Det finns en trötthet och en stor portion frustration bland många kommuner och regioner just nu. Statens riktade bidrag sätter stora käppar i hjulet för att välfärdsmaskineriet ska kunna fungera väl.
De senaste veckorna har för min del bestått av flertalet besök runt om i landet: Kvalitetsmässan i Göteborg, Bokslutsdagarna i Umeå, besök i Västernorrland, Skåne och Örebro län. Det är alltid lika intressant att träffa våra medlemmar i kommuner och regioner och reflektera över hur det ser ut i verkligheten och på vilket sätt SKL – och jag själv – kan stödja medlemmarna i arbetet med att få så bra välfärd som möjligt för pengarna.
Något som har varit tydligt i mina möten är den eskalerande tröttheten och frustrationen som många känner för de riktade statsbidragen. De allra flesta kommuner och regioner ser bidragen som ett stort hinder för effektivisering och utveckling av verksamheten, i synnerhet nu när resurserna tryter och man behöver minska kostnaderna och i vissa fall även avveckla verksamheter.
Flera kommuner har nu dessutom bestämt sig för att inte ens söka riktade statsbidrag. I en del fall har man helt enkelt inte råd och i andra fall väljer man att avstå för att inte riskera att behöva montera ned en verksamhet när tillfälliga, detaljreglerade bidrag upphör. Att dessutom ansöka om likvärdighetsbidraget som kräver att kostnaderna per elev ökar eller att kulturskolan breddas blir ett hån i ett läge där man tvärtom måste spara och dra ned.
De riktade bidragen har också i stora delar blivit allt mer av kameral ingenjörskonst. Uppfinningsrika och nitiska tjänstepersoner på departementen har tagit fram komplexa modeller och variabler, som anger vilka kostnader som måste öka och vilka andra kriterier som måste vara uppfyllda för att kunna få ta del av bidragen – ofta i syfte att hindra kommuner och regioner att ”smygeffektivisera”.
Vi måste fundera över hur den offentliga sektorns resurser används. Det tycks råda en stor brist på tillit, trots att staten och kommunsektorn egentligen borde ha samma mål, nämligen att inom ramen för befintliga resurser utveckla en så god och effektiv välfärd som möjligt.
En kommunchef, som jag träffade häromdagen, uttryckte sig så här: ”Vi behöver en task force, som slänger den nuvarande statliga styrningen över bord och börjar om från början”.
Kommuner och regioner vill att SKL, regeringen och riksdagen ska komma överens om en långsiktigt hållbar modell över vad vi gemensamt vill åstadkomma. Hur mäter vi resultaten och följer utvecklingen inom dessa områden utan att detaljstyra?
Det är helt klart hög tid för nya tag om vi ska klara välfärdens utmaningar på ett så bra sätt som möjligt de kommande åren. Och där leder den inslagna vägen med riktade statsbidrag helt fel.
Du måste vara inloggad för att få kommentera
Stängd för fler kommentarer
Titta först på våra frågor och svar som finns här på webbplatsen.
Tack för att du hjälper oss!
Välkommen till Ekonomibloggen. Jag som bloggar heter Annika Wallenskog och är chefsekonom på SKR. Här skriver jag om frågor som på olika sätt rör ekonomin i kommuner och regioner och välfärdens finansiering.
Kommentarer