Sverige sticker ut i Norden. Som enda nordiskt land har vi, hittills, valt att inte göra om hela strukturen för hälso- och sjukvården och göra en tydlig förskjutning av ansvar till den statliga nivån.

Danmark, Finland och Norge har på olika sätt och vid olika tidpunkter genomfört reformer som innebär att staten axlar ett större ansvar, på bekostnad av lokalt inflytande.

I dag släpper SKR en rapport, Utblick Norden, som undersöker dessa reformer på djupet.

Syftet med rapporten är inte att kora det bästa sjukvårdssystemet – det låter sig knappast göras, och faktum är att vården i alla nordiska länder tillhör den främsta i världen. Avsikten är snarare att inspirera till nyanserade samtal om den svenska hälso- och sjukvårdens framtida utveckling.

För den svenska vården dras med vissa problem, inte minst vad gäller tillgängligheten. Väntetiderna är för långa på många håll i landet. Och även i Sverige finns ju, som bekant, de som vill se en omdaning av hela eller delar av systemet. Frågan har en tendens att återkomma – den har varit föremål för ett stort antal utredningar under hela 2000-talet. Varje gång har slutsatsen varit att en genomgripande strukturreform inte är lösningen.

Den slutsatsen nådde även den parlamentariska Vårdansvarskommittén i början av förra sommaren.

Trots att den svenska debatten om styrningen av vården därmed är vilande just nu, finns skäl att lära av våra grannars reformresor. Genom att följa hur de har resonerat, prioriterat och justerat sina system över tid kan perspektiven vidgas och den svenska diskussionen fördjupas.

Vår rapport innehåller som sagt ingen direkt jämförande utvärdering. Rapporten har en reflekterande ansats som inte slår fast några absoluta sanningar om reformernas utfall. (Vi har däremot ambitionen att senare i vår publicera jämförelser av mer verksamhetsnära statistik i ett nordiskt perspektiv.)

Det är väl ingen djärv gissning att anta att en genomgripande reform skulle få liknande konsekvenser här.

Men en slutsats som åtminstone jag drar efter att ha läst rapporten är att moderna hälso- och sjukvårdssystem är oerhört komplexa, och att det optimala systemet inte låter sig designas vid skrivbordet.

Man ska förstås inte stänga dörren för förändringar, även drastiska sådana, när det är motiverat. Det gör inte heller SKR, även om vår grundläggande hållning är att styrningen av sjukvården bäst bedrivs så nära medborgarna som möjligt.
Men jag tror vi ska akta oss för att genomföra en ”big bang”-reform, som exempelvis ett statligt övertagande av hela sjukvården. Vår rapport visar att i både Danmark och Norge har reformerna gett upphov till nya reformer, och det uppstår lätt en reformtrötthet som ställer sig i vägen för ett mer kontinuerligt förbättringsarbete.

I Norge, som 2002 valde att förstatliga hela specialistsjukvården uppstod samordningsproblem som föranledde två nya reformer 2012 och 2020. Problemen kvarstår och nyligen har regeringen initierat en ny statlig utredning som återigen ska ompröva stora delar av systemet.

Det är väl ingen djärv gissning att anta att en genomgripande reform skulle få liknande konsekvenser här.

De nordiska sjukvårdssystemen tillhör som sagt, av allt att döma, de allra bästa i världen. Därför ska det till mycket starka skäl till att göra om allt från grunden. Något förenklat får jag bilden av att utmaningarna ser snarlika ut i de nordiska länderna, och att det är lockande att söka lösningen genom omorganisering till det system man inte har.

Oavsett är det viktigt att ha en klar bild av varför man genomför en reform, och se till att inte kasta ut barnet med badvattnet.

Utblick Norden - En belysning av hälso- och sjukvårdsreformer i Norge, Danmark och Finland Länk till annan webbplats.