Tystnaden efter Risbergska

För två veckor sedan skakades Sverige av dådet i Örebro. På Risbergska. Efter en hektisk start på året var det som att allt stod stilla. Skol-Sverige – ja, hela Sverige – var förenat i chock, oro och sorg. Och under en period fick allt annat stå åt sidan.

Tragedin på Risbergska har väckt och väcker så många känslor. Och det väcker många frågor som vi inte har svaren på ännu. Vi som jobbar i skolans värld har alla blivit berörda på något sätt.

I media och i direkta samtal med Örebro har jag imponerats av hur kommunen hanterat situationen. Men detta har inte bara berört Örebro. I våra kontakter med medlemmar vet vi på SKR att ni alla har behövt hantera oro från medarbetare, elever och anhöriga. Och många frågor från media.

Jag vet också att ni är många kommuner som erbjudit Örebro hjälp, inte minst i Örebro län men även från andra kommuner. Det är väldigt fint att se.

Men ändå har jag känt en hel del maktlöshet. Jag tänker att det jag gör och framför allt det jag skriver och säger kanske inte spelar så stor roll. Det som har hänt kan inte bli ogjort.

Men så läste jag denna krönika i Dagens Nyheter igår (som jag har fått Hanna Hellquists tillstånd att publicera här):

"Jag har ofta undrat vad det hade blivit av mig om jag inte haft Ola Jonsson som lärare i mellanstadiet i Karlstad. Han gav oss trygghet – och det är lätt att se vad avsaknad av trygghet gör med människor.

Förra helgen begravdes min mellanstadielärare Ola Jonsson. En vän var på begravningen och när hon hörde av sig visste jag inte att han hade gått bort. Han var gammal men jag blev ändå ledsen. Jag älskade Ola. Skoltiden i Karlstad, sent 80-tal och tidigt 90-tal, kommer jag nog alltid minnas som den lyckligaste i mitt liv.

På 80-talet var den svenska skolan bäst i världen. Vi saknade ingenting. Vi var knappt tjugo elever i min klass på mellanstadiet och vi hade en enda lärare i fyran, femman, sexan – Ola. Om det hade funnits ett världsmästerskap för lärare så hade Ola fan nosat på medaljplats.

Han gav oss allt han hade. Han kompade oss på piano när han lärde oss de sånger som kursplanen på den tiden tyckte att vi behövde kunna. 'Änglamark' och 'Gläns över sjö och strand'. Självklart stod det ett piano i klassrummet, det gjorde det i alla klassrum på låg -och mellanstadiet på Mariebergsskolan i Karlstad. Vi sjöng ofta, flera gånger i veckan.

Vi gjorde utflykter på våren och på hösten studerade vi löven och när det blev advent fick vi göra egna ljusstakar i lera och varje morgon i december tände vi ljusen i våra stakar medan Ola läste högt för oss. Han lärde oss att det var farligt att röka genom att helt sonika tända en cigg, inne i klassrummet, och sen blåsa ut röken i en vit servett. Det här gör jag bara en gång var tredje år, spottade han medan han motvilligt tände cigaretten. Sen visade han oss servetten som hade blivit alldeles brun av röken.

Ola skällde ut oss och tvingade oss att be alla elever i klassen under oss om ursäkt – men inte älskade han oss mindre för det

En gång mötte vi fjärdeklassare på Mariebergsskolan en trea i innebandy. Eftersom de var yngre än oss så fick de ett handikapp, vilket vi såklart gick med på. Men när treorna sen, med hjälp av nämnda handikapp, sopade banan med oss blev vi alla så förnärmade att vi vägrade ta det yngre laget i hand när matchen var klar.

När Ola fick höra talas om det blev han ursinnig. Han skällde ut oss allihop efter noter, med ena handen på pianot, och sa att det var det osportsligaste han någonsin hört. Så gör man bara inte. Själv var Ola gammal bandyspelare, hans sneda näsa vittnade om ett par felpassningar från hans glansdagar. Han vill aldrig mer höra talas om att vi betedde oss så. Sen tvingade han oss att be alla elever i klassen under oss om ursäkt och i och med det var saken utredd.

För inte älskade Ola oss mindre för det. Inte straffade han oss. Nästa dag tog han fram en karta över Grekland och lärde oss om avskogningen som djurhållningen orsakade därborta och om fetaost, och veckan efter lärde han oss allt om Spanien och apelsiner.

En annan gång ringde Ola hem till mig på kvällen. En tjej i klassen kände sig lite utanför och han undrade om inte jag kunde ta mig an henne, sitta bredvid henne på lunchen eller kanske följa med henne hem nån dag efter skolan och läsa läxor tillsammans. Det skulle göra stor skillnad för henne, sa Ola, och jag blev så hedrad av uppdraget att jag hade gjort vad han än hade bett mig om. Det var otänkbart att en enda elev i Olas klass skulle känna sig utanför. Det var ju vi. Vi allihopa. Alla skulle med.

Jag har ofta undrat vad det har gjort med mig, att jag hade tillgång till den tryggheten. Massor, såklart, men allt som är gott är så svårt att ringa in. Hur ska man leda i bevis att Ola Jonsson gav mig den bästa möjliga starten en människa kan få? Det är däremot ganska lätt att se vad avsaknad av trygghet gör med människor, i ett samhälle som de inte känner att de tillhör.

Jag är tacksam över att Ola gick bort innan den fjärde februari, för det som hände i Örebro hade förmodligen knäckt honom".

Och så tänker jag att ord visst förändrar. Ger hopp. Leder till handling. Hanna Hellquist lärares ord gjorde det. Och runtom i Sveriges skolor finns andra lärare vars ord kan förändra världen, som vareviga dag bygger unga individers kunskaper och självförtroende. Då finns inget utrymme att deppa ihop.

Krönika av Hanna Hellquist: Åren med min lärare Ola var nog de lyckligaste i mitt liv, Dagens Nyheter