%20RGB_SKR_Logotype.png)
-
Hur kan vi använda gröna obligationer?
När jag första gången hörde talas om gröna obligationer, undrade jag vad det var för påhitt? Att låna pengar genom obligationer är väl en sak. Miljöarbete är något annat. Varför ska detta blandas ihop
Kontakt
Välkommen att skicka din fråga till SKR!
Gäller din fråga arbetsrätt eller kollektivavtal/förhandling?
SKR:s rådgivning riktar sig till personalchefer och förhandlingschefer i kommuner och regioner. Om din fråga är på uppdrag av dessa behöver du ange det.
Tack för att du hjälper oss!
Om bloggen
Välkommen till Ekonomibloggen. Jag som bloggar heter Annika Wallenskog och är chefsekonom på SKR. Här skriver jag om frågor som på olika sätt rör ekonomin i kommuner och regioner och välfärdens finansiering.
-
2019-12-10
Strategisk affärsmässighet för välfärdens kvadratmetrar
Renoveringsbehoven av äldre skolor och sjukhus är stora samtidigt som den växande befolkningen gör att allt fler lokaler behövs. Vad är då mest fördelaktigt – att äga eller hyra sina verksamhetslokaler?
Kommuner och regioner tampas med åldrande välfärdsbyggnader där stora delar av fastighetsbeståndet är byggt under 60- och 70-talet samtidigt som en växande befolkning gör att behovet av välfärdstjänster ökar. År 2029 beräknas Sverige vara elva miljoner invånare och år 2052 beräknas vi ha nått upp till tolv miljoner invånare.Digitaliseringen blir ett allt viktigare verktyg för att utveckla servicen till det ökade antalet medborgare, men vi kan inte helt planera bort behovet av till exempel fysiska platser som förskolor, tandläkarmottagningar och idrottsanläggningar.Rekordstora investeringar behövsI Ekonomirapporten i maj i år konstaterade vi på Sveriges Kommuner och Regioner att kommunerna planerar att bygga bland annat 730 förskolor, 390 grundskolor, 35 gymnasieskolor, 150 äldreboenden och 370 gruppboenden – bara under åren 2019 till 2022. Till detta kommer behov av viktiga infrastruktursatsningar och fler bostäder. Med andra ord behöver sektorn göra rekordstora investeringar i välfärden och varje skattekrona behöver förvaltas väl.Ekonomirapporten, maj 2019Stöd i valen kring verksamhetslokalerÄga eller hyra verksamhetslokalerSom ett stöd i kommuners och regioners investeringar i lokaler har SKR tillsammans med vår FoU-fond för kommunernas fastighetsfrågor gett ut skriften Äga eller hyra verksamhetslokaler. I skriften ges stöd i att välja bland möjliga finansieringslösningar och att ta ställning till om lokaler ska ägas eller hyras.Kortfattat är det framförallt sju punkter som kommuner och regioner bör tänka på i valet att äga eller hyra verksamhetslokaler:- Se till att utarbeta en lokalförsörjningsplan som innehåller en långsiktig strategi för verksamhetslokaler.
- Gör kalkyler på kort och lång sikt som tydligt visar de finansiella konsekvenserna av att äga alternativt hyra verksamhetslokaler.
- Om befintliga fastigheter ska säljas för att exempelvis finansiera nyinvesteringar: Var noga med att dokumentera vad som ska uppnås.
- Säkra att det finns rätt kompetens såväl vid ägande, försäljning av och investering i fastigheter.
- Se till att konkurrensutsätta försäljningen för att säkerställa en marknadsmässig värdering av lokalerna.
- Tecknade avtal behöver säkra kommunens syften och behov. Om kommunen säljer en fastighet, men fortsatt ska använda den, är det viktigt att avtalet tydliggör att den nya ägaren ska vara långsiktig och tillgodose kommunens behov. Det är också viktigt att klargöra vem som ansvarar för fastighetens anpassningar, skötsel och underhåll.
