Jämställdhet kan aldrig tas för given – någonstans

I mars arrangerade FN sin årliga kvinnokonferens i New York. SKR:s jämställdhetsstrateg Marianne Nilsson hade förmånen att delta. Här är hennes reflektioner.

Den här gången låter jag Marianne få beskriva sina tankar om jämställdhet. Jag vill inleda med att säga att socialtjänsten ska vara jämställd. Alla som verkar inom den måste veta hur normer och förväntningar på flickor, pojkar, kvinnor och män kan spela roll för vilken hjälp och stöd de erbjuds. Här i Sverige tar vi ofta jämställdheten för givet. Det kan vi inte göra. Vi behöver ha koll på hur ojämställdhet kan se ut inom både vårt eget kunskapsområde, i Sverige – och i världen. För allt hänger ihop. Därför zoomar vi i det här inlägget ut en aning, och växlar i denna krönika fokus från Sverige till det internationella perspektivet. Jämställdhetsfrågan är alltid angelägen, och alltid under attack, oavsett var i världen vi befinner oss.

Åsa Furén-Thulin

------------------------------------

Jag har ont i magen.

Det börjar redan när jag skall ansöka om visum, en dålig känsla i magen. I ansökan finns en ruta att fylla i länkar till mina sociala medier, men den är frivillig, så jag lämnar rutan tom. Skulle jag inte komma in i USA om jag skrivit något om jämställdhet på Facebook? Så kan det väl ändå inte vara? Jag överdriver nog. Men jag håller ändå låg profil med inlägg veckorna innan jag åker, i fall att.

På plats i New York, i kön för att hämta ut inträdespass till FN, pratar jag med en kvinna från Sydafrika som leder en organisation för kvinnors rättigheter. I hennes visumansökan var det obligatoriskt att fylla i sociala medier så hon tänker alltid efter vad hon skriver om kvinnor och flickors rättigheter. Hon berättar att hennes dotter som läser på universitetet blev kontaktad av sin rektor och ombedd ta bort inlägg från sina sociala medier om kvinnors rätt till abort, hennes rektor var rädd att finansiering till universitetet skulle dras in. Min oro visade sig vara berättigad.

Vi får höra att FN:s särskilda rapportör om våld mot kvinnor och flickor, Reem Alsalem från Jordanien, inte fått visum för inträde till USA. Hon fick alltså inte delta på konferensen där hon skulle avlägga sin rapport, hon fick inte heller delta digitalt eller skicka in ett inspelat tal att spela upp för deltagarna. Klumpen i magen växer. Detta är på riktigt. Det är allvarligt.

I sitt öppningstal på konferensen sa FN:s generalsekreterare Antonio Guterres att patriarkatets gift är tillbaka och vill hämnas, det river upp framsteg och muterar till nya och farliga former. Läs den meningen igen.

Jag går på seminarier och lyssnar till berättelser av kvinnor från alla delar av världen, om ekonomi, utbildning, prostitution, porrindustrin, hälsa, aborträtt med mera. Alla pratar om den backlash som pågår mot jämställdhet.

Jag deltar i möten med kvinnor, och några få män, som är politiska ledare på olika nivåer i sina länder. De berättar om viss framgång, men också om de krafter som vill begränsa dem. Många har varit med länge och är oroliga för att unga i dag inte känner till vare sig mänskliga rättigheter eller kvinnokonventionen. Det som tagit lång tid att bygga upp, kan gå snabbt att rasera om vi inte känner till våra rättigheter eller tar dem för givet.

Det är inte bara min egen magkänsla nu, jag delar den med så många.

Jag går i korridorerna i FN:s huvudkvarter och tittar på de många fina fotoutställningarna som hänger där. Om barnmorskors viktiga arbete i flera länder, om kvinnor som är idrottare, ledare, byggarbetare, farmödrar, mammor, kemister osv. Men en flera meter lång utställning får det att krampa i magen. Saudiarabiens. Den visar visserligen kvinnor i olika yrken, men de allra flesta beslöjade. Vid deras monter står en kvinna i heltäckande klädsel, endast med en öppning för ögonen. Saudiarabien valdes för ett år sedan till ordförande för CSW. Redan innan valet varnade människorättsorganisationer om landets kandidatur då Saudiarabien inte upprätthåller kvinnors rättigheter. Ingen av de 45 ledamöterna uttryckte invändningar i samband med omröstningen.
Hur kommer det sig?

Allt hänger ihop, det blir ännu tydligare för mig dessa dagar i New York. Det som sker i andra länder kan ske här med. I Sverige finns också krafter som vill begränsa kvinnors och flickors liv. Den nya hemmafrutrenden är ett exempel på hur dessa krafter genom att använda kvinnor i vackert förpackade inlägg på tik tok och instagram berättar hur mysigt det är att vara hemmafru eller softgirl, att utöva yoga, tänka på sitt eget välbefinnande i stället för de stora problemen i världen. De gullar med barnen, köper inredning, smink, bakar kakor och de vill försörjas och skyddas.
Men alla måste väl få göra som de vill? Jovisst. Men nyss gjorde Svenska Dagbladet en granskning av sambandet mellan det nya hemmafruidealet och vit makt-rörelsen med rubriken ”Vit makt-propaganda – subtilt, mjukt förpackad”. Artikeln berättar om hur rörelsen placerar kvinnor som influencers och hur de på ett smart sätt propagerar för extrema åsikter. Flera svenska tidningar har intervjuat hemmafruar som säger sig förkasta feminismen, men som i efterhand visat sig vara en del av vit makt-rörelsen. Artiklarna har då avpublicerats, men på sociala medier finns dessa influencers kvar.

Så det är på sin plats med ett kritisk tänkande, att alltid ställa frågan: Vem tjänar på detta? Ja, inte är det kvinnorna i alla fall. Som vid en skilsmässa står panka och ensamma med ansvar för barn och ekonomi. Eller som blir fast med en våldsam man, utan ekonomiska möjligheter att lämna honom.
Jag har inte bara ont i magen, jag är även arg. Arg över att kvinnor världen över fortfarande skall behöva kämpa för sin existens, för rätten till sin egen kropp och för att få samma möjligheter som män. Arg över att kvinnor lockas tillbaka till spisen och ett liv beroende av män. Arg över att kvinnors röster tystas.

De 12500 deltagarna på CSW gav hopp! Men det räcker inte, att göra jämställt är allas ansvar, både på jobbet och privat.

Väl hemma läser jag att resenärer till USA har stoppats och frihetsberövats, en advokat specialiserad på visumfrågor uppmanar resenärer att tänka genom vilken information som finns på ens mobiler innan man reser till USA. Jag hade alltså rätt i min dåliga magkänsla.

Begreppet ”follow the money” känner vi till. Jag skulle vilja tillägga: Follow the power!

Fråga vem eller vilka som tjänar pengar på, eller får mer makt, genom att upprätthålla ojämställdhet och tysta kvinnors röster.

Marianne Nilsson, jämställdhetsstrateg SKR