Här är framgångsreceptet för att klara välfärden

Tillred generella statsbidrag, en ordentlig dos digitalisering och en rejäl nypa mod. Så lagar vi en riktigt god välfärd, även i framtiden.

Välfärden ställs i dag inför stora utmaningar, och omfattningen av dessa kommer bara att öka i takt med att demografin stöps om i grunden. Antalet barn, unga och äldre ökar betydligt snabbare än den arbetsföra delen av vår befolkning. Om vi inte vidtar åtgärder står vi således inför en framtid där kostnaderna vida överstiger intäkterna.

Utvecklingen innebär i första hand betydande svårigheter för landets kommuner och regioner, som står för den absoluta merparten av välfärdstjänsterna. Men det innebär inte att ansvaret ensamt vilar på våra axlar. Välfärden är en gemensam sak. Politikens alla nivåer – staten, regionerna och kommunerna – bär ett delat ansvar för de utmaningar samhället står inför.

För att reda i dessa frågor har regeringen inrättat en välfärdskommission där staten, kommuner, regioner och fackförbund tillsammans tar fram en målbild över framtidens välfärd. Så, vad behövs egentligen för att Sverige ska kunna tillhandahålla offentlig service av god kvalitet? Här är receptet för en framgångsrik välfärd.

Först och främst måste staten börja stötta kommunerna och regionerna på ett betydligt mer effektivt sätt. SKR har under lång tid påpekat vilka nackdelar som de riktade statsbidragen innebär, och som en del i Välfärdskommissionens arbete ser man nu över behovet av generella statsbidrag. Under 2010-talet har riktade bidrag ökat från 14 till 23 procent som andel av statsbidragen i kommunerna och från 9 till 17 procent i regionerna. Även Statskontoret har beskrivit denna typ av bidrag som alltför omfattande. Trots det föreslår vissa fortfarande ett hopkok av detaljstyrda bidrag som i kommunerna och regionerna blir till en riktig soppa.

Riktade statsbidrag är ofta förenade med detaljerade krav som ökar den administrativa kostnaden och försämrar effektiviteten. Resultatet blir ibland att kommuner och regioner inte utnyttjar bidragen, eftersom man upplever att de skapar mer problem än vad de gör nytta. Dessutom bidrar riktade statsbidrag till kortsiktighet och en rädsla för att göra långvariga satsningar. Bidragen riskerar helt enkelt att höja kostnadsnivån ett år, bara för att abrupt försvinna i nästa. Kvar står våra kommun- och regionpolitiker med ett högst ovälkommet dilemma: Skär ner på verksamheten eller finansiera ur den egna, redan hårt ansträngda budgeten.

Huvudingrediensen är därför en rejäl portion tillit till våra folkvalda runt om i landet. Det är i kommunhusen i Gällivare, Mora och Mariestad som kännedomen om de lokala förutsättningarna finns. Det är regionpolitikerna i Örebro och Norrbotten som har bäst kunskap att avgöra var resurserna gör mest nytta. I en tillitsbaserad styrning är generella statsbidrag huvudregel, och den regionala och kommunala nivån ges möjlighet att förvalta medborgarnas förtroende med rätt verktyg till hands. Det är i grunden en fråga om demokrati. Om avståndet mellan invånarna och besluten minskar så ökar möjligheterna att påverka och utkräva ansvar.

På exempelvis skolområdet ser vi behov så kallade klustrade bidrag, där ett stort antal riktade statsbidrag slås samman till ett bidrag som kommunen får disponera fritt efter utbildningsverksamheternas behov. Jag ser det som en möjlighet för staten och kommunsektorn att tillsammans ta fram långsiktiga, övergripande mål för vad som är viktigast att åstadkomma inom varje verksamhet. Vägen framåt är att gemensamt utveckla en tillit mellan staten, regionerna och kommunerna där vi tillsammans stärker välfärden.

Före årsskiftet presenterade Välfärdskommissionen en avsiktsförklaring som innebär att stat, kommuner och regioner ska verka för att utveckla den digitala infrastrukturen i välfärden. I ett samhälle där den demografiska utvecklingen innebär att färre ska försörja fler måste vi också förändra verksamheterna och med innovationskraft få välfärden att räcka längre. Att vi effektivt utnyttjar digitaliseringens möjligheter är helt nödvändigt om inte välfärden ska falla samman som en sufflé.

Ett exempel är socialtjänsten, där tusentals arbetstimmar går att spara genom att automatisera handläggningen av ekonomiskt bistånd. Med minskad administrativ börda kan personalen istället lägga dyrbar tid på kvalificerade arbetsuppgifter, exempelvis stöd till egen försörjning genom arbete. För att utnyttja teknikens kraft till fullo behöver dock staten vara lyhörd och se till att lagar och regler går i takt med behovet av digital omställning,

Slutligen kräver framtiden att vi har en rejäl nypa mod. Stora samhällsförändringar gör att vi inte längre kan fortsätta i samma hjulspår. För att förändra oss med tiden krävs att vi faktiskt vågar prova någonting nytt.

Staffan Isling

Tidigare krönikor