Frågan om bristfällig kunskapsnivå och kompetens hos vissa utlandsutbildade läkare, som återigen aktualiserats i och med Sveriges Radios granskning av de så kallade “genvägsläkarna”, är ingen nyhet för regionerna. Problemen har uppmärksammats under lång tid och på de flesta håll har man redan försökt kompensera med egna kontroll- och introduktionsinsatser.

Samtidigt saknar regionerna både mandat och möjlighet att påverka vilka utbildningar som godkänns – eller att stoppa en legitimation till en person som inte håller tillräcklig nivå. Ändå är det regionerna som får hantera konsekvenserna när kompetensbrister uppdagas i klinisk vardag.

De flesta utländska läkarutbildningar håller god kvalitet. Men inte alla. Och systemet saknar i dag tillräckliga spärrar.

Förr fanns en nationell kvalitetssäkring genom AT och AT-provet. Alla – oavsett utbildningsland – behövde visa att de var redo för yrket innan svensk legitimation utfärdades. Den spärren är nu borta; i och med anpassningen till ett EU-direktiv får läkare i dag legitimation direkt efter den nya tolv terminer långa utbildningen, utan någon motsvarande nationell kontroll. Farhågorna var välkända när förändringen genomfördes: sämre förberedda läkare och ökad risk att bristande kunskaper inte upptäcks i tid.

Regionerna kan, som sjukvårdsministern påtalat, i teorin införa egna kvalitetskrav, men då riskerar vi ett lapptäcke av olika lösningar över landet – till höga kostnader och med oklart ansvar. Det väcker en mer grundläggande fråga: vilken roll ska Socialstyrelsen ha?

Som utfärdande myndighet för läkarlegitimationer borde Socialstyrelsen stå för en tydlig, nationellt likvärdig kvalitetsstämpel. Det är tveksamt om lösningen på problemet är att regionerna förväntas kontrollera, ompröva och kompensera en myndighets beslut. Det är varken effektivt eller förenligt med regionernas uppdrag.

Kompetensförsörjningen är central för hälso- och sjukvården. SKR vill att staten tar ett tydligare ansvar för utbildningar i hela landet och för dimensioneringen av utbildningsplatser inom vårdyrken, även läkarutbildningen, så att fler svenska studenter kan studera vid svenska universitet. Det skulle i sin tur göra kvalitetssäkringen enklare.

Patientsäkerheten kräver ett system där ansvar och mandat hänger ihop. Socialstyrelsen måste ta ett större ansvar för innehållet i den legitimation man utfärdar – annars riskerar den att reduceras till en administrativ formalitet, snarare än den garant för kvalitet som den behöver vara.