Ekonomibloggen

  1. Publicerad: Skribent: Annika Wallenskog

    Investeringar nödvändiga för välfärdens utveckling

    Investeringsvolymen i kommuner och landsting har nästan tredubblats under 2000-talet. Från en årlig investeringsnivå på 65 miljarder (inklusive de kommunala bolagen) till en nivå på 155 miljarder per

    (0) Kommentarer Ekonomi Välfärdens finansiering Investeringar
  2. Publicerad: Skribent: Annika Wallenskog

    Varför prata om ekonomiska utmaningar när allt går så bra?

    Efter kommunernas rekordresultat 2017 finns det en del som frågar varför SKL fortfarande ser med oro på framtiden. Två år i rad har vi haft de bästa resultaten i kommunsektorns historia och så hissar

    (4) Kommentarer Ekonomi Välfärdens finansiering Ekonomirapporten Konjunktur Investeringar Bokslut Kommunsektorns resultat

Kontakt

Välkommen att skicka din fråga till SKR!

Gäller din fråga arbetsrätt eller kollektivavtal/förhandling?

SKR:s rådgivning riktar sig till personalchefer och förhandlingschefer i kommuner och regioner. Om din fråga är på uppdrag av dessa behöver du ange det.








Hjälpte informationen på sidan dig?

Tack för att du hjälper oss!

Om bloggen

Välkommen till Ekonomibloggen. Jag som bloggar heter Annika Wallenskog och är chefsekonom på SKR. Här skriver jag om frågor som på olika sätt rör ekonomin i kommuner och regioner och välfärdens finansiering.

