I årets Almedalen uppmärksammas bland annat att demografin kommer att ställa allt högre krav på välfärden. Det är därför viktigt att kommuner och regioner kan ägna så mycket av sin tid som möjligt åt kärnverksamheterna.
Veckan har jag hittills tillbringat i ett ömsom soligt och regnigt Visby för att i en lång rad sammanhang lyfta välfärdens utmaningar och finansieringen av densamma. En av flera åtgärder som behövs och har nämnts av en mängd aktörer i Almedalen är effektiviseringar och minskat statligt detaljstyrande. Och så sent som idag föreslog vi på SKL också en rad konkreta åtgärder som finansministern skulle kunna vidta med en gång för att minska det beräknande miljardgapet framöver.
Debattartikel i Aftonbladet om hur kostnadsgapet kan minska
I det här blogginlägget vill jag särskilt peka på att det är dags att ta itu med den ökade administrationen, som medarbetare i välfärden tvingas arbeta med eller ”förpappringen” som Jonna Bornemark kallar det i boken ”Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde”.
Boken är en hård kritik av vår tids illusion: att mätbarhet ska lösa alla välfärdens problem genom att spalta upp, beräkna och kvantifiera. Bornemark pratar om en samhällsmodell där saker alltid måste göras två gånger: en gång i verkligheten och en gång i en pappersöverbyggnad. Denna utveckling har författaren noterat efter samtal med anställda inom vård och omsorg. Jag känner igen mig i detta, exempelvis har socialtjänstlagen ändrats mer än hundra gånger de senaste åren och alla förändringar innebär mer dokumentation och uppföljning.
Allt som handläggare gör måste beskrivas och redovisas för att visa att man inte har gjort fel. Förtroendet för det mänskliga förnuftet minskar och kraven på statistik, dokumentation och uppföljning ökar. Många gånger finns en stor rädsla för att göra fel, i stället för att kanske använda enkla checklistor och kunna koncentrera sig på sina klienter, barn, unga och vuxna i behov av hjälp och stöd.
Nu är det ju inte så att jag inte tycker att det är viktigt att organisationer i välfärden har ordning och reda, vare sig det handlar om ekonomi, kvalitet, patientsäkerhet, brukarnöjdhet eller arbetsmiljö. Men om detaljeringsgraden i rutiner blivit så pass krånglig att 87 procent av tiden för en socialsekreterare behöver till administrativa rutiner, skulle väl mycket vara vunnet att bara få ned den tiden till åtminstone 70 procent?
Regeringen har tillsatt en tillitsdelegation som skulle utveckla formerna för den statliga styrningen så att ett större förtroende och tillit finns hos medarbetarna i offentliga verksamhet. Men vad har egentligen hänt? Är det just ord eller kommer vi att se verkstad där regeringen visar tillit till att den lokala demokratin har lösningar för välfärdsutmaningarna?
Och med de orden önskar jag er alla en trevlig sommar. Jag vill samtidigt tipsa om att läsa just Jonna Bornemarks bok eller att titta på serien Chernobyl om vad som kan hända när ett samhälle blir så toppstyrt att det sunda förnuftets röst försvinner. På återhörande i slutet av augusti!
Du måste vara inloggad för att få kommentera
Stängd för fler kommentarer
Titta först på våra frågor och svar som finns här på webbplatsen.
Tack för att du hjälper oss!
Välkommen till Ekonomibloggen. Jag som bloggar heter Annika Wallenskog och är chefsekonom på SKR. Här skriver jag om frågor som på olika sätt rör ekonomin i kommuner och regioner och välfärdens finansiering.
Kommentarer