Utvecklingen mot en nära vård behövs nu mer än någonsin

Att säkerställa en god och tillgänglig vård är en av välfärdens viktigaste uppgifter. Nu fortsätter vi arbetet för att ta vården närmare invånarna, där de behöver den.

Det är nu ett år sedan Region Jönköpings län meddelade att det första fallet av covid-19 hade bekräftats i Sverige. Under tolv månader har pandemin fört med sig utmaningar för hälso- och sjukvården som saknar motstycke, med enorm press på regionernas akut- och intensivvård och kommunernas äldreomsorg. Men året har också präglats av samverkan, mod och beslutsamhet.

Parallellt med arbetet för att minska smittspridningen, vårda sjuka och rädda liv pågår den största reformeringen av svensk hälso- och sjukvård i modern tid – omställningen till en nära vård. Som ett led i omställningen har SKR och regeringen nyligen ingått en överenskommelse där staten avsätter strax över sex miljarder kronor för arbetet med den nära vården. Det är en viktig satsning och en tydlig signal om att vi är på rätt väg.

Omställningen gör primärvården till hälso- och sjukvårdens nav och sätter patientens behov i centrum. Kommuner och regioner genomför redan omfattande satsningar på att skapa vårdkedjor där rätt vård ges på rätt plats av personal med rätt kompetens. Med lärdomarna från det här pandemiåret i bagaget – och ytterligare medel i ryggen – kan vi nu accelerera det arbetet. Målet är att öka tillgängligheten till primärvården och ge mer fokus åt hälsofrämjande arbete, vilket i sin tur även förkortar väntetiderna till akutsjukvården.

Genom omställningen till en nära vård möter vi också många av de behov som coronakommissionen pekar på i sitt första delbetänkande. Det handlar om att arbeta personcentrerat, stärka tillgängligheten och öka kontinuiteten. Kontinuitet i vården kan utgå från en fast läkarkontakt, en fast vårdkontakt eller ett helt vårdteam med flera olika professioner. En betydande del av den senaste överenskommelsen utgörs av satsningar på vårdens medarbetare. Resurserna kan bland annat användas till att utveckla olika och nya arbetssätt, att ge nya medarbetare bättre introduktion och handledning och att ge fler sjuksköterskor möjlighet att utbilda sig till specialistsjuksköterskor.

Den pågående pandemin har accentuerat behovet av att säkerställa att äldre och kroniskt sjuka får bästa möjliga vård i hemmet eller i dess närhet. För mig är detta omställningens kanske allra viktigaste uppgift. Under året har det också blivit tydligt att vi behöver arbeta för att ytterligare stärka samverkan mellan kommuner och regioner i vård- och omsorgsfrågor. Min förhoppning är att den äldreomsorgsutredning som just nu pågår beaktar möjligheterna till avtalssamverkan mellan kommuner och regioner. Det skulle öka möjligheterna för lokalt anpassade lösningar som kan stärka läkarkompetensen i särskilda boenden och hemtjänst.

Pandemin har också fungerat som en katalysator för vård- och omsorgens digitalisering. Antalet digitala vårdkontakter har flerdubblats och allra störst ökning av användandet av digitala tjänster ser vi bland äldre personer. En utökad digitalisering innebär att människor enklare kan nå både hälso- och sjukvården och kommunala omsorgstjänster, oavsett var man bor, arbetar och lever. Egenvård blir enklare och patienterna får möjlighet att göra mycket själva, på sina egna villkor. Dessutom blir tillgången till jämlik vård bättre när geografin inte längre spelar samma roll för tillgängligheten till olika former av specialister. Alla invånare ska kunna känna sig trygga med att de får den vård de behöver.

Jag tror inte på förlorade år. Jag tror på enklare år och svårare år, och på att en kris kan vara en accelerator för omställning och utveckling. Och jag är övertygad om att när vi tagit oss ur den här pandemin kommer vården ha kommit närmare patienten, med bättre tillgänglighet, bemötande och delaktighet. Förenkla, förnya och förbättra. Det är precis vad omställningen till en nära vård handlar om.

Staffan Isling

Tidigare krönikor