  • 2019-12-04
    Kan staten täppa till glappet?
    Vi måste tala om glappet som uppstår när den statliga ersättningen upphör och kommunernas socialtjänst tar vid. Det som gör att administrationen ökar liksom kostnaderna för det ekonomiska biståndet.
    Den senaste tiden har vi fått signaler om en ökad ekonomisk utmaning från kommuner som har haft ett stort flyktingmottagande och dessutom drabbats hårt av Arbetsförmedlingens neddragningar. Som jag tidigare skrivit är problemet främst den ojämna fördelningen av flyktingar mellan kommunerna.Något som ytterligare spär på utmaningarna för dessa kommuner är ”glappet”, det vill säga det som uppstår vid övergången mellan den statliga ersättning som betalas ut till asylsökande och ersättningen som i efterskott betalas ut efter beviljat uppehållstillstånd för de som deltar i etableringsprogrammet. Många nyanlända står således utan statlig försörjning under en period. Och som vanligt när ingen har utpekat ansvar för att hantera en situation blir det kommunernas uppgift att lösa det. Kommunerna måste därmed betala ekonomiskt bistånd under glappet.Schablonmässiga ersättningarSKR har drivit frågan om att ändra det statliga regelverket kring statliga ersättningar så att det inte uppstår något glapp, men utan framgång. Istället ersätter staten kommunerna schablonmässigt för kostnader för ekonomiskt bistånd.Etableringsreformen som infördes 2010 och ändrades 2018 syftade till att underlätta nyanländas etablering i Sverige. Regelverket för nyanländas etablering skulle bli mer likt det som gäller för övriga arbetssökande och innebära fokus på arbete. Man kan då fråga sig varför åtta av tio nyanlända måste påbörja sin etablering på kommunens socialtjänst.Till budgetpropositionen 2018 hade regeringen hörsammat kommunerna och lovade att ” ändra denna ordning i syfte att få till stånd en bättre start på tiden i etableringsuppdraget och minska utbetalningarna av ekonomiskt bistånd”. Något förslag har dock inte kommit ännu.Långa ledtider ökar glappetFör att glappet ska bli kort måste mycket klaffa. Migrationsverket måste ordna med uppehållstillståndskort, Skatteverket måste folkbokföra och tilldela personnummer, Arbetsförmedlingen måste handlägga inskrivning i etableringsprogrammet och upprätta en handlingsplan och Försäkringskassan ska besluta om socialförsäkringstillhörighet. Förutom längre ledtider ökar glappet också av en större andel direktinresta (kvotflyktingar och anhöriga) som inte har påbörjat någon av dessa administrativa processer innan bosättning i en kommun.Utbetalningarna i glappet har ökat kontinuerligt, under såväl 2017 som 2018. Som lök på laxen verkar också behovet av kompletterande försörjningsstöd under pågående etableringsinsatser öka, vilket kan förklaras av att etableringsersättningen inte prisjusterats sedan 2010 samt att bostadsbristen tvingat fram för dyra bostäder.Onödig belastning av socialsekreterareUnder 2018 betalade kommunerna i genomsnitt 28 000 kronor per person i ekonomiskt bistånd för de som påbörjade sin etablering. En stor del av det är glappet, resten är utbetalningar av bistånd under pågående etableringsinsatser. Kommunerna ersätts av staten med mellan 3 000 och 7 500 kronor per mottagen individ som kompensation för glappet.I en situation när socialsekreterare är en bristvara känns detta som en väldigt onödig uppgift. Normalt räknar vi med 30 procents påslag på det utbetalda biståndet i handläggningskostnad och att handlägga en liten utbetalning är lika dyrt som att handlägga en stor. Arbetsbelastningen för redan hårt ansträngda socialsekreterare blir än värre. Och nyanlända tvingas vända sig till ytterligare en myndighet för sin försörjning. Det finns mycket att ta tag i för att minska administrationen i kommunerna, att täppa till glappet är en sådan sak.
    Läs mer
  • 2019-11-25
    Frustrationen över riktade statsbidrag ökar
    Det finns en trötthet och en stor portion frustration bland många kommuner och regioner just nu. Statens riktade bidrag sätter stora käppar i hjulet för att välfärdsmaskineriet ska kunna fungera väl.
    De senaste veckorna har för min del bestått av flertalet besök runt om i landet: Kvalitetsmässan i Göteborg, Bokslutsdagarna i Umeå, besök i Västernorrland, Skåne och Örebro län. Det är alltid lika intressant att träffa våra medlemmar i kommuner och regioner och reflektera över hur det ser ut i verkligheten och på vilket sätt SKL – och jag själv – kan stödja medlemmarna i arbetet med att få så bra välfärd som möjligt för pengarna.Något som har varit tydligt i mina möten är den eskalerande tröttheten och frustrationen som många känner för de riktade statsbidragen. De allra flesta kommuner och regioner ser bidragen som ett stort hinder för effektivisering och utveckling av verksamheten, i synnerhet nu när resurserna tryter och man behöver minska kostnaderna och i vissa fall även avveckla verksamheter.Flera har inte råd att söka bidragenFlera kommuner har nu dessutom bestämt sig för att inte ens söka riktade statsbidrag. I en del fall har man helt enkelt inte råd och i andra fall väljer man att avstå för att inte riskera att behöva montera ned en verksamhet när tillfälliga, detaljreglerade bidrag upphör. Att dessutom ansöka om likvärdighetsbidraget som kräver att kostnaderna per elev ökar eller att kulturskolan breddas blir ett hån i ett läge där man tvärtom måste spara och dra ned.De riktade bidragen har också i stora delar blivit allt mer av kameral ingenjörskonst. Uppfinningsrika och nitiska tjänstepersoner på departementen har tagit fram komplexa modeller och variabler, som anger vilka kostnader som måste öka och vilka andra kriterier som måste vara uppfyllda för att kunna få ta del av bidragen – ofta i syfte att hindra kommuner och regioner att ”smygeffektivisera”.Brist på tillit är ett allvarligt problemVi måste fundera över hur den offentliga sektorns resurser används. Det tycks råda en stor brist på tillit, trots att staten och kommunsektorn egentligen borde ha samma mål, nämligen att inom ramen för befintliga resurser utveckla en så god och effektiv välfärd som möjligt.En kommunchef, som jag träffade häromdagen, uttryckte sig så här: ”Vi behöver en task force, som slänger den nuvarande statliga styrningen över bord och börjar om från början”.Kommuner och regioner vill att SKL, regeringen och riksdagen ska komma överens om en långsiktigt hållbar modell över vad vi gemensamt vill åstadkomma. Hur mäter vi resultaten och följer utvecklingen inom dessa områden utan att detaljstyra?Det är helt klart hög tid för nya tag om vi ska klara välfärdens utmaningar på ett så bra sätt som möjligt de kommande åren. Och där leder den inslagna vägen med riktade statsbidrag helt fel.
    Läs mer
  • 2019-11-13
    Fel fokus vid granskningen av utjämningssystemet
    Utjämningssystemet har en enorm betydelse för att kommuner ska ha likvärdiga förutsättningar att ge service. Det gör att förändringar i systemet också måste utgå från att utjämna behov – inte kostnader.