- Säkerställ en korrekt redovisning. Risk finns annars att beslut grundas på ett missvisande och felaktigt underlag.
Läs mer
-
2019-12-04
Kan staten täppa till glappet?
Vi måste tala om glappet som uppstår när den statliga ersättningen upphör och kommunernas socialtjänst tar vid. Det som gör att administrationen ökar liksom kostnaderna för det ekonomiska biståndet.
Den senaste tiden har vi fått signaler om en ökad ekonomisk utmaning från kommuner som har haft ett stort flyktingmottagande och dessutom drabbats hårt av Arbetsförmedlingens neddragningar. Som jag tidigare skrivit är problemet främst den ojämna fördelningen av flyktingar mellan kommunerna.Något som ytterligare spär på utmaningarna för dessa kommuner är ”glappet”, det vill säga det som uppstår vid övergången mellan den statliga ersättning som betalas ut till asylsökande och ersättningen som i efterskott betalas ut efter beviljat uppehållstillstånd för de som deltar i etableringsprogrammet. Många nyanlända står således utan statlig försörjning under en period. Och som vanligt när ingen har utpekat ansvar för att hantera en situation blir det kommunernas uppgift att lösa det. Kommunerna måste därmed betala ekonomiskt bistånd under glappet.Schablonmässiga ersättningarSKR har drivit frågan om att ändra det statliga regelverket kring statliga ersättningar så att det inte uppstår något glapp, men utan framgång. Istället ersätter staten kommunerna schablonmässigt för kostnader för ekonomiskt bistånd.Etableringsreformen som infördes 2010 och ändrades 2018 syftade till att underlätta nyanländas etablering i Sverige. Regelverket för nyanländas etablering skulle bli mer likt det som gäller för övriga arbetssökande och innebära fokus på arbete. Man kan då fråga sig varför åtta av tio nyanlända måste påbörja sin etablering på kommunens socialtjänst.Till budgetpropositionen 2018 hade regeringen hörsammat kommunerna och lovade att ” ändra denna ordning i syfte att få till stånd en bättre start på tiden i etableringsuppdraget och minska utbetalningarna av ekonomiskt bistånd”. Något förslag har dock inte kommit ännu.Långa ledtider ökar glappetFör att glappet ska bli kort måste mycket klaffa. Migrationsverket måste ordna med uppehållstillståndskort, Skatteverket måste folkbokföra och tilldela personnummer, Arbetsförmedlingen måste handlägga inskrivning i etableringsprogrammet och upprätta en handlingsplan och Försäkringskassan ska besluta om socialförsäkringstillhörighet. Förutom längre ledtider ökar glappet också av en större andel direktinresta (kvotflyktingar och anhöriga) som inte har påbörjat någon av dessa administrativa processer innan bosättning i en kommun.Utbetalningarna i glappet har ökat kontinuerligt, under såväl 2017 som 2018. Som lök på laxen verkar också behovet av kompletterande försörjningsstöd under pågående etableringsinsatser öka, vilket kan förklaras av att etableringsersättningen inte prisjusterats sedan 2010 samt att bostadsbristen tvingat fram för dyra bostäder.Onödig belastning av socialsekreterareUnder 2018 betalade kommunerna i genomsnitt 28 000 kronor per person i ekonomiskt bistånd för de som påbörjade sin etablering. En stor del av det är glappet, resten är utbetalningar av bistånd under pågående etableringsinsatser. Kommunerna ersätts av staten med mellan 3 000 och 7 500 kronor per mottagen individ som kompensation för glappet.I en situation när socialsekreterare är en bristvara känns detta som en väldigt onödig uppgift. Normalt räknar vi med 30 procents påslag på det utbetalda biståndet i handläggningskostnad och att handlägga en liten utbetalning är lika dyrt som att handlägga en stor. Arbetsbelastningen för redan hårt ansträngda socialsekreterare blir än värre. Och nyanlända tvingas vända sig till ytterligare en myndighet för sin försörjning. Det finns mycket att ta tag i för att minska administrationen i kommunerna, att täppa till glappet är en sådan sak.
