Framtidens äldreomsorg kräver väl avvägda lösningar

Söndagens sändning i SVT om Sveriges strategi för att bekämpa coronaviruset innehöll intressanta frågor om pandemihanteringen, men påminde också om vikten av noga genomtänkta svar.

I SVT-studion var representanterna från landets kommuner och regioner både bra och tydliga i sina budskap. Johnny Magnusson, ordförande i regionstyrelsen i Västra Götaland, påtalade precis som coronakommissionen att den höga smittspridningen i samhället varit den enskilt viktigaste faktorn till att viruset spridits bland äldre på särskilda boenden. Här lever ofta samhällets sköraste och när ett virus får fäste är det här det slår som allra hårdast. Det är djupt tragiskt att så många äldre avlidit med denna sjukdom.

Erik Slottner, äldreborgarråd i Stockholm, förklarade att det verkar som att coronaviruset tog sig in på stadens äldreboenden redan i februari, innan någon allmän smittspridning hade konstaterats. När smittspridningen väl exploderade utgick den alltså inte från något enstaka kluster, utan hade redan trängt in i samhällets alla delar och spreds simultant på arbetsplatser, skidorter, middagar och äldreboenden. Det var för sent för att mota Olle i grind.

Det är oerhört viktigt att vara efterklok. Att lägga saker under lupp, vrida och vända, utvärdera, diskutera, resonera – det är A och O i ett framåtsyftande samhälle där alla vill mer och strävar efter att bli bättre. Men det är också viktigt att påminna sig om att en kris är som en storm. Och ibland blåser det hårdare på havet än vad som förutspåddes i hamn.

Samtidigt som vi arbetar intensivt med att vårda sjuka och rädda liv måste vi utveckla svensk äldreomsorg. Vi behöver ställa oss frågan vilken slags äldreomsorg vi vill ha i framtiden och inte ta förhastade beslut som leder oss fel. I det arbetet ingår även att ta fasta på de saker som fungerar bra och uppskattas av de medborgare som har hemtjänst eller bor på särskilda boenden. I Sverige ska vi ha en hög kvalitet i vården och omsorg, men får samtidigt inte göra avkall på livskvaliteten. Äldreomsorgen är inte och ska inte vara en vårdinstitution, där vi riskerar att återgå till gamla tiders ålderdomshem och sjukhem med fastställda rutiner utan individuellt hänsynstagande. Vi ska fortsätta bejaka allas rätt till ett självständigt liv, med rätt att påverka den egna vardagen. Jag ogillar starkt när vi pratar om äldre som en grupp vid sidan om, som vi andra utrycker åsikter om och för. När vi utvecklar framtidens äldreomsorg ska vi ha full respekt för alla medborgare och lyfta in olika perspektiv från brukare, anhöriga och professionen.

Kraven på äldreomsorgen är med rätta högt ställda och för att uppnå dem krävs resurser. Det är därför bra att fler nu får upp ögonen för hur viktigt det är att hela samhället investerar i äldreomsorgens framtid. Enligt SKR:s preliminära beräkningar kommer det exempelvis krävas 7 miljarder kronor extra varje år bara för att behålla dagens personaltäthet. Det finns också stora vinster att göra om vi bättre utnyttjar digitaliseringens möjligheter, men även här krävs betydande investeringar. Min förhoppning är att äldreomsorgen framgent tillåts ta större plats i såväl statens som kommunernas budgetar.

Flera viktiga projekt har redan sjösatts för att förbättra personaltätheten och öka kompetensen. Regeringens, Kommunals och SKR:s gemensamma satsning Äldreomsorgslyftet gör det möjligt för medarbetare som annars inte kan ta studieledigt att utbilda sig till vårdbiträde eller undersköterska. Satsningen ger möjlighet till kompetensutveckling för befintliga medarbetare och lockar samtidigt fler från andra branscher att söka sig till äldreomsorgen. I slutet av förra veckan lanserades också den nya webbplatsen för heltid.nu – ett samarbete mellan SKR och Kommunal som syftar till att få fler i välfärden att arbeta heltid. När fler anställda arbetar heltid behöver inte lika många nya medarbetare rekryteras och det skapas bättre förutsättningar för kontinuitet och kvalitet i verksamheten.

Redan före pandemin påbörjade SKR ett arbete med en strategi för äldreomsorgen. Det arbetet fortsätter vi nu i bred samverkan med profession och förtroendevalda i kommuner och regioner, fackliga företrädare och brukarorganisationer. En strategi för äldre behöver omfamna digitaliseringens och välfärdsteknikens potential samtidigt som den stärker professionen. Det förebyggande och rehabiliterande arbetet ska stå i fokus. Målet är inte att stärka våra institutioner, utan att skapa bästa möjliga förutsättningar för att äldre fortsatt – och i ännu högre utsträckning – ska kunna leva självständiga liv. Det kräver att vi både har modet att tänka efter och förmågan att tänka nytt.

Vi behöver rusta äldreomsorgen att bättre klara en pandemi, men den pågående stormen kan inte ensamt stå som beslutsgrund för en äldrestrategi. Vi måste också våga stanna upp, leta lä och nogsamt fundera kring den bästa vägen framåt. Den här pandemin är inte över. Vi befinner oss mitt i den. Och enda vägen ut är att arbeta tillsammans.

Staffan Isling

Tidigare krönikor