Landsting och regioner vill bryta beroendet av hyrpersonal i vården. Bättre kontinuitet för patienterna, en god arbetsmiljö och stabilare kostnadsutveckling är de tre huvudskälen. Många verksamheter har nu bromsat kostnadsutvecklingen väsentligt.
Med anställda medarbetare i sjukvården säkrar vi en kontinuitet för patienter. För många, inte minst de äldre och kroniskt sjuka som ofta söker vård, är det en viktig trygghet att möta samma vårdpersonal, personer som har god kunskap om patienterna och deras behov. Jag har mött patienter och patientorganisationer som vittnar om risken att stora delar av vårdbesöket måste ägnas åt att redogöra för sin sjukdom, eftersom det är en ny läkare eller sjuksköterska varje gång. Så ska det förstås inte vara. En stabil och varaktig bemanning skapar också bättre förutsättningar för en god arbetsmiljö och ett långsiktigt utvecklingsarbete där alla medarbetare kan och vill vara med och bidra till utveckling och förbättring.
I början av 2017 bestämde sig landsting och regioner att de tillsammans med SKL skulle intensifiera sitt arbete för att minska sitt beroende av inhyrd personal. Huvudsyftena var det jag just beskrivit. Dessutom såg alla behov av att minska kostnaderna för hyrpersonal, som på de allra flesta ställen ökat gradvis under flera år. Vi såg en kostnadsökning på 16–20 procent årligen och i vissa verksamheter och landsting och regioner var den än högre. Det är förstås inte en långsiktigt hållbar situation.
Nu mäter vi resultaten var tredje månad tillsammans. Häromdagen rapporterade vi dem för andra kvartalet 2018 och jämförde alltså med det andra kvartalet 2017. Kostnaderna minskar i nära hälften av landstingen och regionerna, samtidigt som som de totalt sett ändå ökar (+6,3 procent – eller 79 miljoner kronor). Vi har fått bukt med kostnadsökningen, som nu är på samma nivå som kostnadsökningen för fast anställd personal. Samtidigt finns det delar i vårt land och delar av vår sjukvård där kostnadsökningen fortfarande är för hög. Jobbet fortsätter.
Det är ett långsiktigt jobb. Vi ser så tydligt att de verksamheter – psykiatrin till exempel – som har en trend riktning eller till och med har brutit beroendet helt, har arbetat målmedvetet under många år. Det tar tid och kräver tålamod. Och det kräver en hel del nya metoder. Olika landsting och regioner vidtar olika åtgärder för att bryta beroendet. Det kan vara utbildningsinsatser för att säkra att rätt kompetens används på rätt plats. Det kan vara förändringar i arbetsmiljön eller hur man organiserar arbetet i scheman och arbetstidsförläggning. Det kan vara annat som förbättrar verksamheten.
I debatten om kompetensförsörjningen i vården kan man nästan få uppfattning av att sjukvården minskar antalet anställda och att de enda som tillkommer i verksamheterna är personal från bemanningsföretag. Det är förstås fel. Alla landsting och regioner ökar antalet tillsvidareanställda. Ökningen har varit stadig varje år sedan 2010 och förra året ökade antalet tillsvidareanställda med nära 6 000 personer. I november 2017 var cirka 245000 personer sysselsatta inom vården. Det här arbetet handlar inte om att sätta stopp för inhyrd personal i hälso- och sjukvården. Vården kommer under överskådlig framtid att behöva hyra personal för olika tillfälliga behov under perioder. Däremot handlar det om att bidra till kontinuitet, en bättre arbetsmiljö och en större handlingsfrihet för svensk hälso- och sjukvård.
Du måste vara inloggad för att få kommentera
Stängd för fler kommentarer
Titta först på våra frågor och svar som finns här på webbplatsen.
Tack för att du hjälper oss!
Välkommen till Ekonomibloggen. Jag som bloggar heter Annika Wallenskog och är chefsekonom på SKR. Här skriver jag om frågor som på olika sätt rör ekonomin i kommuner och regioner och välfärdens finansiering.
Kommentarer