdsområdet utan att staten måste styra upp dessa. Det kallas i utredningen för att sjukvården är ett riksintresse och att staten därför måste kunna stoppa de investeringar som de anser är onödiga eller på annat sätt felaktiga. Jag satt själv med som expert i utredningen och förundrades över att statliga experter eller tjänstepersoner uppfattade att man hade större kunskap om behoven på lokal och regional nivå än den kompetens som kommuner och regioner själva besitter och där man har intresse av att inte bygga sjukhus eller andra sjukvårdsinrättningar i onödan.

Demokratin utmanas och administrationen växer

Exemplen sätter inte bara fingret på statens bristande tillit. De visar också på hur demokratin utmanas när rådigheten minskar i kommuner och regioner och därmed gör att medborgarna får svårt att utkräva ansvar av de lokala och regionala förtroendevalda. Den ökade statliga styrningen genererar sist, men inte minst, fler regelverk, ökad komplexitet, administration och ”papperisering”.

Välfärdens utmaningar handlar främst om att hantera växande välfärdsbehov och brist på arbetskraft. Det är dags att staten tar sin del av ansvaret att förenkla, istället för att försvåra, möjligheterna att hantera dessa utmaningar.

Skribent

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300

    Kontakt

    Kontakta SKR

    Har du en fråga med anledning av det pågående virusutbrottet?

    Titta först på våra frågor och svar som finns här på webbplatsen.

    Covid-19 och det nya coronaviruset








    Om bloggen

    Välkommen till Ekonomibloggen. Jag som bloggar heter Annika Wallenskog och är chefsekonom på SKR. Här skriver jag om frågor som på olika sätt rör ekonomin i kommuner och regioner och välfärdens finansiering.

    Prenumeration

    Prenumerera

    Skribenter

    Sök i bloggen