Anställdas immateriella rättigheter i kommunal verksamhet

I denna promemoria beskrivs de vanligast förekommande immateriella rättigheterna inom ett anställningsförhållande hos kommuner och regioner.

Immateriella rättigheter är uppdelade i fyra kategorier; upphovsrätt, patenträtt, mönsterrätt och varumärkesrätt. En avgränsning görs i denna PM till de tre förstnämnda. Regelverken för rätternas uppkomst och skydd ser olika ut, och beskrivs här endast övergripande.

När en immateriell rätt uppstår som ett arbetsresultat i anställningen uppkommer särskilda frågor gällande arbetstagarens och arbetsgivarens respektive rätt till tillgången. Från arbetsgivarens synvinkel är det naturligt att betrakta det som en arbetstagare producerar under arbetstid som arbetsgivarens egendom, eftersom arbetsgivaren leder och fördelar arbetet, betalar lön och andra förmåner. I immaterialrätten finns dock begränsningar, eftersom det är den som skapat (uppfinnaren, upphovsmannen och designern) som ställs i förgrunden. Det är inte självklart att arbetsgivaren förvärvar äganderätt till immateriella rättigheter endast som en följd av anställningsavtalet.

Lagstiftningen är dock till stor del dispositiv, vilket innebär att det genom avtal går att reglera ägande- och nyttjanderätt till de immaterialrättsligt skyddade verken som uppkommer inom ramen för anställningen. På vissa områden där skapandet av upphovsrättsliga verk är en del av arbetsuppgifterna, till exempel medie- och tidningsbranscherna, finns kollektivavtalsregler om immateriella rättigheter.

Upphovsrättsliga verk

Enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL) har den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk upphovsrätt till verket. Det kan exempelvis vara frågan om skönlitterära eller beskrivande framställningar i skrift eller tal, alster av bildkonst, musikaliska eller sceniska verk, fotografiska verk och datorprogram.

Upphovsrätt innefattar (med vissa inskränkningar) rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt för allmänheten. Upphovsrätt uppkommer i och med skapandet av verket, förutsatt att det uppnått verkshöjd/originalitet. Upphovsrätter behöver alltså inte registreras för att uppkomma. En del av upphovsrätten är den s k ideella rätten. Den ideella rätten till ett verk innebär en rätt att bli namngiven som upphovsman och rätt att motsätta sig kränkande förändringar av verket.

Arbetsgivarens rätt till en anställds upphovsrätt är inte reglerad i lag, förutom vad avser datorprogram. Enligt 40 a § URL gäller att upphovsrätten till ett datorprogram, som skapats av en arbetstagare som ett led i dennes arbetsuppgifter eller efter instruktioner från arbetsgivaren, övergår till arbetsgivaren, såvida inte något annat har avtalats. Det innebär att kommunen eller regionen får äganderätt till ett datorprogram som skapas av en medarbetare, om medarbetarens arbetsuppgifter innefattar att utföra sådant arbete. Arbetsgivarens rätt omfattar i dessa fall hela upphovsrätten till datorprogrammet. Omvänt tillfaller upphovsrätten arbetstagaren om datorprogrammet inte bedöms ha skapats som ett led i den anställdes arbetsuppgifter eller efter instruktioner av arbetsgivaren.

För andra upphovsrättsliga verk än datorprogram är arbetsgivarens rätt oreglerad i URL. Frågan om arbetsgivaren har fått rätt till verket får istället prövas primärt utifrån anställningsavtalets innehåll.

Genom praxis har det vidare utvecklats en allmän princip kallad ”tumregeln”. Den innebär att det genom anställningsavtalet är underförstått att vissa av arbetstagarens/upphovsmannens befogenheter över verket överförs till arbetsgivaren, om det finns tillräckligt starkt samband mellan anställningen och verkets tillkomst. Rätten innebär ett nyttjande av arbetsresultatet inom den verksamhet som arbetsgivaren bedriver, någon äganderättsövergång sker inte. Om arbetsgivaren vill utnyttja rätten att använda verket i sin verksamhet enligt den s.k. tumregeln är medarbetaren i princip berättigad till skälig ersättning. I normala fall kan ersättningen anses ingå i lönen men i vissa fall kan den utgöras av en kombination av lön och tilläggsersättning (Se 29 § URL och prop. 2021/22:278). Även om arbetsgivaren förvärvar rätten att använda verket enligt tumregeln, så förblir upphovsrätten hos arbetstagaren.