    Det har under hösten varit mycket diskussion om det kommunala utjämningssystemet. Den 20 november ska riksdagen fatta beslut om förslaget till en justerad kostnadsutjämning, som är tänkt att införas redan 2020.I den allmänna debatten om utjämningssystemet hamnar fokus på utfallet och vilka kommuner som får mer eller mindre i plånboken. Jag vill hävda att vi istället måste titta på vilka principer och metoder som används för att ta fram hur utjämningssystemet ska förändras.Hela systemet hade behövt ses över
    Tanken med utjämningssystemet är att alla kommuner ska ha likvärdiga ekonomiska förutsättningar att ge invånare service oberoende av faktorer som inte går att påverka, såsom skattekraft, befolkningssammansättning och geografi. Det är ett komplicerat system med flera olika delar och många olika parametrar att ta hänsyn till. Vi har på SKL därför pekat på att hela systemet hade behövt ses över och uppdateras – och inte bara justeras i olika delmodeller i kostnadsutjämningen, som är gjort i det förslag som kommer att finnas på riksdagens bord i november.Den föreslagna omfördelningen är enorm
    Nyligen presenterade Riksrevisionen en granskning om utjämningssystemet fungerar som det är tänkt. I granskningen presenteras också en alternativ kostnadsutjämning som går ännu längre i omfördelningen än det förslag som riksdagen kommer att ta ställning till. Om förslaget skulle införas skulle det få stora konsekvenser för kommunerna.Riksrevisionen menar att kostnadsutjämningen i större utsträckning bör utjämna för kostnadsskillnader orsakade av stora ytor, få invånare och befolkningsminskningar samt för storstädernas och de storstadsnära kommunernas socioekonomi. De föreslår också att regeringen ska ta ställning till om delar av strukturbidraget kan avvecklas.Totalt skulle det innebära en förändrad omfördelning med 10 miljarder kronor, där de 46 kommunerna med bäst förutsättningar i olika utsträckning skulle ge till övriga 244 kommuner. Förslaget slår hårt mot Stockholm, Göteborg och Malmö som tillsammans skulle få 6 miljarder kronor mindre i kassan. 241 kommuner skulle få en förbättring, varav 76 kommuner får mer än 3 000 kronor per invånare. En sådan kraftig omfördelning skulle sakna motstycke i utjämningssystemets historia.Bevisen håller inte
    Jag anser dock att Riksrevisionens rapport inte ger bevis på att omfördelningen bör se ut just så. Kostnadsutjämningen ska ske utifrån exempelvis antal barn och äldre - med andra ord med hänsyn till hur stora behov av välfärd som finns i kommunen. Ändå har Riksrevisionen i analysen fokuserat på de faktiska kostnaderna och dragit slutsatsen att om en kommun har höga kostnader så har kommunen också högre behov. Problemet med en sådan metod är att den inte tar hänsyn till skillnader i ambitionsnivå, effektivitet, skattesats eller intäkter från exploatering, fastighetsavgift och affärsverksamheten. En kommun med högre intäkter har också mer resurser att lägga på skola och omsorg, därmed kommer de faktiska kostnaderna vara högre än i en likvärdig kommun med lägre intäkter.Kompensationen till glesbygdskommuner borde analyseras
    En rimligare metod vore att Riksrevisionen hade studerat om kompensationen till glesbygdskommuner är tillräcklig. I dagens system får glesbygdskommuner bland annat cirka en miljard kronor för skolor och skolskjutsar, en halv miljard för att de är små kommuner, en kvarts miljard till bebyggelsestruktur och nästan lika mycket för merkostnader för hemtjänsten. Om dessa komponenter står i paritet med kostnaderna för detta har Riksrevisionen inte granskat. De skulle alltså ha behövt undersöka saker som hur mycket dyrare hemtjänst eller skolskjutsar är i glesbygdskommuner än i tätbebyggda kommuner.Faktiska kostnader och behov bör mätas
