Ingen tillgänglig forskning, varken kriminologisk eller neurovetenskaplig, tyder på att sänkt straffålder leder till minskad återfallsrisk, eller avskräcker unga från att begå brott.

Härom veckan kom beskedet att även Kriminalvården säger nej till förslaget att tillfälligt sänka straffåldern till 13 år. Därmed får man väl säga att hela den delen av samhället som arbetar med frågor som rör brottsbekämpning, bestraffning och rättvisa – Polisen, Åklagarmyndigheten, Advokatsamfundet, exempelvis – avvisar regeringens förslag att sänka straffbarhetsåldern. De har lite olika skäl till att säga nej, men nej säger de allihop.

Sedan tidigare, redan när den föreslagna åldern var 14, hade förslaget förkastats av till exempel Barnombudsmannen, BRIS, Unicef och Vision – och även SKR. Vi har kritiserat förslaget vid flera tillfällen.

I den här texten går jag igenom varför vi anser att det är en dålig idé att sänka straffbarhetsåldern och riktar några uppmaningar till regeringen.

• Lyssna på forskningen. Ingen tillgänglig forskning, varken kriminologisk eller neurovetenskaplig, tyder på att sänkt straffålder leder till minskad återfallsrisk, eller avskräcker unga från att begå brott (eller för den delen att det avskräcker äldre anstiftare från att försöka rekrytera än yngre gärningsmän). Regeringen har varit tydlig med att förslaget har som syfte att åstadkomma snabb förändring och på kort sikt. Och reformen är just tillfällig. Man kan ha förståelse för den ansatsen – problemet med mycket unga gärningsmän i gängmiljö är akut – men forskningen varnar för att ett för kortsiktigt perspektiv kan ha negativa konsekvenser för det långsiktiga brottsförebyggande arbetet. Det finns alltså en klar risk att förslaget på lång sikt blir kontraproduktivt.

• Invänta effekterna av nyliga reformer. Den nya socialtjänstlagen trädde i kraft i somras, och med den får socialtjänsten ett nytt brottsförebyggande ansvar, särskilt inriktat på barn och unga. Tvångslagstiftningen för barn och unga genomgår också en översyn. Regeringen bör invänta effekterna av ny lagstiftning innan man kommer med ytterligare, drastiska reformer. Det vore ju minst sagt olyckligt om olika nya lagar, som alla har samma syfte – att förhindra att barn begår brott – i stället kolliderar med varandra och försvårar det brottsförebyggande arbetet.

• Dessutom: En trettonåring som döms till fängelse och får sin (eventuellt redan svåra) skolgång försvårad ytterligare riskerar att få sin kriminella identitet cementerad och hamna ännu längre bort från samhället. Vi vet att klara skolan är ett vaccin för att klara livet. Det får inte försvåras, utan borde ha ett större fokus. I både det förebyggande och det repressiva arbetet.

Med andra ord är fängelse för trettonåringar nog inte bara verkningslöst – det är direkt skadligt.

Avslutningsvis ett skarpt förslag från SKR, eftersom regeringen inte lär hörsamma remissinstansernas kritik: säkerställ att de unga som fängslas har en fast kontakt med socialtjänsten i sin kommun till och med de har fyllt 21 – inte 18 år, vilket föreslås. Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för unga till de fyller 21. De barn som suttit i fängelse kommer naturligtvis ha samma, om inte större, behov av eftervård som andra barn som fått samhällsvård.

Vi delar regeringens förfäran över utvecklingen med allt yngre gärningsmän som spränger och skjuter, och ambitionen att bryta den så fort som möjligt. Men den ambitionen får inte tillåtas skymma det långsiktiga perspektivet.