Något förenklat kan alltså sägas att en kommun eller region normalt har rätt att i vart fall nyttja upphovsrättsliga verk som skapats av medarbetare i tjänsten. Eftersom det ändå kan uppstå diskussioner kring frågan om ägande, respektive nyttjanderätt samt ersättning till upphovsrättsliga verk är det lämpligt att eventuella rättigheter regleras i avtal mellan arbetsgivaren och den anställde.

Upphovsrättsligt skydd för allmänna handlingar

För allmänna handlingar i myndigheters verksamhet gäller särskilda regler om upphovsrätt, främst i 9, 26 och 26 a §§ URL. Exempelvis finns som regel ingen upphovsrätt för beslut, yttranden, utlåtanden och protokoll (9 § första st. URL). Sådana handlingar får fritt återges och bearbetas av var och en. För dokument och publikationer som ges ut av en kommun/region kan ett visst upphovsrättsligt skydd finnas. När det gäller flertalet sådana handlingar finns betydande inskränkningar i upphovsrätten (26 a § URL).

För vissa typer av andra allmänna handlingar finns ett fullt upphovsrättsligt skydd, såsom för kartor, tekniska förebilder, alster av bildkonst, musikaliska verk och diktverk (9 § andra st. URL). Även om sådana handlingar ska lämnas ut enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser har den som fått ta del verket genom offentlighetsprincipen inte rätt att använda verket fritt, utan upphovsrätten måste respekteras.

Rätten till arbetstagares patenterbara uppfinningar

I lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar (LAU) finns bestämmelser om arbetsgivarens rätt till en arbetstagares patenter bara uppfinningar. Det handlar om uppfinningar som ger tekniska lösningar på ett problem och som får immaterialrättsligt skydd som patent genom registrering, se patentlagen (1967:837). Patenträtten ställer höga krav på nyhet och uppfinningshöjd. Arbetstagaren ska enligt LAU underrätta arbetsgivaren om sin uppfinning och får dessförinnan inte söka patent.

Enligt LAU kan anställdas patenterbara uppfinningar delas in i tre kategorier: forskningsuppfinningar, andra tjänsteuppfinningar och övriga uppfinningar. Indelningen har att göra med vilken typ av anställning det är fråga om.

Forskningsuppfinningar

Om forsknings- eller uppfinningsverksamhet utgör den huvudsakliga arbetsuppgiften för en arbetstagare och om en uppfinning tillkommit såsom resultat av denna verksamhet har arbetsgivaren rätt att inträda som ägare till den så kallade forskningsuppfinningen. Detsamma gäller om uppfinningen utgör en lösning på en i tjänsten förelagd och närmare angiven uppgift. Detta förutsätter att uppfinningens utnyttjande faller inom kommunens/regionens verksamhetsområde.

Andra tjänsteuppfinningar

Andra tjänsteuppfinningar är uppfinningar som tillkommit i annat samband med anställningen än i forsknings- och uppfinningsverksamhet. Kravet är att det ska finnas ett samband mellan uppfinningen och anställningen. Till exempel kan det röra sig om att en uppfinning har kommit till som ett led i tjänsteutövningen, men utan att det är den anställdas huvudsakliga arbetsuppgift att uppfinna. I sådana fall har arbetsgivaren rätt att använda uppfinningen i sin verksamhet under förutsättning att uppfinningens utnyttjande faller inom kommunens/regionens verksamhetsområde. Det blir med andra ord fråga om en slags nyttjanderätt som tillfaller arbetsgivaren. Andra har dock också rätt att nyttja uppfinningen. Dessutom gäller enligt lagen att arbetsgivaren har företräde framför andra att förvärva äganderätt till uppfinningen genom att träffa en överenskommelse med den anställde.

Övriga uppfinningar

Övriga uppfinningar är enligt lagen uppfinningar vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde men som tillkommit utan samband med anställningen. I dessa fall har arbetsgivaren företräde framför andra att inom viss tid genom överenskommelse med arbetstagaren förvärva önskad rätt till uppfinningen, dvs. en optionsrätt att träffa avtal om licensrätt.

Beroende på vilken kategori av uppfinning det är fråga om, kan arbetsgivaren således ha en rätt enligt LAU att förvärva rätten till uppfinningen – antingen samtliga rättigheter eller en mer begränsad rätt att använda uppfinningen i sin verksamhet (enkel licens). Arbetstagaren har i så fall rätt till skälig ersättning som bedöms med hänsyn till uppfinningens värde, omfattningen av den rätt som arbetsgivaren förvärvat och anställningens betydelse för uppfinningens tillkomst.