    Om Riksrevisionen hade studerat tilläggen för små skolor, skulle de ha upptäckt att gleshetskomponenten stämmer väldigt väl med antalet faktiska skolor bland de tio kommuner som Riksrevisionen vill ge störst förbättring. I dessa tio kommuner finns 62 kommunala skolor, medan kommuner får kompensation för 61 skolor. Dessa kommuner förefaller alltså vara relativt korrekt kompenserade.I en tidningsintervju säger Riksrevisionen själva att en mätning av faktiska kostnader och behov skulle behöva göras, men att det inte funnits resurser för en mer grundlig utredning.Nu när regeringen ska kommentera Riksrevisionens granskning finns en möjlighet att de betonar att en analys av utjämningssystemet aldrig bör avvika från de faktiska behoven. Det är svårt att göra ett kostnadsutjämningssystem utan att fastna i att undersöka dagens kostnader och tänka att dessa alltid speglar vad kostnaderna borde vara, men då måste man också förstå att det faktiskt finns både ambitionsskillnader och effektivitetsskillnader mellan kommunerna.
    Läs mer
  • 2019-11-08
    Kostnader för ekonomiskt bistånd ökar
    Kommunernas kostnader för det ekonomiska biståndet ökar. En viktig orsak är att de statliga förändringarna inom arbetsmarknadspolitiken bidrar till en övervältring av kostnader till kommunerna.
    Mellan januari 2019 till och med september 2019 ökade kostnaden för det ekonomiska biståndet med fyra procent. Huvuddelen av ökningen sker i det tredje kvartalet. Kostnaderna för biståndet har då ökat med knappt nio procent jämfört med motsvarande period förra året; samtidigt som antalet hushåll med ekonomiskt bistånd har ökat med nästan sex procent.Inte enbart ett kommunalt problem
    Ekonomiskt bistånd är det sista alternativet i det sociala trygghetsnätet. Det ska försäkra människor en skälig levnadsnivå när det ordinarie systemet inte fångar upp individen. När statliga myndigheter, såsom exempelvis Arbetsförmedlingen, förändrar arbetssätt och har en minskad budget försvårar det för individer att få ta del av insatser och åtgärder, vilket drabbar de mest ekonomiskt utsatta grupperna. De ökade kostnaderna är därmed inget endast kommunerna har någon möjlighet att påverka, utan handlar många gånger om att de insatser som statliga myndigheter förfogar över förändras och nedrustas. Situationen gör att det därmed också är rimligt att staten bidrar med ekonomisk ersättning för kommunernas kostnadsökning.Kostnadsökningen av ekonomiskt bistånd 2019 förklaras inte enbart av att antalet individer blir fler utan även hushållens genomsnittliga behov av ekonomiskt bistånd ökar. Det kan bero på bland annat storleken på familjen, ökade boendekostnader eller att hushållen får minskade inkomster i form av till exempel aktivitetsstöd för deltagande i Arbetsförmedlingens insatser. Det finns i dag en oro hos många kommuner att nedläggningen av kontor och minskade medel till aktiviteter hos Arbetsförmedlingen ytterligare kommer att öka de kommunala kostnaderna.Enkät till kommunerna ska ge ytterligare svar
    SKL fortsätter nu att följa utvecklingen och skaffar sig en mer heltäckande bild över kostnadsutvecklingen och orsakerna till utvecklingen. Som en del i arbetet har en enkät skickats ut till kommunerna. Vår uppfattning är att det redan nu behöver vidtas en rad åtgärder för att inte ytterligare öka enskildas behov av ekonomiskt bistånd:
    • Tydliggör kommunernas möjligheter att genomföra arbetsmarknadsinsatser för målgruppen som står längst från arbetsmarknaden.
    • Genomför det individuellt anpassade arbetsmarknadsprogram som SKL tagit fram och som ger individen en ersättning vid deltagande.
    • Se över riksnormen som inte täcker de behov som avses för att uppnå skälig levnadsnivå.

