Under flera år har en felaktig och missvisande bild spridits av att socialtjänsten har en agenda att omhänderta – ”kidnappa” – barn. Vi såg det under den destruktiva så kallade LVU-kampanjen för några år sedan, vi såg det när lokalpolitiker i våras delade ut flygblad med budskapet ”sätt stopp för att socialtjänsten omhändertar era barn”, och vi ser det just nu i Hässleholm, där kommunen mejlbombas och trakasseras efter ett flera år gammalt LVU-beslut.

Dessa påståenden saknar stöd i verkligheten. Under 2024 fick cirka 26 300 barn och unga heldygnsvård, alltså placering utanför det egna hemmet. Två tredjedelar av dessa barn och unga fick vård i frivillig form, enligt Socialstyrelsen.

Tvångsomhändertaganden utgör alltså en mindre del av socialtjänstens arbete med barn. Att placera ett barn är en av de mest långtgående åtgärder som finns. Den vidtas när barn riskerar att fara illa och andra insatser inte räcker. Beslut om tvångsvård fattas dessutom inte av socialtjänsten ensam utan prövas av domstol.
När människor av rädsla inte vågar söka stöd hos socialtjänsten kan barnens skydd försvagas. Det är den allvarligaste konsekvensen av ryktesspridningen.

Den får även följder för socialtjänstens medarbetare. Många socialsekreterare utsätts för hot, våld eller trakasserier, och desinformation förvärrar deras situation. Det är inte bara ett arbetsmiljöproblem utan också ett demokratiproblem: socialsekreterare är tjänstepersoner. Att hota dem och försöka påverka deras myndighetsutövning är ett angrepp på rättsstaten.

Att placera ett barn är en av de mest långtgående åtgärder som finns. Den vidtas när barn riskerar att fara illa och andra insatser inte räcker.

Mycket av desinformationen sprids i sociala medier, ofta med ett ensidigt föräldraperspektiv. Men även etablerade medier kan bidra till en missvisande bild när enskilda barnärenden skildras utan tillräcklig kontext. Granskning av socialtjänsten är såklart viktig, och ibland har allvarliga missförhållanden avslöjats. Men när komplexa ärenden förenklas riskerar enskilda fall att uppfattas som representativa för hela socialtjänsten.

Det finns en viktig förklaring till varför förenklade och felaktiga bilder får så stort genomslag. Enligt myndigheten Vård- och omsorgsanalys uppger drygt hälften av befolkningen att de inte har tillräcklig kunskap om vad socialtjänsten faktiskt gör. När kunskapen är låg blir det lättare för desinformation och ensidiga berättelser att få fäste. Det kan i sin tur bidra till oro, misstro och till att familjer tvekar att söka stöd. Samtidigt uppger cirka 70 procent av dem som varit i kontakt med socialtjänsten för sin egen eller sitt barns räkning att de fått det stöd de behöver.

Här har också vi socialarbetare själva ett ansvar. Om många inte vet vad socialtjänsten gör behöver sektorn bli bättre på att beskriva sitt uppdrag, sina bedömningar och sina begränsningar och göra dem begripliga. Det kräver att socialarbetarnas erfarenhet och kunskap tas tillvara oftare, och att sektorn lyssnar mer systematiskt till invånare som upplever att de fått stöd av socialtjänsten.

Den 28 augusti sänder SKR därför ett seminarium om hur berättelsen om det sociala arbetet kan bli mer kunskapsbaserad, relationsskapande och nyanserad. Journalister, forskare, profession och personer med erfarenhet av insatser från socialtjänsten medverkar. Själva sändningen vänder sig till socialsekreterare och socialchefer.

Att ta tillbaka berättelsen om det sociala arbetet