Läs mer
-
2019-11-25
Frustrationen över riktade statsbidrag ökar
Det finns en trötthet och en stor portion frustration bland många kommuner och regioner just nu. Statens riktade bidrag sätter stora käppar i hjulet för att välfärdsmaskineriet ska kunna fungera väl.
De senaste veckorna har för min del bestått av flertalet besök runt om i landet: Kvalitetsmässan i Göteborg, Bokslutsdagarna i Umeå, besök i Västernorrland, Skåne och Örebro län. Det är alltid lika intressant att träffa våra medlemmar i kommuner och regioner och reflektera över hur det ser ut i verkligheten och på vilket sätt SKL – och jag själv – kan stödja medlemmarna i arbetet med att få så bra välfärd som möjligt för pengarna.Något som har varit tydligt i mina möten är den eskalerande tröttheten och frustrationen som många känner för de riktade statsbidragen. De allra flesta kommuner och regioner ser bidragen som ett stort hinder för effektivisering och utveckling av verksamheten, i synnerhet nu när resurserna tryter och man behöver minska kostnaderna och i vissa fall även avveckla verksamheter.Flera har inte råd att söka bidragenFlera kommuner har nu dessutom bestämt sig för att inte ens söka riktade statsbidrag. I en del fall har man helt enkelt inte råd och i andra fall väljer man att avstå för att inte riskera att behöva montera ned en verksamhet när tillfälliga, detaljreglerade bidrag upphör. Att dessutom ansöka om likvärdighetsbidraget som kräver att kostnaderna per elev ökar eller att kulturskolan breddas blir ett hån i ett läge där man tvärtom måste spara och dra ned.De riktade bidragen har också i stora delar blivit allt mer av kameral ingenjörskonst. Uppfinningsrika och nitiska tjänstepersoner på departementen har tagit fram komplexa modeller och variabler, som anger vilka kostnader som måste öka och vilka andra kriterier som måste vara uppfyllda för att kunna få ta del av bidragen – ofta i syfte att hindra kommuner och regioner att ”smygeffektivisera”.Brist på tillit är ett allvarligt problemVi måste fundera över hur den offentliga sektorns resurser används. Det tycks råda en stor brist på tillit, trots att staten och kommunsektorn egentligen borde ha samma mål, nämligen att inom ramen för befintliga resurser utveckla en så god och effektiv välfärd som möjligt.En kommunchef, som jag träffade häromdagen, uttryckte sig så här: ”Vi behöver en task force, som slänger den nuvarande statliga styrningen över bord och börjar om från början”.Kommuner och regioner vill att SKL, regeringen och riksdagen ska komma överens om en långsiktigt hållbar modell över vad vi gemensamt vill åstadkomma. Hur mäter vi resultaten och följer utvecklingen inom dessa områden utan att detaljstyra?Det är helt klart hög tid för nya tag om vi ska klara välfärdens utmaningar på ett så bra sätt som möjligt de kommande åren. Och där leder den inslagna vägen med riktade statsbidrag helt fel.
Läs mer
-
2019-11-13
Fel fokus vid granskningen av utjämningssystemet
Utjämningssystemet har en enorm betydelse för att kommuner ska ha likvärdiga förutsättningar att ge service. Det gör att förändringar i systemet också måste utgå från att utjämna behov – inte kostnader.
