Publicerad 26 oktober 2021

Ångestsyndrom

Ångestsyndrom är en vanlig sjukdom - cirka en fjärdedel drabbas någon gång i livet av ett ångestsyndrom. Ångestsyndrom är ett folksjukdomsområde som för det mesta diagnosticeras och behandlas inom primärvård.

Motivering till ämnesområdet

Ångest innebär en intensiv oro och känsla av olust eller osäkerhet kopplad till en förväntad fara eller olycka och är vanligtvis av både fysisk och psykisk karaktär. Personer som lider av ångestsyndrom har en nedsatt livskvalitet och besvären kan i vissa fall vara långvariga. Det finns effektiva behandlingar mot alla ångestsyndrom. Utan en adekvat behandling finns det dock risk för en successiv försämring med ytterligare funktionsnedsättning, längre varaktighet, tillkomst av sekundära psykiatriska och kroppsliga komplikationer och suicidtankar. De olika ångestsyndromen har varierande behandlingsrekommendationer men behandlas vanligen med psykologisk behandling och/eller antidepressiva läkemedel. För många barn och ungdomar kan det vara tillräckligt med psykopedagogisk behandling. En god kontinuitet i vårdkontakten ökar förutsättningarna för följsamhet till behandlingen och förbättrar prognosen över tid.

Personer med ångestsyndrom har också större risk än normalbefolkningen att drabbas av kroppsliga sjukdomar. Vuxna med ångestsyndrom har oftare hjärtbesvär, mag- och tarmproblem och höga blodfetter jämfört med den övriga befolkningen.

Beskrivning och motivering till de specifika indikatorerna

Förekomst av diagnos ångestsyndrom är viktigt för att se i vilken utsträckning patienterna identifieras – en förutsättning för att behandling ska kunna erbjudas (Ån1).

Flera indikatorer mäter insatser för patienter som nyinsjuknat i ångestsyndrom. För att identifiera dessa hämtas patienter som varken haft en ångest- eller depressionsdiagnos eller förskrivits/hämtat ut antibiotika under 24 månader före den aktuella diagnosen. Motivet för att använda den definitionen för att hitta patienter med ny episod ångestsyndrom är att det finns en relativt stor grupp patienter med mångåriga besvär där diagnos inte alltid satts vid varje besök, trots att medicinering med antidepressiva läkemedel förekommer samt att det i primärvård förekommer att man inte gjort strikt åtskillnad mellan depressions- och ångestsyndrom diagnoserna, utan använt dem omväxlande.

Indikatorn Ån2 mäter andelen nyinsjuknade patienter som blivit somatiskt undersökta. Somatisk undersökning mäts genom att det under perioden 6 veckor före och 6 veckor efter ny diagnos registrerats finns notat under status Hjärta/kärl och att Hb är kontrollerat. Motivet till att inte bara ta ett laboratorieprov är att det enkelt kan bli en rutin som ersätter den fysiska undersökningen, som Socialstyrelsen rekommenderar.

Indikatorn Ån3 mäter andel nyinsjuknade patienter som fått antidepressiva läkemedel.

Att få en tidig uppföljning efter nydiagnostiserat ångestsyndrom är viktigt för behandlingskvaliteten. Indikatorn Ån4 mäter att uppföljning med ny kontakt skett inom 6 veckor för patienter med ny diagnos ångest. För patienter som nyförskrivs antidepressiv läkemedelsbehandling är det viktigt att ta ställning till eventuell fortsatt förskrivning efter 6-12 månader, vilket mäts i Ån5. Indikatorn är uppdelat på yrkesgrupperna läkare, sjuksköterskor och övriga för att man ska kunna följa eventuellt teamarbete

Indikatorn Ån6 bygger på de nationella riktlinjerna som rekommenderar att vuxna med paniksyndrom, tvångssyndrom, social fobi och PTSD bör erbjudas KBT, och att vuxna med generaliserat ångestsyndrom kan erbjudas KBT. Barn och ungdomar med generaliserat ångestsyndrom, separationsångest samt social fobi bör erbjudas kombinationsbehandling med sertralin och KBT eller enbart behandling med KBT. Barn och ungdomar med tvångssyndrom samt PTSD bör erbjudas KBT.

Vid ångestsyndrom ska bensodiazepiner förskrivas mycket restriktivt eller undvikas, eftersom risken för beroende är hög. Ån7 mäter andelen patienter med ångestdiagnos som förskrivits > 100 tabletter senaste 12 månaderna.

