Ny socialtjänstlag snart –  men också fler hårda tag

Inför att den nya socialtjänstlagen, med skarpare krav på förebyggande, äntligen börjar gälla, vill jag skriva några rader om socialtjänstens uppdrag, vars dubbelhet blir allt mer tydlig.

Den första juli, om mindre än en månad, träder den nya socialtjänstlagen i kraft. Det är en efterlängtad reform, som kommer att innebära att skarpa krav ställs på socialtjänsten att bli mer förebyggande, kunskapsbaserad, mer jämställd och mer lättillgänglig. Socialtjänstinsatser ska kunna erbjudas – och verkställas – i ett tidigare skede, så att vi når utsatta människor snabbare, innan problemen blivit för stora och svåra.

Den nya lagen kommer med andra ord att stärka socialtjänstens förebyggande arbete, och det är vi väldigt glada för.

Men parallellt med nya SoL utreds och implementeras annan lagstiftning, av långt mer repressiv natur. Det handlar om uttökade möjligheter att besluta om tvångsåtgärder, sekretesslättnader, sänkt straffålder och fler ungdomspåföljder. Lagstiftning som handlar om att slå tillbaka och kontrollera brottsligheten, snarare än att förebygga den. Det är säkert så att många av de bestämmelserna behövs för att hantera den fruktansvärda situation vi har i Sverige i dag, med skjutningar, sprängningar och allt yngre gärningspersoner. Det går inte att förebygga den organiserade brottslighet som redan etablerat sig.

Men det innebär samtidigt att socialtjänstens dubbla roller och uppdrag blixtbelyses.

Socialsekreterare ska både ”särskilt arbeta för och ta initiativ till att förebygga och motverka brottslighet bland barn och unga”, som det uttrycks i nya SoL, och verka under lagstiftning som går ut på att bura in, lämna information till brottsbekämpningen och övervaka.

Det är visserligen ingenting nytt; socialsekreterare har alltid haft lagstadgad möjlighet att till exempel omhänderta barn som far illa. Och det finns inga skäl alls att betvivla kompetensen hos medarbetarna. Självfallet har de förmågan att balansera detta splittrade uppdrag.

Men samtidigt väcker all denna nya lagstiftning en central frågeställning: Hur bygger man tillit till en redan ansatt socialtjänst?

Det är ett dilemma som socialsekreterare alltid stått inför, men som nu blir ännu skarpare. Men det är också ett dilemma som jag vet att ni som arbetar i socialtjänsten kommer kunna hantera men vi måste hjälpas åt.

Jag vet att för många av er är denna repressiva riktning inte alls önskvärd. För många av er var det fokus på förebyggande arbete, på jämställdhet och tillgänglighet som nya SoL innebär det som saknades. Inte nödvändigtvis möjligheten att utöva tvång på fler sätt.

Socialtjänstens omställning behöver långsiktig finansiering

Jag vet också att det politiska fokuset just nu ligger väldigt mycket på det repressiva. Även om många röster också lyfter vikten av det förebyggande arbetet, så talar finansiella poster sitt tydliga språk: I förra årets budget fick rättsväsendet 86 miljarder kronor – och socialtjänstens omställning åtta, över fyra år. Det kommer inte att räcka.

Och det räcker inte med tillskott i årets budget, eller de kommande åren. Här behövs långsiktighet och tydliga planeringsförutsättningar. Nya lagar, förebyggande eller repressiva, i all ära; utan pengar på sikt kommer socialtjänstens omställning bli mycket tungrodd.

Socialtjänsten är omistlig i kampen för att stoppa nyrekryteringen till gängen. Men då måste också finansieringen av den ges en central och proportionerlig roll i statens budget.

Nu har vi denna allt mer dubbla roll, som trots att den innehåller två separata verktygslådor och två olika sätt att axla den, i slutänden handlar om samma sak; att stötta utsatta människor som behöver hjälp. Det är det som är uppdraget. Och det kommer ni att klara. Snart är nya socialtjänstlagen äntligen på plats. Det är det vi ska hålla fast vid och glädjas åt.