Var går gränserna gällande krav på samtycke och vad gäller för beslutsoförmögna personer?
Hälso- och sjukvård får inte ges utan patientens samtycke om det inte framgår annat i lag. Innan samtycke hämtas från patienten ska han eller hon få information om bland annat sitt hälsotillstånd och metoder för vård och behandling.
Patienten kan lämna sitt samtycke skriftligen, muntligen eller genom att på annat sätt visa att han eller hon samtycker till den aktuella åtgärden. Patienten får också när som helst ta tillbaka sitt samtycke. Om en patient avstår från viss vård eller behandling, ska han eller hon få information om vilka konsekvenser detta kan medföra.
Om patienten är ett barn ska barnets inställning till den aktuella vården eller behandlingen så långt som möjligt klarläggas. Barnets inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.
Tvångsvårdslagstiftningen
Undantag från kravet på samtycke finns i tvångsvårdslagstiftningen, till exempel i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Även i patientlagen (4 kap. 4 §) finns det en bestämmelse om vård utan samtycke. Den innebär att om hälso- och sjukvårds-personalen inte kan ta reda på patientens vilja på grund av till exempel medvetslöshet så ska patienten få den hälso- och sjukvård som behövs för att avvärja fara som akut och allvarligt hotar livet eller hälsan.
Bestämmelsen gäller även för varaktigt beslutsoförmögna personer som är i behov av akut vård. Om behovet av hälso- och sjukvård inte är av akut karaktär får däremot stöd för vården av den beslutsoförmögne i stället hämtas i den allmänna nödbestämmelsen i brottsbalken.