Regeringen vill att kommuner ska kunna anställa läkare, utifrån sitt ansvar som vårdgivare för hälso- och sjukvård inom äldreomsorg, funktionshinderområdet och kommunal hälso- och sjukvård i hemmet, men det saknar förankring i både expertutredningar och praktisk erfarenhet.

Otydligt ansvar, försvagad patientsäkerhet och ökad konkurrens om redan bristande läkarkompetens är bara några av riskerna. Det är dags att regeringen lyssnar på landets regioner, kommuner och sina egna utredare – och tänker om. Igen.

Sedan ÄDEL‑reformen 1992 har frågan om kommunernas möjlighet att anställa läkare återkommit. Varje gång har förslaget prövats, utretts och underkänts. Socialstyrelsen har utvärderat försök. Sju statliga utredningar har analyserat frågan under 2000‑talet. Alla har landat i samma slutsats: detta är inte rätt väg att gå.

Trots det driver regeringen nu igen förslaget om kommunalt anställda läkare i den kommunala hälso‑ och sjukvården. Ingenting talar för att resultatet för den enskilda patienten inom den kommunala hälso- och sjukvården skulle bli bättre.

Otydligt ansvar riskerar att försvaga vården

Regionerna kommer även fortsättningsvis att ha huvudansvaret för att tillhandahålla läkarkompetens i kommunal hälso‑ och sjukvård – även om en kommun anställer en egen läkare. Det skapar en grundläggande oklarhet:

Vem bär egentligen ansvaret för bedömningar och medicinska beslut, ordinationer samt behandlingar?

Vad händer om regionens och kommunens läkare bedömer en situation olika? Vem har det slutliga mandatet? Och vem ansvarar om något går fel – en biverkning, en missad insats eller en felbedömning?

I en verksamhet där tydliga ansvarsförhållanden är helt avgörande för patientsäkerheten är detta inte en liten fråga. Det är kärnfrågan.

Kommunala läkare gör inte vården mer sammanhållen

Kontinuitet är ett av de viktigaste kvalitetsmåtten. En kommunalt anställd läkare kan knappast bli den fasta vårdkontakt som systemet behöver – regionen ska ju fortfarande ansvara för läkarkontakten. Kontinuiteten i kommunal verksamhet har hög prioritet. I en översyn SKR gjorde 2021 hade 93% av personer i SÄBO en fast läkarkontakt och 97% en fast vårdkontakt i kommunen. Förslaget med dubbel läkarbemanning innebär att den fragmentering regeringen påstår sig vilja lösa istället riskerar att fördjupas. Jag skulle snarare tänka: “If it isn’t broken, don’t fix it.”

Dessutom blir frågan vad en kommunalt anställd läkare egentligen ska göra om man inte ska handlägga patienter fullt ut. Kommunerna har ju redan idag rätt att anlita en läkare på regionens bekostnad om regionen inte sköter sitt åtagande. Ska rollen vara rådgivande? Övervakande? Utbildande? Oavsett vilket innebär det en risk för dubbla system för läkarkompetens – och ännu större oklarheter.

Risk för konkurrens om samma läkare – särskilt i glesbygd

Kommunala läkare kommer i praktiken att rekryteras från primärvården. Där satsas det på ökad mängd läkare och andra professioner, samtidigt som dessa satsningar behöver fortsätta om primärvården ska utgöra det nav i framtidens vårdsystem som både stat, region och kommun tänker. Regeringens förslag innebär alltså en direkt risk för ökad konkurrens om samma begränsade kompetens.

I glesbygdskommuner, där tillgången på läkare redan är sårbar, riskerar effekterna att bli mest kännbara. Ett system som utarmar primärvården för att bemanna kommunerna leder inte till helhet – det leder till brist på fler ställen.

Kommunerna har redan verktyg – förslaget tillför inget

Det är viktigt att komma ihåg att kommunerna redan i dag kan anlita läkare när regionen inte utför avtalad vård. Kommunerna har alltså möjligheten att agera vid brister. Men det är inte det strukturförslag regeringen nu presenterar.

Dessutom innebär förslaget risk för att enstaka kommunala läkare får betydligt svårare att vidareutbilda sig, eftersom de står utanför de strukturer som i dag driver kompetensutvecklingen.

Utveckling behövs – men den måste ske på rätt sätt

Med rätt lagändringar kan regioner och kommuner hitta flexibla lösningar som ger fler patienten en mer sammanhållen och samordnad vård – utan att skapa otydligt ansvar eller locka läkare från redan pressad primärvård.

Regeringen bör lyssna på både utredarna och erfarenheten

Det finns inget stöd för att kommunala läkare skulle förbättra vården. Det finns däremot en lång rad utredningar, erfarenheter och sakkunniga som varnar för motsatsen.

Att införa system som gång på gång avfärdats är inte handlingskraftigt eller modigt. Det är kortsiktigt. Och det riskerar framför allt att försämra vården för en grupp som redan är beroende av samordning, trygghet, kontinuitet och tydlighet.

Regeringen behöver tänka om.