Det har under hösten varit mycket diskussion om det kommunala utjämningssystemet. Den 20 november ska riksdagen fatta beslut om förslaget till en justerad kostnadsutjämning, som är tänkt att införas redan 2020.I den allmänna debatten om utjämningssystemet hamnar fokus på utfallet och vilka kommuner som får mer eller mindre i plånboken. Jag vill hävda att vi istället måste titta på vilka principer och metoder som används för att ta fram hur utjämningssystemet ska förändras.Hela systemet hade behövt ses över
Tanken med utjämningssystemet är att alla kommuner ska ha likvärdiga ekonomiska förutsättningar att ge invånare service oberoende av faktorer som inte går att påverka, såsom skattekraft, befolkningssammansättning och geografi. Det är ett komplicerat system med flera olika delar och många olika parametrar att ta hänsyn till. Vi har på SKL därför pekat på att hela systemet hade behövt ses över och uppdateras – och inte bara justeras i olika delmodeller i kostnadsutjämningen, som är gjort i det förslag som kommer att finnas på riksdagens bord i november.Den föreslagna omfördelningen är enorm
Nyligen presenterade Riksrevisionen en granskning om utjämningssystemet fungerar som det är tänkt. I granskningen presenteras också en alternativ kostnadsutjämning som går ännu längre i omfördelningen än det förslag som riksdagen kommer att ta ställning till. Om förslaget skulle införas skulle det få stora konsekvenser för kommunerna.Riksrevisionen menar att kostnadsutjämningen i större utsträckning bör utjämna för kostnadsskillnader orsakade av stora ytor, få invånare och befolkningsminskningar samt för storstädernas och de storstadsnära kommunernas socioekonomi. De föreslår också att regeringen ska ta ställning till om delar av strukturbidraget kan avvecklas.Totalt skulle det innebära en förändrad omfördelning med 10 miljarder kronor, där de 46 kommunerna med bäst förutsättningar i olika utsträckning skulle ge till övriga 244 kommuner. Förslaget slår hårt mot Stockholm, Göteborg och Malmö som tillsammans skulle få 6 miljarder kronor mindre i kassan. 241 kommuner skulle få en förbättring, varav 76 kommuner får mer än 3 000 kronor per invånare. En sådan kraftig omfördelning skulle sakna motstycke i utjämningssystemets historia.Bevisen håller inte
Jag anser dock att Riksrevisionens rapport inte ger bevis på att omfördelningen bör se ut just så. Kostnadsutjämningen ska ske utifrån exempelvis antal barn och äldre - med andra ord med hänsyn till hur stora behov av välfärd som finns i kommunen. Ändå har Riksrevisionen i analysen fokuserat på de faktiska kostnaderna och dragit slutsatsen att om en kommun har höga kostnader så har kommunen också högre behov. Problemet med en sådan metod är att den inte tar hänsyn till skillnader i ambitionsnivå, effektivitet, skattesats eller intäkter från exploatering, fastighetsavgift och affärsverksamheten. En kommun med högre intäkter har också mer resurser att lägga på skola och omsorg, därmed kommer de faktiska kostnaderna vara högre än i en likvärdig kommun med lägre intäkter.Kompensationen till glesbygdskommuner borde analyseras
En rimligare metod vore att Riksrevisionen hade studerat om kompensationen till glesbygdskommuner är tillräcklig. I dagens system får glesbygdskommuner bland annat cirka en miljard kronor för skolor och skolskjutsar, en halv miljard för att de är små kommuner, en kvarts miljard till bebyggelsestruktur och nästan lika mycket för merkostnader för hemtjänsten. Om dessa komponenter står i paritet med kostnaderna för detta har Riksrevisionen inte granskat. De skulle alltså ha behövt undersöka saker som hur mycket dyrare hemtjänst eller skolskjutsar är i glesbygdskommuner än i tätbebyggda kommuner.Faktiska kostnader och behov bör mätas
Om Riksrevisionen hade studerat tilläggen för små skolor, skulle de ha upptäckt att gleshetskomponenten stämmer väldigt väl med antalet faktiska skolor bland de tio kommuner som Riksrevisionen vill ge störst förbättring. I dessa tio kommuner finns 62 kommunala skolor, medan kommuner får kompensation för 61 skolor. Dessa kommuner förefaller alltså vara relativt korrekt kompenserade.I en tidningsintervju säger Riksrevisionen själva att en mätning av faktiska kostnader och behov skulle behöva göras, men att det inte funnits resurser för en mer grundlig utredning.Nu när regeringen ska kommentera Riksrevisionens granskning finns en möjlighet att de betonar att en analys av utjämningssystemet aldrig bör avvika från de faktiska behoven. Det är svårt att göra ett kostnadsutjämningssystem utan att fastna i att undersöka dagens kostnader och tänka att dessa alltid speglar vad kostnaderna borde vara, men då måste man också förstå att det faktiskt finns både ambitionsskillnader och effektivitetsskillnader mellan kommunerna.
