Det demokratiska engagemanget är det viktigaste vi har

Demokratin får sin livskraft från människor som vill och vågar engagera sig. I föreningslivet, sakfrågor eller politiska partier. I den stundande valrörelsen ska vi värna om detta engagemang och stå upp för det goda samtalet.

Det har gått ett sekel sedan det första allmänna valet i Sverige och snart är det dags att gå till valurnorna igen. Den andra söndagen i september får vi utkräva ansvar för tiden som varit och investera vårt förtroende för den tid som kommer. En dag då vi gemensamt beslutar i vilken riktning vi vill att samhället ska färdas. Till vallokalerna går vi alla med jämna steg, var och en med en röst.

I valet utser vi vem som ska få förtroendet att föra vår talan. Den stora merparten av de cirka 40 000 förtroendeuppdragen i kommuner och regioner är ideella. I kommunerna är 96 procent av de förtroendevalda fritidspolitiker, i regionen är motsvarande siffra 93 procent. Våra förtroendevalda är som människor är mest. Kvinnor, män, småbarnsföräldrar, arbetssökande, pensionerade och studerande. Gemensam är deras vilja att engagera sig i det allmänna och arbeta för ett ännu bättre samhälle. Vi måste värna denna vilja. Demokratin är inte något fysiskt och beständigt, den är inget elfenbenstorn eller slott, ingen krona eller spira. Demokratin är produkten av vårt engagemang. Om ingen längre vill eller vågar engagera sig i den riskerar demokratin att undergrävas.

Mot denna bakgrund händer det att tonläget i offentligheten bekymrar mig. Saklig kritik ska alltid framföras. Argument och motargument vässar varandra. Men i sociala medier, åsiktsartiklar och tv-program verkar det allt vanligare att beskriva förtroendevalda som aningslösa eller illvilliga. Kritik riktas mot människan istället för det politiska ställningstagandet. Det är inte någonting unikt för Sverige, hela den demokratiska världen brottas med denna balans. Det fria ordet väger otroligt tungt och ska så göra. Jag bara önskar ibland att vi kunde vara lite mer varsamma med de fundament som vårt samhälle vilar på. Vi ska vara tuffa men snälla mot de människor som tar på sig uppdraget att bära vårt förtroende.

Statistiken över avhopp bland förtroendevalda gör mig ännu mer beslutsam om att vi behöver stå upp för våra politiska företrädare. Mellan fem och sex procent av de ledamöter som valdes in till kommun- eller regionfullmäktige 2018 lämnade sitt uppdrag inom ett år. Jämfört med mandatperioderna före 2010 har avhoppen ökat i samtliga politiska församlingar. Nästan var fjärde kommunpolitiker slutade under mandatperioden 2014-2018 och under valåret 2018 övervägde cirka var femte förtroendevald att lämna ett eller flera uppdrag.

Särskilt bekymmersamt är att kvinnor och unga under trettio år är överrepresenterade bland avhopparna. Det är också dessa grupper bland förtroendevalda som i högre grad utsätts för hot och hat. SKR konstaterar i en djupanalys av Brottsförebyggande rådets (Brå) senaste undersökning av politikernas trygghet att risken att utsättas är tjugo procent högre bland förtroendevalda kvinnor än bland män. Unga politiker mellan 20-39 år har fem gånger högre risk att utsättas för hot och hat, jämfört med andra åldersgrupper.

Utsattheten får också konsekvenser för det demokratiska uppdraget. Det påverkar förtroendevalda till att tveka kring att uttala sig i vissa frågor eller inför att genomföra en åtgärd eller fatta ett politiskt beslut. Det ökar risken för att förtroendevalda ska avsluta sina uppdrag i förtid. Det naggar demokratin i kanten.

Den vidsynta och lyhörda diskussionen för hela samhället framåt. Den expanderar demokratin och inspirerar fler till att bli en aktiv del av debatten. Men hot, hat, hån och personliga påhopp krymper samtalets svängrum och stänger ute viktiga röster. Det kan inte vara mängden skinn på näsan som avgör vem som kan engagera sig i politiken.

I en träffande beskrivning i SKR:s bok Det politiska ledarskapet förklarade Ulrika Liljeberg, kommunstyrelseordförande i Leksand, sitt uppdrag som politiker.

− Jag bär demokratin i mina händer varje dag, sa hon.

Det gäller inte bara Ulrika och hennes 40 000 kollegor runt om i landet. Vi bär alla demokratin i våra händer. Inte bara på valdagen, utan varje dag.

Staffan Isling

Tidigare krönikor