    • Ge kommuner samma möjligheter som statliga myndigheter att fatta automatiserade beslut.

    Läs mer
  • 2019-10-23
    Färre kommuner räddar inte ekonomin
    Kommunerna behöver bättre förutsättningar att sköta sina uppdrag i framtiden. Det är tydligt i Ekonomirapporten, som vi släppte i förra veckan. Men hur det bör ske råder det minst sagt delade meningar om.
    Ekonomirapporten, oktober 2019, webb-rapportRelativt ofta får jag höra i olika sammanhang att lösningen på välfärdens utmaningar måste väl ändå vara att slå samman kommuner. När ekonomin blir svagare kan det inte vara effektivt att ha så många kommuner, menar man. Andra argument kan vara att det är svårt att hitta utbildad personal och att urbaniseringen påverkar kommuner som växer och krymper.Och ja, det finns en stor fördel med sammanslagningar, nämligen att tillgången till specialister skulle öka i de sammanslagna kommunerna. Det här kan dock lika gärna lösas genom att samverka mer över kommungränserna. Det är också lätt att, i resonemang om stordriftsfördelar, glömma att en hel del välfärdstjänster svårligen kan utföras på en annan geografisk plats. De stora kostnaderna finns helt enkelt inom bland annat förskola, grundskola, äldreomsorg som av nödvändighet måste utföras lokalt. Därmed minskar också effektiviseringspotentialen av en sammanslagning radikalt.Sammanslagningar har inte gett avsedd effektSKL:s utvärderingar visar att kommunsammanslagningar inte leder till några nämnvärda besparingar, annat än på administrationen. Inte heller visar aktuell forskning, som genomförts på 22 länder, något positivt ekonomiskt resultat och ur ett demokratiskt perspektiv är effekten till och med klart negativ. Danmark, Nederländerna och England är några exempel på länder som är betydligt mer tätbefolkade än Sverige. Länderna borde därmed i teorin ha större potential än Sverige att effektiviseras genom kommunsammanslagningar, men ändå har så inte blivit fallet.Den tydligaste effektiviseringen vid exempelvis den danska sammanslagningsreformen ska ha varit att de administrativa kostnaderna minskade med 10 procent i sammanslagna kommuner jämfört med icke sammanslagna. Å andra sidan blev barn- och ungdomsvården samt arbetsmarknadspolitiska åtgärder dyrare bland sammanslagna kommuner och därmed uteblev totaleffekten. Värt att nämna i sammanhanget är också att de reformer som just nu genomförs i till exempel Norge och Finland kan liknas vid de Sverige gjorde vid kommunblocksreformen på 60- och 70-talet.Minska detaljstyrningen och inför försöksverksamhetSKL:s förslag till åtgärder för att hantera de ekonomiska utmaningarnaMinst lika viktigt som att ekonomin går ihop sig i en kommun är också att den politiska församlingen har kapacitet att kunna leda den kommunala verksamheten och fatta nödvändiga och lokalt förankrade beslut för att kunna leverera välfärd. Här visar SCB:s medborgarundersökning att invånare i småkommuner i högre grad upplever att de har möjlighet till inflytande. De har dessutom ett betydligt större förtroende för det lokala politiska styret.Argumenten som jag nu lyfter fram innebär inte att SKL skulle vara emot att kommuner slår sig samman, men det behöver i så fall ske utifrån egna lokala initiativ och av helt andra skäl än just de finansiella. Då kriteriet för att kunna slå samman kommuner är att det ska finnas en bestående fördel skulle staten dock behöva se över vissa inbyggda hinder som finns idag. Många småkommuner skulle helt enkelt förlora för mycket i utjämningssystemet vid en eventuell sammanslagning.Låt kommuner själva bestämma om de vill gå samman, debattartikel, 3 oktober 2019Men främst bör staten nu fokusera på det som skulle ge bäst effekt för att hantera välfärdens utmaningar, nämligen snarast möjligt minska den statliga detaljstyrningen och införa en försöksverksamhet där utvalda kommuner befrias från viss statlig detaljreglering och får ett större lokalt självstyre.Och låt oss slutligen en gång för alla slå fast: större kommuner betyder inte per automatik bättre välfärd.
    Läs mer
  • 2019-10-18
    Ekonomiska situationen är tuff, men tillsammans löser vi den!
    I onsdags presenterade vi höstens Ekonomirapporten, som tydligt visar på en alltmer ansträngd ekonomi i kommuner och regioner. Det är en följd av demografins utveckling och den förväntade lågkonjunkturen som knackar på dörren under nästa år.
