Publicerad 22 november 2021

Vad innebär KL:s delegationsförbud och vilka ärendetyper finns inte med i underlaget?

Möjligheterna för en nämnd att delegera sin beslutanderätt är begränsade genom 6 kap. 38 § KL. En nämnd får inte delegera sin beslutanderätt i följande slag av ärenden:

  1. ärenden som avser verksamhetens mål inriktning omfattning eller kvalitet.
  2. framställningar eller yttranden till fullmäktige liksom yttranden med anled­ning av att beslut av nämnden i dess helhet eller av fullmäktige har överkla­gats.
  3. ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt,
  4. ärenden som väckts genom medborgarförslag och som överlåtits till nämnden, och
  5. ärenden som enligt lag eller annan författning inte får delegeras.

Speciallagstiftningen inom miljö-, hälsoskydds- och livsmedelsområdet innehåller, till skillnad från vad som gäller inom till exempel plan- och bygglagens område, inga särskilda begräsningar avseende delegering av ärenden eller ärendegrupper inom miljönämndens verksamhet.

Det generella delegationsförbudet i KL gäller naturligtvis även inom dessa områden.

Andra punkten 6 kap. 38 § KL innebär förbud mot delegering av yttranden med anledning av överklaganden av beslut av nämnden i dess helhet. Däremot går det att delegera yttranden med anledning av ett överklagat beslut som fattats med stöd av delegering. Ett sådant yttrande kan till exempel delegeras till den som fattat det överklagade beslutet. I lagmotiven till bestämmelsen har dock anförts att det för att nämnden ska hålla sig underrättad om hur delegeringsuppdrag utövas, kan det finnas skäl att inte delegera sådan befogenhet. Om man vill undvika att samma person ska handlägga ett ärende ända från prövning hos kommunen till prövning i domstol, kan man lyfta delegering som gäller yttranden i överinstanser och överklagandefrågor till närmast högre tjänsteman.

Vad innebär kommunallagens förbud mot delegering av vissa ärenden?

Enligt tredje punkten i 6 kap. 38 § KL är delegering av ärenden som avser myndighetsutövning mot enskilda (både fysiska och juridiska personer) i vissa fall inte tillåten. Enligt rätts­praxis krävs att en delegationsordning förses med förbehållet att delegeringen inte omfattar ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt.

Som exempel på vad som är möjligt att delegera enligt tredje punkten kan nämnas ett rättsfall från Miljööverdomstolen, MÖD 2011-01-28, M 7991-10. I målet hade två fastighetsägare meddelats förbud mot att släppa ut spillvatten från vattentoalett och BDT-avlopp till en trekammarbrunn med efterföljande täckdike. Fastighetsägarna ansåg att beslutet om förbud var ogiltigt bland annat på den grunden att ärendet skulle ses så som varande av principiell betydelse eller annars av större vikt. Domstolarna konstate­rade att ärenden som rör enskilda avloppsanläggningar för ett hushåll när det gällde tillstånd, villkor, förbud och förelägganden i samband med tillstånd regelmässigt har karaktären av rutinärenden. Karaktären av rutinärende blir än mer tydligt för det fall nämnden till exempel gjort vissa principuttalanden om hur den ser på situationen inom ett visst område.

Vilka beslutstyper har inte tagits med i underlaget?

Vi har valt att inte ta med vissa ärendetyper, som skulle kunna komma i fråga för delegering i viss utsträckning, men där vi bedömt det svårt att föreslå en generell av­gränsning av delegeringsrätten med hänsyn till de varierande förutsättningarna mellan olika kommuner och nämnder. Exempel på ärendetyper som av det skälet inte tagits med i underlaget är beslut med anledning av anmälan av C-verksamhet, ärenden om strandskydds­dispens, yttranden till länsstyrelse eller mark- och miljödomstol över ansökan om till­stånd till miljöfarlig verksamhet (frånsett den så kallade kompletteringsremissen) och yttran­den till byggnadsnämnd över förslag till detaljplaner. Vad gäller kommunens yttranden över ansökningar om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som prövas av andra instanser framkommer ofta önskemål på att processen som helhet bör gå snabbare och att kommunens yttranden, när de inte delegerats innebär tidsfördröjning. Frågan har särskilt aktualiserats i relation till prövningar som är angelägna från olika klimat- och miljöperspektiv, till exempel tillståndspliktiga processförändringar. Frågan om prövningen är dock ofta av stort intresse för nämnden, särskilt när det innebär ianspråktagande av ny mark eller kan uppkomma tillkommande störningar.

Vad gäller ärenden om strandskyddsdispens är SKR:s uppfattning är att det kan finnas ett visst, begränsat utrymme för att delegera beslutanderätt i fråga om strandskyddsdispenser, även om utrymmet kanske inte är så stort med hänsyn till den restriktivitet som är avsedd att råda vid dispensgivningen. Frågan diskuteras i SKR: cirkulär 09:36.

Strandskyddet och utvecklingen av landsbygden - strand- skyddsreglerna efter den 1 juli 2009, cirkulär 09:34

Vad gäller för delegering av vitesförelägganden, verkställighet på den försumliges bekostnad och förbud mot att driva viss verksamhet?