Läs mer
-
2019-11-08
Kostnader för ekonomiskt bistånd ökar
Kommunernas kostnader för det ekonomiska biståndet ökar. En viktig orsak är att de statliga förändringarna inom arbetsmarknadspolitiken bidrar till en övervältring av kostnader till kommunerna.
Mellan januari 2019 till och med september 2019 ökade kostnaden för det ekonomiska biståndet med fyra procent. Huvuddelen av ökningen sker i det tredje kvartalet. Kostnaderna för biståndet har då ökat med knappt nio procent jämfört med motsvarande period förra året; samtidigt som antalet hushåll med ekonomiskt bistånd har ökat med nästan sex procent.Inte enbart ett kommunalt problem
Ekonomiskt bistånd är det sista alternativet i det sociala trygghetsnätet. Det ska försäkra människor en skälig levnadsnivå när det ordinarie systemet inte fångar upp individen. När statliga myndigheter, såsom exempelvis Arbetsförmedlingen, förändrar arbetssätt och har en minskad budget försvårar det för individer att få ta del av insatser och åtgärder, vilket drabbar de mest ekonomiskt utsatta grupperna. De ökade kostnaderna är därmed inget endast kommunerna har någon möjlighet att påverka, utan handlar många gånger om att de insatser som statliga myndigheter förfogar över förändras och nedrustas. Situationen gör att det därmed också är rimligt att staten bidrar med ekonomisk ersättning för kommunernas kostnadsökning.Kostnadsökningen av ekonomiskt bistånd 2019 förklaras inte enbart av att antalet individer blir fler utan även hushållens genomsnittliga behov av ekonomiskt bistånd ökar. Det kan bero på bland annat storleken på familjen, ökade boendekostnader eller att hushållen får minskade inkomster i form av till exempel aktivitetsstöd för deltagande i Arbetsförmedlingens insatser. Det finns i dag en oro hos många kommuner att nedläggningen av kontor och minskade medel till aktiviteter hos Arbetsförmedlingen ytterligare kommer att öka de kommunala kostnaderna.Enkät till kommunerna ska ge ytterligare svar
SKL fortsätter nu att följa utvecklingen och skaffar sig en mer heltäckande bild över kostnadsutvecklingen och orsakerna till utvecklingen. Som en del i arbetet har en enkät skickats ut till kommunerna. Vår uppfattning är att det redan nu behöver vidtas en rad åtgärder för att inte ytterligare öka enskildas behov av ekonomiskt bistånd:- Tydliggör kommunernas möjligheter att genomföra arbetsmarknadsinsatser för målgruppen som står längst från arbetsmarknaden.
- Genomför det individuellt anpassade arbetsmarknadsprogram som SKL tagit fram och som ger individen en ersättning vid deltagande.
- Se över riksnormen som inte täcker de behov som avses för att uppnå skälig levnadsnivå.
- Ge kommuner samma möjligheter som statliga myndigheter att fatta automatiserade beslut.
Läs mer
-
2019-10-23
Färre kommuner räddar inte ekonomin
Kommunerna behöver bättre förutsättningar att sköta sina uppdrag i framtiden. Det är tydligt i Ekonomirapporten, som vi släppte i förra veckan. Men hur det bör ske råder det minst sagt delade meningar om.
