Sveriges Televisions granskning av den vård som en person med flera olika tillstånd behöver har satt ljus på en rad viktiga frågor.
Beskrivningen av hur individer skickas mellan olika vårdinrättningar och vårdas omväxlande inom landstinget för sina psykiska sjukdomar och kommunen för sitt missbruk är omskakande. När man ser deras och deras anhörigas förtvivlan känner jag och säkert många med mig att så här får det inte vara.
Varför blir det då så här? När personer har både en allvarlig psykisk sjukdom och en beroendesjukdom som behöver behandlas samtidigt, blir det knepigt att insatserna regleras i två olika lagstiftningar. Hälso- och sjukvårdslagen liksom Socialtjänstlagen och tvångslagarna LPT (Lagen om Psykiatrisk tvångsvård) och LVM (Lagen om Vård av Missbrukare) har alla tydliga avgränsningar kring ansvar i teorin, men verkligheten ser ofta annorlunda ut. Många människor behöver ett flertal behandlingar samtidigt och dessutom hjälp med en ordnad socialsituation och en meningsfull sysselsättning.
Det går att med dagens lagstiftning ordna samordnade insatser och det finns exempel runt om i landet på arbetssätt som riktar sig till personer med samsjuklighet. Det finns möjligheter att både förbättra insatserna för individen och använda samhällsresurserna mer effektivt genom att kommuner och landsting hittar bättre samarbetsformer. Men i vissa lägen, exempelvis när det behövs vård mot personens vilja, fungerar inte nuvarande lagstiftning och en förändring skulle underlätta för kommunerna.
Vi har idag en del nya kunskaper som förändrar synen på missbruk och beroende. Ny kunskap om hjärnan gör att det blir mer tydligt att beroende är en psykisk sjukdom. Det finns behandlingsmetoder, både medicinska och psykologiska, som sjukvården ansvarar för och som är effektiva vid beroendesjukdomar. Detta och annan utveckling har lett till att frågan om förändrat huvudmannaskap för beroendevården åter diskuteras. Samtidigt är det viktigt att de sociala aspekterna och stöd i vardagen med bostad, jobb, föräldraskap och ekonomi fungerar. Ett förändrat huvudmannaskap innebär inte automatiskt att bara en huvudman behövs. För att medicinska insatser ska få bra effekt behövs en trygg, stabil och långsiktig vård och planering. Då kommer även i framtiden kommun och landsting behöva samarbeta. Att ändra lagstiftning är inte enbart lätt.
Inom SKL utarbetas nu en handlingsplan med fokus på åldersgruppen 13-29 år. I den finns förslag för att stödja utvecklingen för tidig upptäckt, men också för att stödja bättre samverkan och samordning mellan huvudmän och mer kunskapsbaserat stöd och behandling. I handlingsplanen kommer också frågan om ansvarsfördelning mellan huvudmännen tas upp. Handlingsplanen kommer att färdigställas under vintern.
Vi är många som arbetar för en bättre vård för både psykisk sjukdom och beroende. Ofta är vi otåliga över att det går långsamt och att vi ser en samhällsförändring där behoven ökar snabbare än utbyggnaden av vård och stöd. Ett måste för att nå detta är att vi utvecklar nya arbetsmetoder, smartare sätt att samarbeta, tar vara på alla framgångsrika exempel och får statens hjälp att få en modern och ändamålsenlig lagstiftning.
Du måste vara inloggad för att få kommentera
Stängd för fler kommentarer
Titta först på våra frågor och svar som finns här på webbplatsen.
Tack för att du hjälper oss!
På vårdbloggen skriver vi om och reflekterar kring aktuella frågor som rör hälso- och sjukvården.
Kommentarer