    Ekonomirapporten, oktober 2019, Webb-rapportVi bedömer, utifrån enkätsvar från ekonomidirektörer, att det som mest kan bli ett 90-tal kommuner och sju regioner som går med underskott redan under 2019. Men de dystra och röda siffrorna till trots är jag säker på att om staten, kommuner och regioner agerar tillsammans, för allas bästa, kommer situationen att kunna hanteras med hjälp av en omställning av välfärden och en rad åtgärder.En av de mer angelägna lösningarna på situationen stavas styrning och statsbidrag. Jag gläds också åt att kunskapen om – och förståelsen för – oskicket med de riktade statsbidragen uppmärksammades av många när rapporten släpptes. En av kommentatorerna i tv sa att de de riktade statsbidragen faktiskt innebär en kostnad för kommunerna. Därför leder de också till ineffektivitet och bidrar oftast inte till att stödja utvecklingen i kommunsektorn.De riktade bidragen har ökat markantUnder åren 2012 till 2018 har de riktade statsbidragen ökat med cirka 78 procent samtidigt som de generella bidragen knappt har ökat med 5 procent, omräknat i fasta priser. Omvandlat till kronor per invånare innebär det att de generella bidragen från staten till kommuner och regioner har minskat med 2 procent i fasta priser eftersom Sverige har fler invånare idag, än 2012. De riktade statsbidragen har däremot under samma period ökat med nästan 67 procent per invånare. Av regeringens fem utlovade välfärdsmiljarder till sektorn blev det till exempel bara 3,5 miljarder kronor i generella bidrag till kommunerna. Regionernas generella tillskott blev istället ytterligare ett detaljstyrt bidrag.Börjar det bli mycket siffror att hålla reda på? Kontentan är i alla fall tydlig:
    • Den statliga styrningen över kommuner och regioner blir alltmer detaljerad.
    • Utvecklingen av statsbidragen går helt på tvärs med vad ministrar gång efter annan utlovar och det går helt på tvärs med hur vi löser de ekonomiska utmaningarna i sektorn just nu.
    • De riktade statsbidragen medför onödig resursförbrukning i ett läge där vi snarare borde vara rädda både om kommunsektorns och statens finanser.
    Konkreta åtgärder bör snabbt kunna vidtasUtöver att göra statsbidragen generella ser jag att det finns en lång rad andra åtgärder som staten, kommunsektorn och fackliga företrädare gemensamt skulle behöva ta tag i. Jag vill därför upprepa den kommentar som SKL:s ordförande, Anders Knape, uttryckte i samband med presentationen av Ekonomirapporten: Regeringen måste tillsätta den utlovade Välfärdskommissionen snart och se till att den får ett tydligt uppdrag att föreslå och genomföra konkreta förändringar - och inte blir diskussioner i långbänk.Staten har ett större ansvar att ta, men det är verkligen inte så att vi bara ber staten om hjälp att lösa den ekonomiska situationen för sektorn. Ett stort arbete måste också göras hos kommuner och regioner – och det arbetet är redan påbörjat. Verksamheter ses nu över runt om i Sveriges kommuner och regioner. Vi måste också intensifiera omställningen till förändrade arbetssätt där ny teknik, förebyggande insatser och samverkan bättre tas tillvara.Jag är säker på att kommuner och regioner även i framtiden kommer att kunna leverera en välfärd med goda resultat, men för att lyckas måste vi agera nu. Vi måste, som medborgare, också alla vara beredda på att välfärden framöver kommer behöva levereras på lite andra sätt med hjälp av bland annat digitalisering och förnyelse.Jag medverkar i podcasten AffärsvärldenNya eller gamla pengar? Affärsvärldens podcastJag vill slutligen passa på att tipsa om Affärsvärldens podcast som jag medverkade i under veckan. I avsnittet beskriver jag kommunsektorns utmaningar och möjligheter samt diskuterar att många regeringars budgetförslag varit rätt svåra att förstå under mina år i kommuner och regioner.
    Läs mer
  • 2019-10-09
    Nu är det åter dags för en av SKL:s viktigaste rapporter
    Den 16:e oktober presenterar vi på SKL en av höstens mest angelägna rapporter: Ekonomirapporten. Den är grunden för budgetplaneringen i kommuner och regioner och borde även vara obligatorisk läsning för alla som tycker till om välfärdens utmaningar.
