Tillit, HVB och några råd inför jul

Åsikterna spretar om vad socialtjänsten borde göra. Nu gäller det att sitta lugnt i båten, och sträcka ut handen till våra samarbetspartners, ännu lite till.

År 2024 börjar lida mot sitt slut, ett år då strålkastarljuset lyst särskilt starkt på socialtjänsten. På gott och ont.

Ena dagen ska socialtjänsten ta till repressiva åtgärder för att lösa den grova ungdomsbrottsligheten. Andra dagen ska vi jobba tillitsbaserat och få fler invånare att själva vilja söka stöd. Tredje dagen ska sekretessen slopas, så att brottsbekämpande myndigheter kan komma åt information om våra brukare och klienter. Jag funderar fortfarande – vad tror de att vi sitter på för information?

Det är inte så konstigt att åsikterna och lösningarna spretar åt olika håll. Det är, och har varit, en mycket jobbig tid: Gängkriminalitet, välfärdsbrottslighet, desinformation, tillitsbrist, kompetensbrist och långa köer till SIS. Journalisterna vill självklart ställa beslutsfattare till svars, men det är föga hjälpsamt när alla skyller på varandra.

Då tror jag att vi ska göra precis tvärtom. Vi ska vara uthålliga och lugna. Vi ska vara samarbetsvilliga och sträcka ut handen, ännu lite mer, till våra samarbetsparter. Och mer än någonsin ska vi sätta barnen, de äldre och alla våra målgrupper i centrum – och tro på deras egna förmåga, vilja och kraft till förändring.

Det är så vi bygger tillit.

Den nya socialtjänstlagen kommer ge oss draghjälp. Lagen i sig löser förstås inga samhällsproblem. Men den omställning som kommunerna nu gör – till en mer öppen, tillgänglig, förebyggande, jämställd och kunskapsbaserad socialtjänst – kan faktiskt göra underverk.

Vi behöver också hjälpas åt att sprida de goda berättelserna. De som beskriver vad socialtjänsten faktiskt gör och är: Ett stöd till de allra mest utsatta, men också ett stöd att komma in tidigt, innan problemen växt sig stora. Ett stöd som gör skillnad för så många människor. Varje dag. Det behöver vi berätta för våra vänner, i mataffären, för de vi samverkar med i jobbet, i all vår kommunikation med invånare och till myndigheter och media.

Vi behöver också fundera klokt hur vi ska tackla utmaningarna kring HVB-hemmen. Idag finns knappt 350 stycket kvar, de flesta i privat regi. Tidigare fanns cirka 700. Samtidigt stänger nu IVO allt fler hem. Det är bra att IVO tar krafttag. Vi kan inte ha hem som drivs av kriminella eller oseriösa aktörer. Men det innebär också att över 100 barn och unga har behövt få en ny placering. Inom bara 1-5 dagar ska de vara omplacerade. Det är en enorm utmaning för barnen, barnens familjer och de ansvariga socialsekreterarna.

Det finns visserligen en del lediga platser, men problemet är att dessa sällan matchar barnens behov. Idag har ingen aktör i Sverige överblick eller arbetar för bättre målgruppsanpassning. Det är oerhört svårt att få tag i hem som kan tillgodose vård för barn och unga med grov kriminalitet eller för barn med utåtagerande beteende och självskadeproblematik. Enligt IVO borde dessa barn få hjälp av SIS eller regionen istället för av privata vårdgivare. Det är nog klokt, men långt ifrån verkligheten idag. Det är verkligen inte lätt för socialtjänsten att göra rätt här. Det finns också en stor osäkerhet. Hur vet vi att de hem som finns kvar inte drivs av oseriösa?

Min förhoppning är att vi inom två år ska ha ett säkert nationellt placeringsregister, där kvalitet går före integritet, så som utredningen om barn i samhällsvård delvis föreslog.

Men fram till dess finns det några saker vi kan göra redan nu:

• Socialtjänsten kan följa upp placeringen ofta och skapa en nära relation till den unge så de vågar berätta om något är fel. I dag har vi bättre möjligheter till tät kontakt digitalt, men det är också mycket viktigt att kontinuerligt besöka HVB-hemmet.
• Kommunernas socialtjänst kan starta egna HVB-hem, och gärna ihop med regionen. Vi behöver faktiskt inte förlita oss på de privata aktörerna.
• Kommunerna kan samarbeta runt överkapacitet i kommunala HVB-hem. Då blir matchningen mellan barnens problematik förhoppningsvis bättre och ekonomin går ihop.
• SKR kan starta ett nätverk där alla som gör ramupphandlingar och placeringsenheter ingår. Det kan ge oss en bättre överblick över oseriösa aktörer, men också vilket utbud som finns idag och vad som saknas.
• Alla som gör ramupphandlingar kan bli bättre på att följa upp de upphandlade HVB-hemmen och dra lärdom, bland annat av Stockholms stad som på ett systematiskt sätt följt upp sina upphandlade HVB.
• SKR kan tillsammans med placeringsenheter samarbeta med Vårdföretagarna, Fremia och berörda myndigheter. Det kan ge oss verktyg att förbättra kvaliteten.

Ja, vi kan göra mycket om vi bara är uthålliga och krokar arm. För att citera en mycket klok person som jag beundrar, Britt-Marie Petterson, som är förvaltningsdirektör på arbetsmarknads- och socialförvaltningen i Malmö stad:

”Man får inte ett bra samarbete om man pratar illa om varandra. Tvärtom. Det är genom att sträcka ut handen lite till, tro på varandra och vara nyfiken på den andres arbetsvardag som gör att det blir skillnad.”

Ha nu en riktigt fin julhelg alla ni som sliter i socialtjänsten. Glöm inte bort att ni är fantastiska, och att ni gör stor skillnad för människor. Varje dag.