Exempel Välfärdsteknik: Tekniska förutsättningar

Det här exemplet tar upp dels vikten av att beskriva vilka förutsättningar som erbjuds en leverantör i form av befintlig teknisk infrastruktur, miljöer, med mera. Förutsättningarna kan skilja sig åt mellan verksamhetens lokaler och ordinärt boende men också mellan olika typer av verksamhetslokaler.

För att offentlig sektor ska klara av det ökande trycket med allt fler invånare som har behov av hjälp, behövs alternativ till insatser som idag kräver personella resurser. Att invånare ska känna trygghet och självständighet i vardagen bör vara grundläggande. För att underlätta finns det tjänster inom välfärdstekniken; exempelvis digital tillsyn, mobilatrygghetslarm, larmmattor, sensorer med mera som kan hjälpa användaren att leva ett självständigt liv på egna villkor. Gemensamt för välfärdstjänster är behovet av tillgång till internet. Här presenteras två scenarion som belyser vanliga frågor som kan uppstå vid införande av välfärdstjänst och åtkomst till internet, både i ordinärt boende och verksamhetens lokaler.

Uppkoppling av välfärdsteknik i ordinärt boende

Kommunen erbjuder välfärdstekniktjänster som ett komplement till fysiska besök av hemtjänsten för att möta brukarnas behov av trygghet och självständighet. Att använda nya tjänster för att komplettera omsorgen kan rätt implementerat, utöver att höja kvaliteten, också innebära ekonomiska, miljömässiga och tidsmässiga vinster. Allteftersom brukarna får utökade behov så erbjuds fler välfärdstekniktjänster, vilket kan innebära att antalet produkter hemma hos kunden ökar.

En av utmaningarna för kommunen är att ta ställning till hur dessa välfärdstjänster ska erbjudas och framförallt hur åtkomst till internet ska lösas för olika tjänster.

För vissa tjänster räcker det med full funktion vid behov, för andra som till exempel hemmonitorering av olika hälsotillstånd ställs högre krav på både tillgänglighet och tillförlitlighet. Vissa tjänster klarar sig med 2G medan andra kräver betydligt högre bandbredd och kvalitet i tjänsten.

Hur kan kommunen tänka kring uppkopplingsmöjligheter för välfärdstekniktjänster?

De flesta leverantörer av välfärdstekniktjänster erbjuder en ”komplett lösning”; dvs en produkt, bakomliggande mjukvara, internetåtkomst via exempelvis simkort och support; som paketeras som tjänst och erbjuds till kommunen via hyresavtal. Denna lösning gör det enkelt för kommunen att bara ha en leverantör som tar ansvarar för hela kedjan i välfärdsteknikslösningen. Det blir en leverantör som ansvarar för support och felsökning.

En nackdel med detta upplägg är att kommunen kan få flera olika leverantörer när antalet tjänster ökar. Varje leverantör har sina egna lösning med uppkoppling och så kallad hubb. Många leverantörer är inte villiga att dela uppkopplingsmöjligheter med sina konkurrenter. Kommunen blir ”tvingad” att köpa flera tjänster från en och samma leverantör för att kunna samnyttja uppkopplingsmöjligheter, alternativt bekosta flera abonnemang för tjänster från olika leverantörer.

Andra alternativ som diskuterats i omgångar är om kommunen och kunden kan dela på ansvar och kostnad för uppkoppling. Exempelvis att kunden står för internetåtkomst och att kommunen står för produkten, alternativt att kommunen bara levererar digitala tjänster om tillgång till fiber finns.

Vad säger juridiken?

Det är inte möjligt att villkora en insats med att den enskilde har en egen uppkoppling, eller att den eventuella uppkoppling som finns har tillräcklig kvalitet eller hastighet. Om kunden har en egen uppkoppling som används kommer kommunen ändå vara ansvarig för att en insats kan verkställas, till exempel att tillsynen eller att trygghetslarmet fungerar. Det är viktigt att kommunen får indikation på om tjänsten inte fungerar, så att alternativa åtgärder kan sättas in, exempelvis att personal ringer eller gör fysisk tillsyn när tekniken inte fungerar.

Ska en digital tjänst erbjudas kunden och uppkopplingsmöjligheter inte finns, så behöver kommunen ordna en uppkoppling till kunden inom ramen för verkställigheten av beslutet. Då detta ligger inom ramen för den beviljade insatsen är det förenligt med likställighetsprincipen i kommunallagen. Finns det inte förutsättningar för uppkoppling där den enskilde bor behöver kommunen verkställa beslutet på annat sätt, till exempel med fysisk tillsyn.

Råd

• Ta fram en gränsdragningsöverenskommelse för ansvarsfördelning mellan leverantörerna om en tjänst slutar fungera. Det blir extra viktigt om fler leverantörer är inblandade i leveransen av tjänster. Är det kommunen, leverantören, telebolag som ansvarar för till exempel felsökning och information.
• Kommunen bör göra ett aktivt ställningstagande i sitt erbjudande av välfärdsteknikstjänster som kräver uppkoppling. Vilken typ av uppkoppling som gäller och vad som sker om möjlighet till uppkoppling inte finns, hur ska alternativ tjänst se ut för att fylla kundens behov.
• Kommunen bör göra ett aktivt ställningstagande i paketering av välfärdstjänster. Om uppkoppling ska vara en del av tjänsten som upphandlas eller om uppkoppling är separat och tjänster som upphandlas ska kunna använda en och samma lösning.
• Kommunen bör ha en långsiktig plan för hur de ska hantera uppkopplingsmöjligheter för enskilda kund i eget boende gällande välfärdsteknik.