Beroende på omständigheterna kan arbetstagarens lön i vissa fall anses innefatta skälig ersättning. Om arbetsgivaren inte framställer något anspråk inom lagstadgad tidsfrist går arbetsgivarens rätt förlorad.

Mönsterskydd

Med mönster avses en produkts eller produktdels utseende, som bestäms av själva produktens detaljer eller av detaljer i produktens utsmyckning, särskilt vad gäller linjer, konturer, färger, former, ytstrukturer eller material.

Mönsterskydd uppstår genom registrering. Av mönsterskyddslagen (1970:485) följer att den som har skapat ett mönster (formgivaren), eller den till vilken formgivarens rätt har övergått, genom registrering kan få ensamrätt till mönstret (mönsterrätt) förutsatt att kravet på nyhet och särprägel uppfyllts (2 och 2 a § mönsterskyddslagen).

Arbetsgivarens rätt till en anställds mönsterrätt är oreglerad. Mönster som framställts av en medarbetare som ett led vid utförande av dennes arbetsuppgifter eller efter instruktioner från kommun/region bör dock normalt anses tillhöra arbetsgivaren när avtal saknas.

Lärarundantaget och immateriella rättigheter

Enligt LAU omfattas inte lärare vid universitet och högskolor av lagen till följd av det så kallade lärarundantaget i lagen (1 § andra st.). Lärare med anställning vid universitet eller högskolor har alltså fullständig rätt till sina patenterbara uppfinningar. För upphovsrättsliga verk finns ingen reglering i lag om lärarundantaget. Det upphovsrättsliga lärarundantaget till det som framställs i anställningsförhållandet är baserat på sedvänja.

Lärarundantaget får betydelse bland annat för de personer i regioner som har så kallad förenad anställning. Sådana förenade anställningar består vanligtvis av en tredjedel undervisning som lärare, en tredjedel forskning och en tredjedel klinisk verksamhet som exempelvis läkare. De personer som har förenad anställning omfattas av lärarundantaget i egenskap av lärare och forskare, medan läkare som även innehar en tjänst vid universitet eller högskola inte omfattas av undantaget i sin kliniska verksamhet (Se Sanna Wolk, Arbetstagares immaterialrätter, Norstedts Juridik AB, tredje upplagan, 2023, s. 215).

Dokumentation och avtal

Med anledning av de relativt högt ställda lagkraven, är det inte givet att ett resultat kan skyddas genom immaterialrättslig lagstiftning. Det bör dokumenteras hur kommunen/regionen som arbetsgivare ser på frågan om äganderätt och nyttjanderätt till de ovan nämnda rättigheterna.

I det fall arbetsgivaren förvärvar större rätt till ett resultat än vad som direkt följer av lag, bör villkoren för en sådan rätt regleras i ett skriftligt avtal tillsammans med de villkor som ska gälla för sådan rätt. Upphandlingslagstiftningen ska också beaktas.

I vissa fall kan anställda önska få ett så kallat fribrev som bekräftar att arbetsgivaren inte har någon immaterialrättslig ägande- eller nyttjanderätt till en innovation/ett resultat enligt lag. EU:s statsstödsregler behöver beaktas. Likaså bestämmelserna i kommunallagen om den kommunala kompetensen, samt förbudet i denna lag att ge individuellt inriktat stöd till enskild näringsidkare (2 kap. 1 ff kommunallagen).

Innovationsverksamhet i allmän bemärkelse är normalt förenlig med kommuners och regioners befogenheter. Dock måste beaktas att den lagstiftning som styr kommuner och regioner, deras disposition av olika immaterialrättsliga resultat och gränsytan till näringslivet är komplex. Juridisk rådgivning bör inhämtas vid behov.

Exempelvis gäller det vid delning av anställdas resultat med andra kommuner och regioner, och avtalssamverkan med andra kommuner/regioner enligt bestämmelsen i 9 kap. 37 § kommunallagen. Innan t.ex. program delas mellan regioner/kommuner är det viktigt att klargöra vem som har upphovsrätten till verket och säkerställa att verket får delas. Också upphandlings- och konkurrensrättsliga aspekter behöver beaktas. SKR:s juridiska avdelning har 2022 tagit fram en promemoria om möjligheten att dela material på den nationella plattformen för Stöd och Behandling, som berör ett antal juridiska frågor med anknytning till detta (Rättsliga förutsättningar för att dela material på den nationella plattformen för Stöd och Behandling (SoB), Hampus Allerstrand, oktober 2022).