Publicerad 15 mars 2021
Frågor och svar

Självkostnadsprincipen

Storleken på de avgiftsuttag som får ske regleras inte i någon av lagarna inom miljö- och hälsoskyddsområdet. I motiven till miljöbalken för regeringen ett allmänt resonemang om vissa utgångspunkter för avgiftsfinansieringen (prop. 1997/98:45 del 2 sid. 288):

Avgifterna ska enligt regeringens bedömning omfatta myndigheternas kostnader i samband med prövning och tillsyn och kostnader i anmälningsärenden. Det är särskilt viktigt att beakta de begränsningar som finns i regeringsformen när det gäller bedömningen av vilka kostnader för verksamhet av förebyggande och stödjande karaktär – t.ex. rådgivning, information och liknande verksamhet – som kan finansieras genom avgifter, d.v.s. verksamhet som inte kan hänföras till direkt myndighetsutövning. En viss schablonisering vid utformningen av avgiftsförordningarna är nödvändig.

För kommunal verksamhet gäller allmänt självkostnadsprincipen som uttrycks i 2 kap. 6 § kommunallagen:

Kommuner och landsting får inte ta ut högre avgifter än som svarar mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som kommunen eller landstinget tillhandahåller.

Självkostnadsprincipen innebär inte att avgifterna aldrig får överstiga kostnaderna. Det totala avgiftsuttaget får emellertid inte överstiga de totala kostnaderna för verksamheten under en längre tid (se bl.a. Dalman m.fl. – Kommunallagen, kommentarer och praxis, 2011, sid. 499).

I motiven till miljöbalken uttalas att (prop. 1997/98:45 del 1 sid. 516):

Utgångspunkten bör vara att avgifterna skall täcka en myndighets kostnader för verksamhet enligt miljöbalken, främst prövningen och tillsyn (självkostnadsprincipen). Något överskott skall däremot inte uppkomma.

Informationsansvarig

  • Anna Marcusson
    Förbundsjurist

Kontakta oss

Kontaktformulär SKR








Verifiering * (obligatorisk)
Vi kontrollerar att du är en människa och inte en robot.