Publicerad 29 mars 2022

Alla kommuner vill vara trygga och säkra

Det förebyggande arbetet är avgörande för att komma tillrätta med brottsligheten. Här måste hela samhället hjälpas åt. Men kommunerna behöver rätt verktyg, inte lagstiftning och fler statliga pekpinnar.

Staffan Isling

Det har skett en enorm utveckling av kommunernas brottsförebyggande arbete sedan regeringen för tjugofem år sedan presenterade sitt första brottsförebyggande program, Allas vårt ansvar. Eftersom det inte har funnits lagstiftning på området har kommunerna själva fått möjlighet att utveckla det brottsförebyggande arbetet utifrån sina lokala behov och förutsättningar. De kommuner som har stora problem med otrygghet och brott har redan ett aktivt brottsförebyggande arbete, en fungerande organisation och samverkan med lokalpolisområdet. Kommuner som inte drabbas av brottslighet i lika stor utsträckning har däremot haft möjlighet att lägga mindre resurser på brottsförebyggande insatser och istället kunnat fokusera på andra utmaningar.

Nu har regeringen presenterat förslag på lagstiftning som i relativt stor detalj skulle reglera vilka steg kommunerna ska ta i sitt brottsförebyggande arbete. Alla kommuner ska ha en samordningsfunktion och se till att det finns en lägesbild och en åtgärdsplan. Dessutom föreslås kommunen bli utpekad som särskilt ansvarig för den lokala samverkan kring brottsförebyggande insatser. I stora delar inskränker förslaget det kommunala mandatet att besluta om hur man styr och organiserar sitt eget interna arbete.

Finansieringsprincipen slår fast att nya uppgifter som åläggs kommunerna ska följas av statliga stöd som kompenserar för de kostnader som uppgifterna medför. Men för många av landets kommuner skulle regeringens förslag på nya brottsförebyggande uppgifter sakna ekonomisk täckning. Med den uträkningsmodell som regeringen föreslår skulle exempelvis Sotenäs kommun kompenseras med 16 045 kronor i månaden. Det räcker med en snabb överslagsräkning för att konstatera att finansieringen knappt täcker kostnaden för en tjänsteperson som jobbar till tjugofem procent med brottsförebyggandefrågor.

Bland flera kommuner finns en farhåga att den nya lagstiftningen skulle göra att polisen förlitar sig ännu mer på kommunen och således bidrar mindre i det lokala brottsförebyggande arbetet. Det finns många mindre kommuner runt om i landet som Polismyndigheten har flyttat ifrån. Orter där stationen är nedsläckt och polisen återfinns i en husbil på torget mellan kl. 10-14 första tisdagen i månaden. För att kommunerna ska kunna göra ett bra jobb krävs det att polisen är en aktiv och närvarande del av lokalsamhället.

För att garantera och utveckla den polisiära närvaron behöver kommunerna också arbeta aktivt med att möta upp Polismyndighetens 95 lokalpolisområden. Kriminalitet tar inte hänsyn till kommungränserna. Mindre kommuner behöver jobba mer ihop. Ett bra exempel är det arbete som Köping, Arboga och Kungsör bedriver gemensamt med ledningen för lokalpolisområdet. Det finns många goda exempel där en lokal politisk vilja har lagt grunden för den här typen av samverkanslösningar.

Det finns även positiva tecken på att samhället ökar sin närvaro i utanförskapsområden. Många kommuner väljer exempelvis att placera socialförvaltningens resurser i sådana områden, ibland i samma lokaler som lokalpolisområdet. Statens servicecenter har också i uppdrag att öka den statliga närvaron i utanförskapsområden. Det är en viktig utveckling som vi gör klokt i att bejaka.

Malmö är ett av flera exempel på kommuner som under lång tid haft stora utmaningar med otrygghet till följd av organiserad brottslighet och grova våldsbrott. I samarbete med polisen, Kriminalvården och civilsamhället arbetar Malmö stad därför med strategin Sluta skjut, som är utformad för att förebygga skjutningar och förmå personer i våldsdrivande grupperingar att upphöra med våldet. Arbetet har gett goda resultat och antalet skjutningar i kommunen minskar. Kommuner som Borgholm och Sveg har inte samma problembild som Malmö och ser således inte behov av att ta till samma åtgärder.

Regeringens förslag till lagstiftning skulle inte förändra någonting för de kommuner som har problem med otrygghet. De arbetar redan i dag aktivt med brottsförebyggande insatser. Däremot skulle lagstiftningen få betydande påverkan på små kommuner som inte har stora trygghetsstörningar och därför inte heller lagt stora resurser på brottsförebyggande arbete.

Alla kommuner vill vara trygga och säkra, men en lagstiftning förutsätter att alla delar av landet står inför exakt samma problem. Tryggheten ser inte likadan ut i Borlänge som i Sorsele. Kommunerna har olika förutsättningar och brottas med olika problem. Därför måste också lösningarna få vara olika.

Staffan Isling

Tidigare krönikor

Informationsansvarig

  • Helene Lindstrand
    Presschef

Kontakta oss

Kontaktformulär SKR