Publicerad 23 mars 2021

Skolan är den viktigaste investeringen i barns hälsa

Det har varit ett tufft år för många barn och unga, som har drabbats av pandemin med akut digital undervisning och begränsningar i fritidsaktiviteter. Året har också satt fingret på den avgörande roll skolan spelar – inte bara för ungas lärande, utan för hela deras mående.

Skolframgångar är en av de bästa hälsofrämjande faktorerna för psykisk hälsa. På samma sätt är skolmisslyckanden en tydlig riskfaktor. När pandemin tvingade skolan att helt eller delvis bedriva digital undervisning flyttade skolan in i hemmen, samtidigt som möjligheterna till organiserade idrottsaktiviteter begränsades. Det innebar att barn och unga delvis utestängdes från fysiska och sociala sammanhang, där de lär och utvecklas tillsammans med jämnåriga och möter viktiga vuxna i vardagen.

För många barn är förskolan en ovärderlig plats. Den kan vara kompensatorisk för barn vars föräldrar inte har resurser att stimulera språklig förmåga, socialt samspel, lek, fysisk aktivitet, goda matvanor och utevistelse. Förskolorna spelar också en avgörande roll i barnens språkutveckling. Forskning visar att barn som besitter ett stort ordförråd vid fyra års ålder har en betydande fördel jämfört med barn med bristande språkkunskaper. Under pandemin har vissa vårdnadshavare, framförallt i socioekonomiskt utsatta områden, känt stor oro och inte vågat lämna barnen på förskolan. Det har inneburit att många barn har missat en lång period av sin utbildning.

En bra skola innebär rutiner, sammanhang, vuxenkontakt och samvaro med jämnåriga, utöver att den ger stimulans och pedagogiskt stöd för lärande. En av riskerna för barn och unga under pandemin är att chanserna att nå kunskapskraven försämras. Störst risk är det för de elever som behövde mycket stöd redan innan pandemin bröt ut. Samtidigt vittnar många skolor om högpresterande elever som är stressade och oroliga för dåliga betyg och uteblivna möjligheter till studier som de länge drömt om.

Här finns en viktig utmaning för landets skolhuvudmän i att uppmärksamma elever som faller efter och så tidigt som möjligt och sätta in det stöd som behövs. Förskolans och skolans insatser blir än viktigare när vi är igenom pandemin.

Det är viktigt att poängtera att det finns många sidor av detta mynt: Jag hör om familjer som går på knäna när pandemin har ryckt bort det miljöombyte som skola och fritidsaktiviteter normalt innebär för barnen. Men jag hör också från verksamheter att vissa barn som känt sig utsatta för mobbning i skolan mår bättre nu och att en del elever med hög skolfrånvaro har ökat sin närvaro genom de digitala undervisningsformerna. Vägen framåt består i att lyhört ta in båda sidorna av myntet, inte singla slant om vems berättelse som är viktigast.

Skolan är en fristad för många elever. För barn och ungdomar som lever i utsatta miljöer med våld i hemmet, missbruk och trångboddhet kan den digitala undervisning som blivit en konsekvens av pandemin innebära att deras utsatta situation hemma förvärras. Det finns också en fara för att det utsatta barnet tar sin tillflykt utanför hemmet, där ungdomsgäng, droger och kriminalitet får ett starkare grepp när skolan inte är ett lika tungt ankare som annars. Dessutom innebär mer tid i hemmet en större risk för barnen att bli utsatta på nätet.

Det kommer signaler från barn- och ungdomspsykiatrin att efterfrågan ökar, och civilsamhällesorganisationer som exempelvis Bris vittnar om att de fått fler frågor från unga som mår dåligt under pandemin. Nu – både under och efter pandemin – är det viktigt att alla samhällsnivåer är uppmärksamma på barn och unga som på olika sätt riskerar att fara illa. Samverkan mellan kommuner och regioner blir viktig för att finna en gemensam väg framåt i det fortsatta arbetet. Även statliga myndigheter behöver vara delaktiga och ge kommuner och regioner stöd i återgången till normal skolgång och vardag.

Slutligen bekymras jag över de tecken vi ser på ett ökat stillasittande. Många saknar den sociala gemenskapen med kamrater och förlorar energi i sin ensamhet hemma, tappar rutiner och blir nedstämda. Om barnen inte har en egen drivkraft eller föräldrar som knuffar på blir det lätt många timmar framför datorn eller paddan.

Fysisk aktivitet är hälsofrämjande; ökat stillasittande en riskfaktor. När pandemins akuta fas är över behöver vi göra vårt yttersta för att peppa Kalle att återuppta danslektionerna, Amina att gå tillbaka till judon och Sara att börja spela basket igen.

Staffan Isling

Tidigare krönikor

Kontakt

Kontakta SKR

Har du en fråga med anledning av det pågående virusutbrottet?

Titta först på våra frågor och svar som finns här på webbplatsen.

Covid-19 och det nya coronaviruset