Det sista nära vård-omställningen behöver är ett omtag

Att Vårdanalys tycks ha uppfattningen att omställningen borde ha gått i mål redan är förvånande. Rapporten förbiser också de viktiga framsteg som gjorts.

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (Vårdanalys) har haft i uppdrag att utvärdera omställningen till nära vård. Häromveckan presenterade myndigheten sin slutrapport, som riktar kritik åt flera håll.

Den huvudsakliga slutsatsen är att inget av omställningsmålen har uppnåtts, och att omställningen behöver ett ”omtag”. Kritiken gäller bland annat otydlighet från regeringens sida kring omställningens syfte och mål, Sveriges Kommuner och Regioners (SKR) roll, att regionerna inte satsat på primärvården i tillräcklig utsträckning, samt att för få regioner hittills uppfyller kravet på fast läkarkontakt. Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) konstaterade efter att ha tagit del av rapporten att ”regionerna inte följer lagen”.

Det är positivt att omställningen följs upp. Vi har alla samma ambition: en personcentrerad, hälsofrämjande, samordnad och nära vård, med primärvården som nav. Och vi vill alla att omställningen ska gå så fort som möjligt.

Men det är viktigt att påminna sig om att det är ett helt hälso- och sjukvårdssystem som ska ställas om. Att detta tar tid är inte märkligt, och det har påpekats även av nära vård-utredaren Anna Nergårdh. Det är därför förvånande att Vårdanalys tycks ha uppfattningen att omställningen borde ha gått i mål redan. Vi anser också att rapporten förbiser de viktiga framsteg som gjorts.

Vad gäller kritiken mot framdrift, så missas att flera nya arbetssätt har etablerats som är i linje med nära vård. Rapporten pekar samtidigt på förbättringar när det gäller förebyggande arbete, samverkan mellan kommuner och regioner, samt fokus på personcentrering. Viktiga framgångar i ett komplext system, som är nära vård omsatt i praktik.

Regioner och kommuner arbetar målmedvetet med omställningens förverkligande – och syftet är inte otydligt.

Nyligen publicerade SKR en rapport: ”Potentialerna i nära vård”, som tagits fram av ma­na­ge­ment­kon­sult­bo­laget Governo. Den bygger på sammanställda utvärderingar av arbetssätt inom nära vård som gjorts av våra medlemmar.

Rapporten ger flera konkreta exempel på hur nära vård bedrivs i verkligheten, till exempel tvärprofessionella team i primärvården, sjukhuskopplade mobila specialistteam och äldremottagningar på vårdcentralen. Rapporten lyfter dessutom fram vilken potential som finns i ännu större breddinförande. Den röda tråden i alla dessa exempel är att arbetssätten ökar patienternas trygghet och nöjdhet, spar resurser och i stor utsträckning bygger på samverkan och teamarbete.

Det är dit vi alla vill komma, och vi är – trots den mörka bilden som Vårdanalys ritar upp – på god väg.

Regioner och kommuner har också lagt ner ett stort arbete på att bygga en stabil grund för omställningen. Det handlar om länsgemensamma målbilder, handlingsplaner och gränsöverskridande ledningsstrukturer; en nödvändighet för ett hållbart genomförande. Arbetet vilar på det syfte och den målbild som både regeringen och SKR hela tiden varit tydliga med och gemensamt utgått från. SKR och våra medlemmar har aldrig haft något eget mål. Tyvärr innehåller Vårdanalys rapport direkta fel på det området. Syftet, målbilden och nödvändigt fokus för att nå målen är dessutom väl förankrade i kommuner och regioner och vi ser inget behov av klargörande från regeringen på den punkten.

Vad gäller kritiken mot att regionerna inte alltid lever upp till kravet på fast läkarkontakt är det korrekt. Frågan har hög prioritet hos regionerna. Samtliga arbetar med att öka patientens möjlighet att få en fast läkarkontakt och i arbetet prioriteras de med störst behov. Uppföljningar, bland annat från Vårdanalys, visar att tillgången till fast läkarkontakt är högre i dessa grupper – som äldre, personer med kronisk sjukdom och de med självskattat behov av fast läkare.

En försvårande omständighet är den stora brist på medarbetare som präglar hela sjukvården. Den tacklar regionerna på olika sätt. För att ta ett exempel: Region Kalmar län har tydliggjort att den bärande principen för regionens primärvård är ”mycket till få och lagom till alla”. Ett led i detta har varit att säkra fasta kontakter för de mest sjuka på vårdcentralerna. Det har resulterat i att cirka 80 procent av denna patientgrupp har en fast läkarkontakt och cirka 25 procent en fast vårdkontakt.

Svensk primärvårds framgång bygger på team där olika kompetenser samarbetar. Det behöver vi bygga vidare på.

Avseende kritiken mot att regionerna inte prioriterar primärvården tillräckligt: det är svårt att göra stora omprioriteringar från sjukhusbundna verksamheter, där köer och tillgänglighet är en utmaning – och där staten samtidigt anger att regionerna ska satsa på sjukhusvården och öka antalet vårdplatser. Utan tydlig vägledning och tydliga prioriteringar underlättar inte sådana motstridiga styrsignaler.

Slutligen: En så omfattande, och angelägen, omställning som den till nära vård kräver att alla inblandade aktörer långsiktigt fortsätter att dra åt samma håll och gemensamt utvecklar sina roller i ett nytt vård- och omsorgssystem. Vi ser inte att mer statlig styrning är svaret – och det sista omställningen behöver är ett omtag.

Johan Kaarme, chef för vård- och omsorgsavdelningen, SKR

Debattartikeln publicerades i Dagens Medicin den 15 april 2025