Budskapet till kommuner och regioner är tydligt: arbeta mer effektivt. Det är rimligt, verksamheter behöver hela tiden utvecklas och bli bättre. Men då krävs rimliga styrsignaler från staten.

Äldreomsorgen ska byggas ut. Skolan ska inte göra neddragningar när elevkullarna minskar. Resultat ska användas i verksamheten, men behövs också för att finansiera investeringar. Och investeringar måste göras, i infrastruktur, VA, klimatanpassning och civilt försvar. Samtidigt får skatterna inte höjas och avgifterna borde minska. Visst kan det låta bra, men det är svårt att få ihop.

Det är lätt för en regering att tycka att skattesatser inte ska få höjas och det är lätt att i den allmänna opinionen skylla på kommun- och regionpolitiker när avgifter höjs.

Oron för ökade kommunala avgifter är befogad, inte minst VA-avgifterna. Men bilden av orsakerna riskerar att bli missvisande. För de ökande VA-taxorna är inte ett uttryck för bristande kostnadskontroll. De är en konsekvens av hur systemet är uppbyggt.

Kraftigt ökade VA-avgifter

Under stora delar av efterkrigstiden byggdes VA-infrastrukturen med omfattande statlig medfinansiering. I dag ser verkligheten annorlunda ut. Nu när de reningsverk och VA-nät från 1960- och 70-talen når slutet av sin livslängd behöver de ersättas. Samtidigt har kraven blivit högre, både vad gäller miljö, säkerhet och klimatanpassning. Och de ska de finansieras fullt ut via avgifter, utifrån hur finansieringsformerna ser ut i dag.

Inom VA-området handlar det om investeringar på över 500 miljarder kronor de kommande 15 åren. För en normalvilla innebär det en ökning på VA-avgiften från 15 600 kronor per år till omkring 27 000 kronor per år.

Investeringar skapar tillväxt

Men det finns också en dimension som ofta glöms bort i debatten: investeringarna. Kommuner och regioner investerar varje år i skolor, sjukhus, VA-system, vägar och kollektivtrafik. 2024 handlade det om totalt 233 miljarder kronor. Det är inte bara kostnader i en budget – det är grundläggande förutsättningar för tillväxt. Utan fungerande infrastruktur, utbildning och välfärd stannar kompetensförsörjningen, företagsetableringar uteblir och arbetsmarknaden försvagas. Offentliga investeringar på lokal och regional nivå är därmed en central del av Sveriges långsiktiga produktivitet och konkurrenskraft.

När investeringar skjuts på framtiden påverkar det inte bara morgondagens välfärd, det påverkar också tillväxten.

Flytta fokus från detaljstyrning till tillit

Effektiviseringar är viktiga, och något som kommuner och regioner behöver arbeta med, men de sker inte i ett vakuum. De handlar ofta om att förändra strukturer, arbetssätt och lokaler. Det tar tid och kräver stabila planeringsförutsättningar. Och samtidigt måste vi vara ärliga: resurserna är begränsade. Allt kan inte göras samtidigt.

Därför behöver fokus skifta. Från detaljstyrning och motstridiga signaler till helhet och tillit.

Kommuner och regioner gör redan varje dag svåra avvägningar mellan verksamhet, investeringar och ekonomisk hållbarhet. Det ansvaret måste också staten respektera och matcha med bättre förutsättningar. Det handlar om mer långsiktiga spelregler, tydligare ansvarsfördelning och en finansiering som håller över tid. Respektera finansieringsprincipen och värdesäkra de generella statsbidragen.

Mot den bakgrunden blir regeringens förslag om skattebroms särskilt problematiskt. Att göra det dyrare att höja skatten i ett läge där kostnaderna ökar till följd av demografi, investeringar och statliga krav riskerar inte att lösa problemen utan att flytta dem. I praktiken kan det innebära uppskjutna investeringar, växande underhållsskuld och ökade påfrestningar i verksamheten. Man behandlar symptomen snarare än orsakerna.

Det här är i grunden inte en fråga om bristande ansvarstagande i kommuner och regioner. Det är en fråga om styrning. När staten både ökar ambitionerna och begränsar intäkterna utan att tydliggöra vilka prioriteringar som ska göras, lämnas ekvationen olöst på lokal nivå.

Att kommunala avgifter ökar väcker oro. Men att isolera enskilda delar som VA-taxor eller skattesatser utan att se helheten riskerar att leda fel.

För i slutändan handlar det inte om enskilda avgifter eller enskilda skatter. Det handlar om hur vi tillsammans finansierar välfärd och samhällsbyggande i ett läge med stora investeringsbehov, demografiska förändringar och ökade krav på robusthet. Men det handlar också om Sveriges framtida tillväxt.

Vill staten på allvar bidra till stabila skatter och rimliga avgifter behöver fokus flyttas från att begränsa handlingsutrymmet till att förbättra förutsättningarna. Det är där den verkliga reformpotentialen finns.