Ekonomirapporten, oktober 2019, webb-rapportRelativt ofta får jag höra i olika sammanhang att lösningen på välfärdens utmaningar måste väl ändå vara att slå samman kommuner. När ekonomin blir svagare kan det inte vara effektivt att ha så många kommuner, menar man. Andra argument kan vara att det är svårt att hitta utbildad personal och att urbaniseringen påverkar kommuner som växer och krymper.Och ja, det finns en stor fördel med sammanslagningar, nämligen att tillgången till specialister skulle öka i de sammanslagna kommunerna. Det här kan dock lika gärna lösas genom att samverka mer över kommungränserna. Det är också lätt att, i resonemang om stordriftsfördelar, glömma att en hel del välfärdstjänster svårligen kan utföras på en annan geografisk plats. De stora kostnaderna finns helt enkelt inom bland annat förskola, grundskola, äldreomsorg som av nödvändighet måste utföras lokalt. Därmed minskar också effektiviseringspotentialen av en sammanslagning radikalt.Sammanslagningar har inte gett avsedd effektSKL:s utvärderingar visar att kommunsammanslagningar inte leder till några nämnvärda besparingar, annat än på administrationen. Inte heller visar aktuell forskning, som genomförts på 22 länder, något positivt ekonomiskt resultat och ur ett demokratiskt perspektiv är effekten till och med klart negativ. Danmark, Nederländerna och England är några exempel på länder som är betydligt mer tätbefolkade än Sverige. Länderna borde därmed i teorin ha större potential än Sverige att effektiviseras genom kommunsammanslagningar, men ändå har så inte blivit fallet.Den tydligaste effektiviseringen vid exempelvis den danska sammanslagningsreformen ska ha varit att de administrativa kostnaderna minskade med 10 procent i sammanslagna kommuner jämfört med icke sammanslagna. Å andra sidan blev barn- och ungdomsvården samt arbetsmarknadspolitiska åtgärder dyrare bland sammanslagna kommuner och därmed uteblev totaleffekten. Värt att nämna i sammanhanget är också att de reformer som just nu genomförs i till exempel Norge och Finland kan liknas vid de Sverige gjorde vid kommunblocksreformen på 60- och 70-talet.Minska detaljstyrningen och inför försöksverksamhetSKL:s förslag till åtgärder för att hantera de ekonomiska utmaningarnaMinst lika viktigt som att ekonomin går ihop sig i en kommun är också att den politiska församlingen har kapacitet att kunna leda den kommunala verksamheten och fatta nödvändiga och lokalt förankrade beslut för att kunna leverera välfärd. Här visar SCB:s medborgarundersökning att invånare i småkommuner i högre grad upplever att de har möjlighet till inflytande. De har dessutom ett betydligt större förtroende för det lokala politiska styret.Argumenten som jag nu lyfter fram innebär inte att SKL skulle vara emot att kommuner slår sig samman, men det behöver i så fall ske utifrån egna lokala initiativ och av helt andra skäl än just de finansiella. Då kriteriet för att kunna slå samman kommuner är att det ska finnas en bestående fördel skulle staten dock behöva se över vissa inbyggda hinder som finns idag. Många småkommuner skulle helt enkelt förlora för mycket i utjämningssystemet vid en eventuell sammanslagning.Låt kommuner själva bestämma om de vill gå samman, debattartikel, 3 oktober 2019Men främst bör staten nu fokusera på det som skulle ge bäst effekt för att hantera välfärdens utmaningar, nämligen snarast möjligt minska den statliga detaljstyrningen och införa en försöksverksamhet där utvalda kommuner befrias från viss statlig detaljreglering och får ett större lokalt självstyre.Och låt oss slutligen en gång för alla slå fast: större kommuner betyder inte per automatik bättre välfärd.
Läs mer
-
2019-10-18
Ekonomiska situationen är tuff, men tillsammans löser vi den!
I onsdags presenterade vi höstens Ekonomirapporten, som tydligt visar på en alltmer ansträngd ekonomi i kommuner och regioner. Det är en följd av demografins utveckling och den förväntade lågkonjunkturen som knackar på dörren under nästa år.
