Klockan är sju på morgonen. Emma, en ung kvinna med intellektuell funktionsnedsättning behöver hjälp att komma upp, få i sig frukost, förstå dagens schema och ta sig till sitt arbete på en livsmedelsbutik. Efter många försök har hon hittat ett arbete på deltid som fungerar och arbetsgivaren har fått stöd av Arbetsförmedlingen med anpassningar. På kvällen behövs stöd igen med struktur, trygghet och för att inte känna sig ensam.

Personalen hjälper också till med att hålla ihop och samordna stödet från boendet, psykiatrin och Försäkringskassan. Så har det inte alltid varit, som barn var Emma placerad på både HVB och SiS. För många är detta inte ett undantag, utan vardag. När stödet från samhället fungerar går livet ihop. När det brister faller hela tillvaron, och ofta också anhörigas.

LSS – lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – skulle ge personer med funktionsnedsättning möjlighet att leva som andra. Men 32 år efter att lagen infördes är det tydligt att den inte längre fullt ut svarar mot dagens verklighet.

I dag har nära 83 000 personer minst en verkställd och kommunalt beslutad LSS-insats. Antalet har ökat kraftigt över tid, samtidigt som fler lever längre, behoven förändras över livsloppet och samhällets krav ser helt annorlunda ut än på 1990-talet. Digitalisering, målgruppernas egna önskemål på hur de vill bo och leva sina liv, mer komplexa hälsobehov och en arbetsmarknad i förändring ställer nya krav på stödet.

Flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättningar är en bred och heterogen grupp med olika behov – i skolan, i övergången till vuxenliv, i boendet, i vården, på ålderns höst och på vägen till arbete. Ändå är systemet fortfarande i hög grad byggt utifrån gamla antaganden om målgruppernas behov.

Behovet av stöd är på inget sätt en marginell fråga. Kommunernas kostnader för insatser enligt LSS och socialförsäkringsbalken uppgick 2024 till 80,6 miljarder kronor. Funktionshinderomsorgen är kommunernas fjärde största uppdrag sett till resurser. Den största posten är boende enligt LSS för vuxna, följt av personlig assistans. LSS finansieras huvudsakligen av kommunerna, och det är fler än någonsin som får insatser enligt LSS.

Behov av ökad kompetens

De växande kostnaderna är en utmaning. Men debatten måste handla om mer än pengar och svepande kritik om att kommuner avslår ansökningar. De stora utgifterna och omfattningen av insatserna visar inte att reformen misslyckats – de visar att samhället har ett stort och växande ansvar. Men när kostnaderna ökar utan att regelverk, kompetensförsörjning och kunskapsstyrning utvecklas i samma takt, då ökar också risken för såväl ojämlikhet och ojämställdhet som för kortsiktighet och att stöd inte träffar rätt.

I dag krävs såväl mer kvalificerad kompetens i LSS‑verksamheterna än 1994 som bättre samordning med hälso‑ och sjukvården och socialtjänsten samt stödformer som följer människors liv – inte systemens gränser. I praktiken handlar det om ett statligt finansierat omsorgslyft för allt kommunalt stöd till personer med funktionsnedsättning, eftersom rätt kompetens är avgörande för stöd av hög kvalitet.

SKR:s styrelse har nyligen fattat beslut om ett samlat ställningstagande i frågorna kring funktionshinder. Nu behöver riksdag och regering ta nästa steg: en nödvändig översyn av LSS, där insatserna utformas utifrån dagens målgrupper, levnadsvillkor och kompetenskrav.

Till ställningstagandet Länk till annan webbplats.