Regionerna bevisar sin förmåga i pandemin

Vi har en robust samhällsmodell, som har klarat stora kriser och i många stycken också klarar den pågående pandemin. Staten tar sitt ansvar och regionerna och kommunerna tar sitt. Trots det har enstaka opinionsbildare höjt rösten för ett förstatligande av sjukvården. Men i en demokrati väger väljarnas förtroende tyngre än tyckarnas.

Det är glädjande att hälso- och sjukvården debatteras, men ibland önskar jag att mer tid ägnades åt förbättringsområden inom vårt i grunden välfungerande system. Förespråkarna för ett förstatligande dristar sig inte sällan till att framföra svepande kritik mot regionerna, utan att föreslå något alternativ. Diskussionen eldas på när opinionsbildare på rent ideologisk grund förfäktar sitt tankegods.

Pandemin har ställt enorma krav på hälso- och sjukvården. I över ett år har regionerna stått stadiga i den orkanvind som är covid-19 och arbetat outtröttligt med att lindra effekterna av viruset. Det är ett eldprov som visat befolkningen att regionerna verkligen är att lita på. Den senaste hälso- och sjukvårdsbarometern visar också att förtroendet ökat kraftigt och att allt fler invånare anser att de har tillgång till den vård de behöver. Sju av tio invånare har stort eller ganska stort förtroende för regionernas hälso- och sjukvård. Det är en siffra som skulle få generaldirektörerna på i stort sett varenda statlig myndighet att sova saliga om natten.

Hälso- och sjukvårdens styrning är till syvende och sist en demokratifråga. Medborgarnas förtroende är det främsta kvittot på hur regionerna lyckas med sitt uppdrag.

Under året har smittspridningen pendlat upp och ner. När smittspridningen klättrat mot sina toppar har även trycket på akut- och intensivvården ökat till nya, oöverträffade nivåer. Regionerna har gång på gång visat sin enorma omställningsförmåga och förstärkt bemanningen på IVA, akutmottagningar, ambulanssjukvård och infektionsavdelningar för att mäkta med covidvården. Då smittspridningen under sommaren mattades av visade regionerna samma omställningsförmåga åt andra hållet. Resurserna fokuserades omedelbart över till att i rask takt ta igen en del av den planerade vård som pandemin skjutit på framtiden.

Samtidigt som regionerna vårdar den stora mängden covidpatienter har man byggt upp strukturer för att kunna vaccinera Sverige ur pandemin. Regionerna har kapacitet att vaccinera 1,2 miljoner människor i veckan och beredskap för att öka kapaciteten ännu mer. Beklagligt nog har staten inte lyckats uppfylla sitt ansvar över vaccinleveranserna. Regionerna kan inte vaccinera utan vaccin.

Ett av de sämre återkommande argumenten från förstatligandeivrarna handlar om att få människor vet vilka som styr i regionerna och att detta skulle vittna om ett demokratiskt underskott. Men hur många känner till andra generaldirektörer än Folkhälsomyndighetens Johan Carlsson? Och vem skulle veta namnet på den statstjänsteman som vore avdelningschef på Sjukvårdsmyndigheten? Ett förstatligande av sjukvården är ingen demokratiseringsprocess utan en meritokratiseringsprocess, där statliga tjänstepersoner fattar beslut om människors vardag utan att behöva söka väljarnas förtroende. Om folket är missnöjda med myndigheten ges inte heller någon möjlighet att förändra styret genom allmänna val. Det är en styrka med den lokala och regionala demokratin.

Vanligtvis är diskussionen om den svenska styrmodellen relativt sansad, men pandemin har skruvat upp tonläget. Debatten har blivit allt mer svepande när opinionsbildare utnyttjar krisen för att driva tidigare käpphästar. Från höjden av ett elfenbenstorn är det enkelt att tycka si eller så om hur saker och ting bör fungera. Men sikten blir inte alltid klarare ju högre upp man kommer.

Pandemin har inneburit ett kollektivt lärande, där brister har blottlagts i hela samhället. Regionerna ryggar inte för de utmaningar som finns inom vården. Vi behöver fortsätta utveckla samverkan mellan regioner, kommuner och myndigheter och öka tillgången till medicinsk personal i äldreomsorgen. Vi behöver också hitta innovativa vägar framåt för att ta igen den planerade vård som ställts in under pandemin.

En sak är säker: Lösningen på våra utmaningar är inte att överge principen om lokal demokrati, där medborgarna har insyn i besluten och närhet till beslutsfattarna. Vi har i grunden ett system som tjänar oss väl.

Staffan Isling

Tidigare krönikor