Ekonomirapporten, oktober 2019, Webb-rapportVi bedömer, utifrån enkätsvar från ekonomidirektörer, att det som mest kan bli ett 90-tal kommuner och sju regioner som går med underskott redan under 2019. Men de dystra och röda siffrorna till trots är jag säker på att om staten, kommuner och regioner agerar tillsammans, för allas bästa, kommer situationen att kunna hanteras med hjälp av en omställning av välfärden och en rad åtgärder.En av de mer angelägna lösningarna på situationen stavas styrning och statsbidrag. Jag gläds också åt att kunskapen om – och förståelsen för – oskicket med de riktade statsbidragen uppmärksammades av många när rapporten släpptes. En av kommentatorerna i tv sa att de de riktade statsbidragen faktiskt innebär en kostnad för kommunerna. Därför leder de också till ineffektivitet och bidrar oftast inte till att stödja utvecklingen i kommunsektorn.De riktade bidragen har ökat markantUnder åren 2012 till 2018 har de riktade statsbidragen ökat med cirka 78 procent samtidigt som de generella bidragen knappt har ökat med 5 procent, omräknat i fasta priser. Omvandlat till kronor per invånare innebär det att de generella bidragen från staten till kommuner och regioner har minskat med 2 procent i fasta priser eftersom Sverige har fler invånare idag, än 2012. De riktade statsbidragen har däremot under samma period ökat med nästan 67 procent per invånare. Av regeringens fem utlovade välfärdsmiljarder till sektorn blev det till exempel bara 3,5 miljarder kronor i generella bidrag till kommunerna. Regionernas generella tillskott blev istället ytterligare ett detaljstyrt bidrag.Börjar det bli mycket siffror att hålla reda på? Kontentan är i alla fall tydlig:- Den statliga styrningen över kommuner och regioner blir alltmer detaljerad.
- Utvecklingen av statsbidragen går helt på tvärs med vad ministrar gång efter annan utlovar och det går helt på tvärs med hur vi löser de ekonomiska utmaningarna i sektorn just nu.
- De riktade statsbidragen medför onödig resursförbrukning i ett läge där vi snarare borde vara rädda både om kommunsektorns och statens finanser.
Läs mer
-
2019-10-09
Nu är det åter dags för en av SKL:s viktigaste rapporter
Den 16:e oktober presenterar vi på SKL en av höstens mest angelägna rapporter: Ekonomirapporten. Den är grunden för budgetplaneringen i kommuner och regioner och borde även vara obligatorisk läsning för alla som tycker till om välfärdens utmaningar.
Flitens lampa lyser på kontoren på mitt våningsplan. Många är de medarbetare som just nu gör de sista beräkningarna och analyserna inför att vi nästa onsdag, den 16:e oktober, släpper Ekonomirapporten. Rapporten, som kommer två gånger per år, är SKL:s motsvarighet till andras konjunkturrapporter. Här sätter vi extra fokus på den förväntade samhällsekonomiska utvecklingen, kommunernas och regionernas ekonomiska situation samt vilka ekonomiska förutsättningar och utmaningar som är att vänta nu och framöver.Mild lågkonjunktur väntar nästa år
Klart står redan att kommuner och regioner har allt större ekonomiska utmaningar där kostnaderna för välfärden ökar snabbare än intäkterna. Under nästa år bedömer vi dessutom att ekonomin i Sverige går in i en mild lågkonjunktur och att arbetslösheten ökar. Regeringen har själva beräknat att kommuner och regioner kommer att behöva 90 miljarder kronor mer år 2026 om välfärden ska utföras som idag och utvecklas i takt med det ökande antal äldre, barn och unga.Presentation av Ekonomirapporten i direktsändning
Presentation av Ekonomirappoten, onsdag den 16 oktober, klockan 10.00, SKL PlayFölj direktsändningen när jag och SKL:s ordförande Anders Knape presenterar rapporten, den 16:e oktober klockan 10. Självklart kommer du också att kunna läsa rapporten i sin helhet på skl.se. Du är även välkommen att kontakta mig eller någon av mina medarbetare om du har frågor kring innehållet.Hoppas att vi ses via sändningen på onsdag!
