Sverige står inför en växande brist på arbetskraft, samtidigt som fler lämnar arbetslivet i förtid. Att i det läget låta ålder avgöra vem som får arbeta är ett slöseri vi inte har råd med. Det är en dålig ekvation för Sverige. Skrota ålderismen och se till att fler får möjlighet att förlänga arbetslivet med några år.

Ålderism avser de fördomar och stereotyper som är kopplade till en persons ålder och som i arbetslivet kan ta sig uttryck i diskriminerande handlingar gentemot såväl yngre som äldre individer.

För att förklara varför ålderism är ett problem i Sverige vill jag peka på två tydliga fakta:

• Antalet personer i arbetsför ålder, och därmed antalet sysselsatta, ökar mycket blygsamt under kommande tioårsperiod. Det visar statistik från SCB. I två av tre kommuner minskar till och med antalet i arbetsför ålder.
• Allt fler arbetslösa över 60 år tar ut sin pension i förtid – inte av vilja, utan av nödvändighet. Statistik från SCB, bearbetad av SPP, visar att omkring 7 400 långtidsarbetslösa över 60 år riskerar att ta ut pension före riktåldern år 2027. Kostnaden för samhället beräknas till 11,4 miljarder kronor per år.

Regeringen sätter ljus på en viktig fråga

Ålderism finns och behöver motverkas. Det är också en fråga vi redan arbetar med i kommuner och regioner, både genom hur kollektivavtal utformas och i det praktiska arbetet hos arbetsgivarna.

Hur arbetet bedrivs är dock avgörande. I vår sektor hänger frågan om ålderism nära ihop med kompetensförsörjningen och med hur arbetslivet faktiskt är organiserat. Det handlar om attityder, men lika mycket om villkor, incitament och reella möjligheter att arbeta, utvecklas och ställa om över tid. Förändringen sker i verksamheterna, och den är långsiktig.

Mot den bakgrunden blir rådets roll oklar. Ålderism beskrivs som ett arbetsmarknadsproblem, men rådets sammansättning saknar en tydlig koppling till arbetsmarknadens funktion. Det gör det oklart hur frågor om villkor, utveckling och möjligheten att bidra i arbetslivet ska hanteras och riskerar därmed att begränsa effekterna av insatserna.

För att motverka ålderism behöver fokus ligga på hur arbetsmarknaden fungerar i praktiken. Hur arbetet organiseras, vilka villkor som erbjuds och hur kollektivavtal och pensionslösningar kan bidra både till att fler stannar kvar och till att personer i högre åldrar faktiskt ges möjlighet att få och byta arbete. Det finns redan i dag både erfarenhet och konkreta verktyg i sektorn. Vi bidrar gärna i det fortsatta arbetet, men då behöver det ske i nära samspel med dem som också har ansvar för arbetsgivarrollen och kompetensförsörjningen.

Arbetsgivarna behöver ta tillvara senior kompetens

Brist på rätt kompetens är en central utmaning på den svenska arbetsmarknaden – i välfärden, näringslivet och staten. I kommuner och regioner är efterfrågan på erfarna yrkesgrupper stor, inte minst på sjuksköterskor över 60 år. Samtidigt sker en tydlig förskjutning i sektorn mot att i större utsträckning tillvarata äldre medarbetares kompetens. Antalet medarbetare som är 65 år och äldre har ökat med sextio procent de senaste tio åren i kommuner och regioner. Det visar att kommuner och regioner redan idag är en del av lösningen. Det bidrar både till att stärka verksamheterna och till att bredda synen på kompetens och ålder i arbetslivet.

Genom att ta tillvara all kompetens som finns kan arbetsgivare stärka verksamheten, eftersom både erfarenhet och kunskap är ovärderliga resurser för utveckling och kvalitet. Mycket av det som arbetsgivare kan göra för att få fler att vilja och kunna arbeta längre hänger samman med attityder och arbetsmiljö. Attityd handlar till stor del om att inte förutsätta att medarbetare är på väg att lämna arbetslivet för att de närmar sig en viss ålder. Många medarbetare är positivt inställda till att arbeta längre, om deras arbetsgivare ger rätt dem rätt förutsättningar.

Kollektivavtal som stärker ett längre arbetsliv

Kommuner och regioner försöker redan hantera den här utmaningen i praktiken, vi är inte framme men viktiga steg har tagits. Tillsammans med facken har vi de senaste åren justerat kollektivavtalen för att göra det mer möjligt att arbeta längre. Den lägsta åldern för att ta ut tjänstepension höjs och det finns nu möjlighet till partiell nedtrappning, så att man kan gå ner i arbetstid utan stor påverkan på pensionen.

Omställningsavtalet KOM‑KR är ett annat exempel. Det ger stöd att ställa om i stället för att lämna arbetslivet, till exempel genom kompetensutveckling eller andra arbetsuppgifter. Det här spelar roll. När det faktiskt går att anpassa arbetet, minskar behovet av att ta ut pension tidigare än man egentligen vill. Det är där frågan behöver hanteras. I villkoren och i hur arbetet organiseras, inte bara i ambitionen att förändra attityder.

• SKR:s personalprognos
• Statistik om personal och kompetensförsörjning