Fråga och svar

Enligt huvudregeln är det kommunens genomsnittliga lokalkostnad som ska ligger till grund för ersättning. Detta under förutsättning att kommunens lokalkostnader är rättvisande och inte orimligt låga.

Det fanns två skäl i prop. 2008/09:171 till att regeringen valde genomsnittlig kostnad när regelverket infördes. Det ena var att det är administrativt betungande att ta in alla faktiska lokalkostnader. Det andra var följande: "Om huvudmännen för enskild verksamhet utan begränsning skulle få rätt till ersättning för sina faktiska lokalkostnader, kan man inte bortse från risken för att detta kan bli kostnadsdrivande. Det skulle dessutom innebära ett väsentligt avsteg från likabehandlingsprincipen och minska konkurrensneutraliteten. Ersättningen för lokalkostnader ska i princip varken vara lägre eller högre än vad kommunen betalar för sina egna skollokaler."

Det skulle inte vara rimligt om varje fristående verksamhet som har högre kostnad än genomsnittet skulle kunna hävda att de vill ha faktisk ersättning. Om kommunen vill uppmuntra nyetableringar finns dock en möjlighet för kommunen att göra undantag och betala faktisk ersättning eller annan extra kompensation, se föregående fråga.