Läs mer
-
2019-10-02
Den sanna bilden av välfärden – nu och framöver
Det skrivs mycket om kommunernas ekonomiska situation just nu. Läsarna uppmuntras i en av kvällstidningarna att skriva under uppmaningen ”berätta vilka problem du upplever i din kommun” och i en annan kan vi läsa att skolan är i fritt fall och att eleverna får gå med visselpipa för att hålla ordning. Om jag inte visste bättre skulle jag bli extremt oroad.
Det är välkänt att kommuner och regioner har utmaningar – och de kommer att öka i takt med demografins utveckling. Men bilden av hur välfärden ser ut idag måste nyanseras. Vi har trots allt en välfärd med generellt väldigt goda resultat. Här finns bland den högsta medellivslängden i världen, äldre som är nöjda med hemtjänsten och elever som är nöjda med sin skola. Och antalet anställda i kommuner och regioner har faktiskt ökat med nästan 100 000 personer sedan år 2013. Det är alltså betydligt fler anställda i kommuner och regioner nu än för sex år sedan.Lågkonjunktur är på ingångSamtidigt vet vi att förutsättningarna för att bedriva en god välfärd framöver är minst sagt utmanande. I den makroprognos som vi precis har tagit fram räknar vi med att svensk ekonomi kommer att gå mot en lågkonjunktur under nästa år. Försvagningen i ekonomin, den demografiska utvecklingen samt de växande behoven av välfärd innebär att kommuner och regioner kommer att behöva se över kostnader på olika sätt. Såväl förtroendevalda som tjänstepersoner har ett riktigt tufft uppdrag med att få till effektiviseringar som inte drabbar invånarna. Problemet är också att vi vant oss vid en hög grad av service.Välfärd på nya sättVälfärden kommer att behöva levereras på ett helt annat sätt än i dag, och det behöver inte alltid vara sämre. Att kunna utföra bankärenden när man vill utan bankpersonal ses till exempel av många redan i dag som både bättre och enklare. Att med hjälp av teknik kunna duscha eller gå på toaletten när man vill kan upplevas som en bättre leverans av välfärd än att en person ska hjälpa till. Tekniken frigör också mer tid för personalen att kunna finnas där fysiskt för de som behöver.Det kommer att behöva göras förändringar, men alla förändringar behöver alltså inte vara av ondo. Vi måste kunna se att det kan bli bra även i framtiden, trots begränsade resurser.
Läs mer
-
2019-09-24
Tio år av svårtolkade statsbudgetar
I tio år har jag tagit del av vår- och budgetpropositioner från olika regeringar och satt mig in i hur varje regering får ihop budgetar. Gång efter annan ser jag hur gamla satsningar på välfärdsområden kan presenteras som nya reformer bara genom att förändra i en del tabeller. Eller upprepa det som fanns i vårbudgeten till att bli en ny satsning i höstbudgeten.
För mig och mina medarbetare som tar fram ekonomiska prognoser och kalkyler som ska ligga till grund för kommuner och regioners budgetarbete, är det svårt att se vad de i slutändan får för tillskott och var det dras ned. Det är både svårtolkat och gör den så nödvändiga långsiktiga planeringen i kommuner och regioner svår.Många frågor om budgeten från kommuner och regionerTre exempel på sådant som vi i dessa dagar får frågor från kommuner och regioner om:- De satsningar som görs i vårbudgeten, blir i många fall även en ”ny” satsning i höstbudgeten, vilket många uppfattar som mer pengar inom samma område än vad det egentligen är.
- Budgeten räknas inte upp med varken pris- och löneökningar eller demografi, vilket vi i kommuner och regioner måste ta hänsyn till. Det kan göra att satsningarna kan se större ut än vad de i verkligheten blir.
- Riktade satsningar kan i retoriken användas flera gånger, samma pengar som läggs ihop och kan användas i flera sammanhang och förvandlas till en jättesatsning. Till exempel kan ett område få behålla riktade satsningar på 2,5 miljarder kronor under tre år, vilket kan uppfattas som att området får 7,5 miljarder kronor årligen.
Läs mer