När det gäller vitesförelägganden eller beslut om verkställighet på den försumliges bekostnad kan sådana beslut ibland delegeras. Dessa ärenden är ofta mycket ingripande för den enskilde. En bedömning av om beslut med stöd av delegering är möjlig måste därför göras i varje enskilt fall, så att beslutet inte fattas i strid mot KL:s regler. Om nämnden antagit policier, riktlinjer eller tidigare avgjort liknande ärenden ökar möjligheten till delegering. Likaså om rätten att meddela vitesförelägganden begrän­sas till vissa belopp. En sådan beloppsgräns kan vara olika hög i olika kommuner be­roende på hur vanligt det är med vitesförelägganden inom det aktuella området. Samma överväganden gör sig gällande vid föreläggande och förbud som innebär tillfällig stängning av verksamhet. Inom vissa områden och i stora kommuner kan sådana beslut, till exempel inom livsmedelskontrollen, behöva fattas närmast rutinmässigt och avse korta tidsperioder i avvaktan på att vissa åtgärder vidtas av verksamhetsutövaren. I andra kommuner och inom andra områden är besluten så ovanliga att de inte bör delegeras.

Med hänsyn till att kostnaden vid rättelse på den försumliges bekostnad måste förskotteras av tillsynsmyndigheten, har vi valt att inte ta med sådana beslut i vårt underlag. I vissa fall när krav på sådant agerande uttryckligen behöver finnas tillgängligt enligt EU-förordningar, eller när risken för myndigheten beloppsmässigt kan begränsas har delegation i vissa fall föreslagits.

Där­emot bör beslut om miljösanktionsavgift gå att delegera i viss utsträckning. Motivet till detta är att det är en skyldighet för myndigheten att påföra sådan avgift när förut­sättningar för det föreligger och att miljösanktionsavgiftens storlek är fastställd i för­ordningen om miljösanktionsavgift, vilket minskar utrymmet för bedömningar.

Som framgår ovan är de ärendegrupper som omfattas av delegationsförbud relativt allmänt beskrivna i lagtexten. I praktiken innebär detta att omfattningen av det tillåtna området för delegation är beroende av vilka ärendetyper som är mest vanligt förekommande hos nämnden och kommunens storlek.

Nämnden måste i normalfallet alltid besluta i ärenden som omfattas av delegeringsförbudet enligt KL. Det finns vissa möjligheter till undantag vad avser brådskande ärenden, se 6 kap. 39 § KL.

Vad gäller för anmälan om överträdelse m.m.?

Att till polis eller åklagarmyndighet anmäla en överträdelse av miljöbalken eller livsmedelsregelverket torde normalt vara att hänföra till ren verkställighet. Detsamma kan gälla begäran om polishandräckning för att kunna utföra olika tillsynsuppgifter. I vissa fall bör en sådan begäran ändå kunna ses som ett egentligt beslut. Därför har vi med sådana ärenden i vårt underlag. Beredande av tillträde med Polismyndighetens biträde kan ha ingripande karaktär och kan ådra myndigheten kostnadsansvar för eventuella skador; särskilda överväganden krävs dessutom ifråga om tillträde till bostäder; se bl.a. 28 kap. 1, 6 och 8 §§ samt 31 kap. 10 § MB.

Vad gäller för olika typer av underrättelser?

Anmälan av en anmälningspliktig verksamhet eller åtgärd inom MB:s område kan leda till att tillsynsmyndigheten (tills vidare) inte vidtar någon åtgärd enligt 27 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (FMH). Att lämna en anmälan utan åtgärd och underrätta den som gjort anmälan därom, har tidigare betraktats som ren verkställighet. Att lämna anmälan utan åtgärd bygger dock på ett ställningstagande om att ingripande för närvarande inte behövs och mot bakgrund av nya förvaltningslagen finns det oklarheter i att betrakta förfarandet som ren verkställighet. Ställningstagandet bör enligt SKR formaliseras för att anmälaren ska veta att verksamheten får påbörjas utan ytterligare krav, jfr. 35 § förvaltningslagen.

Om ställningstagandet i efterhand skulle uppfattas som ett beslut kan överprövande instans tillåta ett överklagande av till exempel en närboende som framfört vissa synpunkter på störningar enligt miljöbalken i anledning av anmälan. Om ett beslut får överklagas och vem som är klagoberättigad bestäms slutligt av överprövande instans.

Enligt 45 § förvaltningslagen ska ett överklagande som kommer in för sent inte avvisas om förseningen beror på att myndigheten inte har lämnat en korrekt underrättelse om hur man överklagar. När beslut saknats finns normalt ingen fullföljdshänvisning och överklagande kan som utgångspunkt göras även om beslutet fattats långt tidigare, se Mark- och miljööverdomstolens dom 26 november 2020 i M 9734-19.

Mål: M 9734-19, Mark- och miljööverdomstolen

Andra typer av underrättelser bör enligt vår uppfattning normalt betraktas som ren verkställighet, till exempel underrättelser till Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen, Kammarkollegiet eller Länsstyrelsen om förhållanden som kan föranleda förbud, återkallelse eller omprövning av meddelade tillstånd (se 1 kap. 13 och 16 §§ miljötillsyns-förordningen, 2011:13). Här handlar det mera om att rapportera iakttagelser som nämnden gjort till andra myndigheter, som sedan kommer att ansvara för handläggningen av ärendet.

Registrering av livsmedelsanläggningar enligt 11 § i Livsmedelsverkets föreskrifter om livsmedelshygien LIVSFS 2005:20 kan i många fall ses som en ren verkställighetsåtgärd. I de få fall det kan bli aktuellt med att neka registrering har överväganden skett och det måste beaktas som ett beslut. Delegationen täcker beslut i anledning av registrering och kan användas både om registrering sker eller om registrering nekas.

Informationsansvarig

  • Anna Marcusson
    Förbundsjurist

Kontakta oss

Kontaktformulär SKR