    Flitens lampa lyser på kontoren på mitt våningsplan. Många är de medarbetare som just nu gör de sista beräkningarna och analyserna inför att vi nästa onsdag, den 16:e oktober, släpper Ekonomirapporten. Rapporten, som kommer två gånger per år, är SKL:s motsvarighet till andras konjunkturrapporter. Här sätter vi extra fokus på den förväntade samhällsekonomiska utvecklingen, kommunernas och regionernas ekonomiska situation samt vilka ekonomiska förutsättningar och utmaningar som är att vänta nu och framöver.Mild lågkonjunktur väntar nästa år
    Klart står redan att kommuner och regioner har allt större ekonomiska utmaningar där kostnaderna för välfärden ökar snabbare än intäkterna. Under nästa år bedömer vi dessutom att ekonomin i Sverige går in i en mild lågkonjunktur och att arbetslösheten ökar. Regeringen har själva beräknat att kommuner och regioner kommer att behöva 90 miljarder kronor mer år 2026 om välfärden ska utföras som idag och utvecklas i takt med det ökande antal äldre, barn och unga.Presentation av Ekonomirapporten i direktsändning
    Presentation av Ekonomirappoten, onsdag den 16 oktober, klockan 10.00, SKL PlayFölj direktsändningen när jag och SKL:s ordförande Anders Knape presenterar rapporten, den 16:e oktober klockan 10. Självklart kommer du också att kunna läsa rapporten i sin helhet på skl.se. Du är även välkommen att kontakta mig eller någon av mina medarbetare om du har frågor kring innehållet.Hoppas att vi ses via sändningen på onsdag!
    Läs mer
  • 2019-10-02
    Den sanna bilden av välfärden – nu och framöver
    Det skrivs mycket om kommunernas ekonomiska situation just nu. Läsarna uppmuntras i en av kvällstidningarna att skriva under uppmaningen ”berätta vilka problem du upplever i din kommun” och i en annan kan vi läsa att skolan är i fritt fall och att eleverna får gå med visselpipa för att hålla ordning. Om jag inte visste bättre skulle jag bli extremt oroad.
    Det är välkänt att kommuner och regioner har utmaningar – och de kommer att öka i takt med demografins utveckling. Men bilden av hur välfärden ser ut idag måste nyanseras. Vi har trots allt en välfärd med generellt väldigt goda resultat. Här finns bland den högsta medellivslängden i världen, äldre som är nöjda med hemtjänsten och elever som är nöjda med sin skola. Och antalet anställda i kommuner och regioner har faktiskt ökat med nästan 100 000 personer sedan år 2013. Det är alltså betydligt fler anställda i kommuner och regioner nu än för sex år sedan.Lågkonjunktur är på ingångSamtidigt vet vi att förutsättningarna för att bedriva en god välfärd framöver är minst sagt utmanande. I den makroprognos som vi precis har tagit fram räknar vi med att svensk ekonomi kommer att gå mot en lågkonjunktur under nästa år. Försvagningen i ekonomin, den demografiska utvecklingen samt de växande behoven av välfärd innebär att kommuner och regioner kommer att behöva se över kostnader på olika sätt. Såväl förtroendevalda som tjänstepersoner har ett riktigt tufft uppdrag med att få till effektiviseringar som inte drabbar invånarna. Problemet är också att vi vant oss vid en hög grad av service.Välfärd på nya sättVälfärden kommer att behöva levereras på ett helt annat sätt än i dag, och det behöver inte alltid vara sämre. Att kunna utföra bankärenden när man vill utan bankpersonal ses till exempel av många redan i dag som både bättre och enklare. Att med hjälp av teknik kunna duscha eller gå på toaletten när man vill kan upplevas som en bättre leverans av välfärd än att en person ska hjälpa till. Tekniken frigör också mer tid för personalen att kunna finnas där fysiskt för de som behöver.Det kommer att behöva göras förändringar, men alla förändringar behöver alltså inte vara av ondo. Vi måste kunna se att det kan bli bra även i framtiden, trots begränsade resurser.
    Läs mer
  • 2019-09-24
    Tio år av svårtolkade statsbudgetar
    I tio år har jag tagit del av vår- och budgetpropositioner från olika regeringar och satt mig in i hur varje regering får ihop budgetar. Gång efter annan ser jag hur gamla satsningar på välfärdsområden kan presenteras som nya reformer bara genom att förändra i en del tabeller. Eller upprepa det som fanns i vårbudgeten till att bli en ny satsning i höstbudgeten.
    För mig och mina medarbetare som tar fram ekonomiska prognoser och kalkyler som ska ligga till grund för kommuner och regioners budgetarbete, är det svårt att se vad de i slutändan får för tillskott och var det dras ned. Det är både svårtolkat och gör den så nödvändiga långsiktiga planeringen i kommuner och regioner svår.Många frågor om budgeten från kommuner och regionerTre exempel på sådant som vi i dessa dagar får frågor från kommuner och regioner om:
    • De satsningar som görs i vårbudgeten, blir i många fall även en ”ny” satsning i höstbudgeten, vilket många uppfattar som mer pengar inom samma område än vad det egentligen är.
    • Budgeten räknas inte upp med varken pris- och löneökningar eller demografi, vilket vi i kommuner och regioner måste ta hänsyn till. Det kan göra att satsningarna kan se större ut än vad de i verkligheten blir.
    • Riktade satsningar kan i retoriken användas flera gånger, samma pengar som läggs ihop och kan användas i flera sammanhang och förvandlas till en jättesatsning. Till exempel kan ett område få behålla riktade satsningar på 2,5 miljarder kronor under tre år, vilket kan uppfattas som att området får 7,5 miljarder kronor årligen.
    Brist på tydlighet och transparensJag förstår att partiföreträdare och regeringar vill visa medborgarna vilka områden de vill satsa särskilt på, speciellt när det finns brister som behöver rättas till och som uppmärksammas i debatten. Jag förstår också att det inte finns obegränsat med resurser och att det är viktigt för regering och riksdag att hålla överskottsmålet. Det som dock känns otillfredsställande är den otydlighet och brist på transparens som budgeten varje år är behäftad med. I dagsläget när kommuner och regioner har brist på både pengar eller arbetskraft – är det av vikt att resurserna hanteras på ett klokt sätt. Dessutom tycker jag att det är viktigt att alla vi, som på ett eller annat sätt diskuterar landets ekonomi, hanterar den diskussionen med respekt för fakta.Från SKL:s sida önskar vi bättre planeringsförutsättningar, fullt ut finansierade reformer och ökade generella statsbidrag. Så kan kommuner och regioner göra de kloka prioriteringarna lokalt och regionalt som krävs för en långsiktig, hållbar välfärd.
    Läs mer
  • 2019-09-13
    Hur ska kommunerna agera med likvärdighetsbidraget för skolan?
    Är man stark måste man vara snäll. Var det inte Bamse som sade så? Och staten vill nu vara snäll genom att minska antalet riktade statsbidrag. Regeringen föreslår att fem av de cirka 70 riktade bidragen läggs in i likvärdighetsbidraget, så att det kan utvecklas i den takt som tidigare utlovats.
    Vi har efterfrågat en minskning av de hårt kritiserade riktade statsbidragen mycket och länge. Att antalet minskas med 5 är bra, men lite av en droppe i havet. Och dessutom finns stora bekymmer med det likvärdighetsbidrag, som nu utökas.Bekymrade kommunerHäromdagen träffade jag en grupp ekonomichefer från kommunerna. Alla arbetar med effektiviseringar i sina verksamheter. De mindre kommunerna kan behöva stänga ett antal skolor för att få ihop budgeten kommande år. Det innebär att klasserna blir lite större och det kan vara ett sätt att hantera den stora lärarbristen, som många kämpar med. De större och växande kommunerna räknar upp ramarna till skolan med demografi (ger mer pengar för att det blir fler elever), men som följd av växande antal barn blir det något fler elever i varje klass, något som gör att man i stället ger lägre kompensation för pris och löneökningar. Samtliga ekonomichefer betonade att skolan verkligen prioriteras och får högre uppräkning än andra kommunala verksamheter, men att de i dagsläget inte klarar full pris- och lönekompensation. Viss effektivisering är nödvändig och viktig.Villkoren för likvärdighetsbidraget måste ses över”Men likvärdighetsbidraget då”, frågade jag. ”Om ni effektiviserar, så blir ni ju av med det.”Villkoren är utformade så att kostnaderna per elev för undervisning och elevhälsa måste öka i takt med priser och löner, jämfört med snittet för de tre tidigare åren. Vår expert var tydlig med det i våra diskussioner med ekonomicheferna. Det innebär att inga effektiviseringar kan göras för att kunna behålla bidraget. Kostnaderna kan inte ens minskasmed anledning av förändrad elevsammansättning. Det blev tydligt före sommaren när en kommun blev återbetalningsskyldig på grund av att man lagt ned förberedelseklass för nyanlända, som inte längre hade behov. Och en annan kommun blev återbetalningsskyldiga för att en elev med särskilda behov slutat (med minskade kostnader som följd).Min fråga är: hur ska egentligen kommunerna agera? Svaret borde vara tydligt: villkoren för likvärdighetsbidraget måste ses över.
    Läs mer

Prenumeration

Skribenter

Sidfot