I indikatorn Dep/Ån1 mäts andelen patienter med antidepressiv medicinering som har en samtidig depressions- eller ångestsyndrom diagnos. Syftet är att uppmärksamma på omprövning av medicinering om diagnos inte finns.

Referenser

  1. Läkemedelsbehandling av depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom hos barn och vuxna. Information från Läkemedelsverket 6:2016
  2. Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom. Socialstyrelsen 2017.

Att tänka på vid tolkning och felkällor

Om diagnos inte skrivs vid besöken kan patienterna inte identifieras. Diagnos vid återbesöket kan vara satt i samband med besök för andra problem och utan att uppföljning/kontroll av den aktuella sjukdomen gjorts. Omvänt är också möjligt, att diagnosen inte satts, speciellt om patienten har flera sjukdomar samtidigt. Det är inte ovanligt att andra professioner än läkare inte skriver diagnos i journalen. Diagnossättningen varierar också beroende på ersättningssystem.

Låga prevalenssiffror kan tyda på att man inte hittar patienter med sjukdomen, höga siffror kan betyda överdiagnostik. Variationer i population påverkar förstås också siffrorna.

KVÅ-koder används endast i liten omfattning i vissa verksamheter/regioner.

Läkemedelsbehandling är som alltid inte möjligt att ge exakta målvärden för. Det viktiga är att ”rätt” personer får behandling vilket man kan göra en fördjupad analys för på vårdcentralerna. Läkemedelsbehandling måste också balanseras mot samsjuklighet (med risk för polyfarmaci) och icke-farmakologisk behandling.

Ursprung/vetenskaplig granskare

Professor Cecilia Björkelund, Göteborg var ursprunglig vetenskaplig granskare 2013 av indikatorerna för ångest.

Indikatorerna för ångestsyndrom

Indikatorer för ångestsyndrom

Kortnamn

Indikator

Ån1Förekomst av diagnos ångest
Ån2Andel patienter med nydiagnostiserad ångest som blivit somatiskt undersökta
Ån3Andel patienter med ångest som behandlas med antidepressiva läkemedel
Ån4Andel patienter som har varit på återbesök eller haft ny kontakt efter nyinsjuknande i ångest
Ån5AAndel patienter med ångest som har varit på återbesök 6-12 månader efter insättning av antidepressiv läkemedelsbehandling, alla professioner
Ån5LAndel patienter med ångest som har varit på återbesök 6-12 månader efter insättning av antidepressiv läkemedelsbehandling, läkare
Ån5ÖAndel patienter med ångest som har varit på återbesök 6-12 månader efter insättning av antidepressiv läkemedelsbehandling, övriga professioner
Ån6Andel patienter som fått psykologisk behandling med Kognitiv beteendeterapi (KBT) vid nydiagnostiserad ångest
Ån7Andel patienter med ångest som behandlas med bensodiazepiner

Indikatorerna i Kvalitetsindikatorkatalogen - fullständig specifikation

Relaterade indikatorer

Ångestsyndrom ingår som en delmängd i kroniska sjukdomar i indikatorerna för kontinuitet, kontinuitet vid samsjuklighet, levnadsvanor, prioritering, samsjuklighet.

För ångest finns indikatorer för alkoholbruk (Le9Ån, Le10Ån).

Lm 3, Lm4, Lm5, Lm6, Lm7 och Lm8 är indikatorer som beskriver användningen av bensodiazepiner och bensodiazepinliknande sömnmedel.

I indikatorerna för äldre och läkemedel ingår användning av bensodiazepiner och sömnmedel (Äld1, Äld 3, Äld 4).

Lm11 och Lm12 är indikatorer som beskriver användning av opioider.

Lm13 mäter andel patienter med diagnos alkoholproblematik som behandlas med återfallsförebyggande läkemedel.

Kontinuitet

Levnadsvanor

Läkemedel

Prioritering

Samsjuklighet

Äldre

Möjlig framtida utveckling

  • Andel patienter med ångestsyndrom där självmordsriskbedömning finns dokumenterad under senaste 18 månader
  • Andel patienter med ångestsyndrom som sammanhängande är sjukskrivna längre än 4 veckor.

Kontakt

Kontakta SKR

Har du en fråga med anledning av det pågående virusutbrottet?

Titta först på våra frågor och svar som finns här på webbplatsen.

Covid-19 och det nya coronaviruset