Alla invånare ska ha tillgång till en god och likvärdig välfärd, oavsett var i landet man bor. Det kommunalekonomiska utjämningssystemet beskrivs ibland som det kommunala Sveriges blodomlopp. Det är en träffande bild.

Utan utjämningen skulle skillnaderna i kommunalskatt uppgå till över 25 procentenheter. I dag, med systemet på plats, är skillnaden omkring sju. Det säger något både om systemets kraft och om varför det är helt avgörande för Sverige som land.

Det handlar ytterst om att alla invånare, oavsett bostadsort, ska ha tillgång till en god och likvärdig välfärd. Men det handlar inte om att allt ska vara lika.
Kommuner ska kunna göra olika prioriteringar, ha olika effektivitet och olika politiska ambitioner och det ska kunna synas i skattesatsen. Utjämningens uppgift är inte att utjämna politik. Den ska utjämna strukturella förutsättningar. En struktur för att kombinera lokalt självstyrelse med nationell sammanhållning.

Likvärdiga förutsättningar kräver legitimitet

Skillnaderna mellan Sveriges 290 kommuner är stora i skattekraft, demografi, geografi, socioekonomi, bebyggelsestruktur och lönenivå. Det skapar olika ekonomiska förutsättningar både på intäkts- och kostnadssidan. För att kompensera för dessa skillnader behövs ett utjämningssystem.
För att ett utjämningssystem ska fungera över tid måste det uppfattas som legitimt i hela sektorn. Då krävs det att systemet bygger på opåverkbara faktorer som strukturella behov och förutsättningar och alltså inte påverkas av politiska beslut om ambitionsnivå eller skattesats. Det är komplext då det inte kan utjämna för faktiska kostnader utan måste utjämna för strukturella behov och förutsättningar.

Ökade kostnader för ett antal mindre kommuner

Utjämningssystemet har nyligen setts över och Utjämningskommittén lämnade för snart två år sedan förslag på förändringar. Regeringen har ännu inte hanterat hela utredningen utan i stället presenterat ett nytt förslag på utjämning för de administrativa kostnaderna.

Övergripande administration handlar inte om hur mycket en kommun väljer att lägga på administration utan om vilka förutsättningar som driver administrativa kostnader. Nuvarande modell är en klassindelad modell som ger ersättning till kommuner baserat på invånarantal och så kallad invånardistans (ett gleshetsmått där enbart area och invånarantal tas hänsyn till, inte var befolkningen faktiskt bor).
Utjämningskommittén lyfte dock att det framför allt är småskalighet i invånarantal, inte gleshet, som förklarar merkostnader. Kommittén såg också problem med den klassindelade modellen.

Regeringens förslag går i en annan riktning, med en fortsatt klassindelad modell där invånardistansen ges stor vikt. Det leder till tydliga tröskeleffekter där mycket små skillnader i ett mått kan ge mycket stora ekonomiska konsekvenser. Exempelvis innebär det att en kommun med 5000 invånare och en invånardistans på 699 får 2400 kronor mindre per invånare än en kommun med samma folkmängd men en invånardistans på 700.

Regeringens förslag innebär i praktiken att en grupp mindre kommuner drabbas ekonomiskt utan att vare sig behov eller förutsättningar motiverar detta, för vissa kommuner motsvarar det en skattehöjning på 70 öre.

Regeringen har tidigare tryckt på vikten av ökad effektivitet i kommunsektorn. Men att genom förändringar i kostnadsutjämningen försämra de ekonomiska förutsättningarna för en viss grupp av kommuner, för att därigenom tvinga fram en förändring av kommunstrukturen ligger utanför utjämningssystemets syfte. Det riskerar också utjämningssystemets legitimitet.

Vill staten skapa incitament för ökad kapacitet finns mer träffsäkra och transparenta verktyg utanför utjämningssystemet.

SKR:s remissvar: Justerad beräkning av administration i kostnadsutjämningen för kommuner Länk till annan webbplats.