Om sjukvårdens hantering av masskadeläget i Örebro

Under och efter skjutningen i Örebro visade sjukvården prov på god samverkan och snabbt, kraftfullt agerande i kris. Det är viktigt att ha med sig, i sorgen.

Det har nu gått en tid nedan masskjutningen på Risbergska skolan i Örebro, det värsta våldsdådet i svensk historia. Den fasansfulla händelsen när tio människor dödades skapar både sorg och förtvivlan.

Nu när den initiala osäkerheten har övergått i bearbetning och utvärdering av inblandade aktörers handlande – men innan de officiella utredningarna har sagt sitt – så vill jag dryfta några egna reflektioner om dådet. Eller rättare sagt om responsen från region Örebro län, grannregioner och SOS Alarm.

Ställa om i en krissituation

Dessa aktörer, ja, sjukvården i stort, verkar ha mött det pågående masskadeläget precis så som vi hoppas och strävar efter att det offentliga ska hantera en sådan här akutsituation, när omfattning och antal gärningsmän är okänt, och när varje sekund räknas.

Jonas Claesson är hälso- och sjukvårdsdirektör i region Örebro län. Jag talade med honom ett par dagar efter dådet, och det första han ville framhålla var ungefär detta:

Vi är stolta över vår insats. Men – det vi gjorde skulle alla regioner ha gjort. Dådet är unikt i sin blodighet, men vår hantering av skadeläget var inte unik. Det är det här vi gör, det är det här vi kan.

Jag håller verkligen med Jonas. Går man igenom tidslinjen framträder en bild av en organisation som väldigt snabbt fann sig i situationen och ställde om.

De första larmen om skottlossning kom strax efter halv ett tisdagen den femte februari. En kvart därefter hade regionen sju ambulanser på plats vid skolan. Efter en timme var det femton stycken.
Inom loppet av samma timme hade man frigjort tio intensivvårdsplatser och fyrtio vårdplatser på USÖ, universitetssjukhuset i Örebro, genom att skyndsamt styra om resurserna. Ungefär fyrtio minuter senare var sju fulla traumateam beredda att ta emot ett i det läget okänt antal skadade, men beredskapen var för ett sjuttiotal. Man hade sju operationssalar till sitt förfogande, med ytterligare 13 standby. I närbelägna Karlskoga och Lindesberg stod man också redo att ta emot patienter.

Tack och lov behövdes inte alla dessa resurser tas i anspråk – men de uppbådades på mycket kort tid och fanns där ifall så skulle varit fallet.

Det var inte bara Region Örebro län som handlade snabbt och resolut. Från grannregionerna kom snabb och benägen hjälp: akutläkarbil och blod från region Värmland (på plats 14:00), ledningsambulans med läkarresurs från Västmanland (på plats 14:26) och akuthelikopter från Uppsala (14:47). Även SOS Alarm ställde om oerhört snabbt: när samtalen började strömma in gick det inte mer än några minuter förrän de fått ner svarstiden till två sekunder. SOS Alarm spelade inte bara en viktig roll vad gäller koordinerandet av ambulanser. Deras medarbetare stöttade dessutom de skräckslagna människor som gömde sig i olika klassrum medan skjutningen pågick. Många samtal varade ett par eller fler timmar.

Örebro län har för övrigt en unik blåljussamverkan där alla aktörer, polis, ambulans, räddningstjänst och SOS Alarm, sitter i samma lokal. SOS Alarm har konstaterat att det upplägget var väldigt viktigt för att kunna ställa om sin verksamhet med sådan hastighet.

Lärdomar från covid-19 pandemin

Att sjukvården och regionernas samverkan kunde fungera så pass väl i en väldigt svår situation med förödande konsekvenser, visar tydligt att man dragit lärdomar av covid 19-pandemin, som på många sätt var ett enda långt masskadeläge. Det är också något som Jonas Claesson vittnade om.
Och, vill jag tillägga, frukten av ihärdigt övande inför sådana här situationer.

Både under pandemier och allvarliga våldsdåd blir betydelsen av en tydlig beredskapsorganisation som möjliggör snabba beslut, där alla kan sina roller och mandat, uppenbar.
Även om Region Örebro län med rätta är stolta över sina insatser, blir man aldrig fullärd. Sjukvården behöver fortsatt anstränga sig för att ha en hög beredskap, inte minst med tanke på det omvärldsläge vi har. Erfarenheterna från Örebro delade Jonas Claesson med sig av i hälso- och sjukvårdsdirektörernas nätverk.

Kommande utredningar lär visa vad (om något) som kunde gått ännu bättre i Örebro. Men redan nu känns det väldigt tryggt att veta att regionernas beredskap att hantera masskadelägen är så pass god. Även om man såklart hoppas att den inte ska komma att testas på ett sådant här förskräckligt sätt någonsin igen.