Publicerad: 3 november 2020

Krönika

Den svenska modellen tjänar Sverige väl

Den svenska modellen där fackförbund och arbetsgivare gemensamt tar ansvar för villkoren på arbetsmarknaden har tjänat Sverige väl under de senaste decennierna. Staten behöver inte lägga sig i. Något att påminna sig om i dessa tider.

Staffan Isling

Den 20 december 1938 undertecknade företrädare för Landsorganisationen (LO) och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) det huvudavtal som legat till grund för den svenska modellen. Det var århundradets kanske viktigaste julklapp till svenska folket.

Man behöver inte blicka särskilt långt bort för att hitta arbetsmarknader med en högre konfliktnivå. På paradgatan Champs Elysées i Frankrikes huvudstad Paris har traktorer stoppat upp trafiken när landets jordbrukare velat visa sitt missnöje med de politiska besluten. När Spaniens regering beslutat att lagstifta om löner och anställningsskydd har landet lamslagits av generalstrejker. I Sverige har vi i snart ett sekel varit relativt förskonade från sådana stridsåtgärder. Här har vi istället bestämt oss för en ordning där arbetsmarknadens parter gemensamt tar ansvar och löser sina tvister vid förhandlingsbordet.

Att arbetsgivare och fackförbund förhandlar om lön och villkor, och tecknar avtal utan inblandning från staten, är själva grunden i den svenska modellen. Och systemet med samförståndslösningar har rätteligen en stark ställning på svensk arbetsmarknad. Det har varit en garant för stabilitet, arbetsfred och reallöneökningar.

Men nu tornar olycksbådande moln upp sig, med hot om att omkullkasta samförståndsmodellen. I enlighet med januariavtalet tillsatte regeringen en utredning om förändringar i lagen om anställningsskydd för det fall parterna själva inte skulle komma fram till avtal om det som utredningen omfattade. Många av de förslag som nu diskuteras är redan lösta i välfärdssektorn, men principiellt tycker jag att hoten om lagstiftning för att påverka parterna har varit och är problematisk. Det är avgörande att reglerna i kommande lagförslag blir semidispositiva och då helt eller delvis avtalas bort mellan arbetsgivare och fackförbund. Om inte den svenska modellen på sikt ska riskera att raseras, måste kollektivavtal kunna trumfa lagregler.

Det är en oroväckande trend att politiken försöker påverka parterna på arbetsmarknaden, för även i EU blåser det upp till storm. I arbetet med den sociala pelaren ligger förslag om lagstadgade minimilöner på bordet – en lagstiftning som hotar att undergräva hela kollektivavtalsmodellen. Det är ingen slump att såväl arbetsgivaorganisationer som fackförbund i Sverige unisont är emot förslaget. Också den svenska regeringen har varit tydlig tillsammans med oss, men det behövs förstås också att regeringen fortsätter att agera gentemot EU-kommissionen. Den svenska modellen är någonting att vara stolta över och kämpa för.

Parterna är vana med och bra på att ta ansvar. Så sent som för några timmar sedan kom vi i SKR överens med det största fackförbundet i välfärdssektorn – Kommunal – om ett fyraårigt avtal för deras medlemmar. Det ger kommuner och regioner långsiktiga planeringsförutsättningar och bidrar till långsiktig stabilitet för hela samhället. Det nya avtalet gör det möjligt för kommuner och regioner att göra egna vägval och satsningar utifrån lokala och regionala förutsättningar och behov. Arbetsgivare och fack tillsammans med välfärdens bästa för ögonen. Så fungerar den svenska modellen.

Politikerna – oavsett land och nivå – ska hålla sig borta från arbetet mellan arbetsmarknadens parter. Vi har levererat en stabil arbetsmarknad med trygga anställningar i över 80 år. Det har tjänat Sverige väl.

Staffan Isling

Tidigare krönikor

Kontakt

Har du en fråga med anledning av det pågående virusutbrottet?

Titta först på våra frågor och svar som finns här på webbplatsen.

Covid-19 och det nya coronaviruset








Hjälpte informationen på sidan dig?

Tack för att du hjälper oss!