Kommuner har under 15 år hanterat pandemi, snabb inflyttning, avfolkning, stora investeringsbehov med i princip oförändrad medelskattesats. Variationerna finns i strukturen, inte i ansvarstagandet.

Frågan om kommunsektorns finansiering har sällan varit mer aktuell. Jag har den senaste tiden många gånger återkommit till behovet av värdesäkrade statsbidrag. Det handlar om att skapa långsiktiga planeringsförutsättningar och även att åstadkomma en tydlighet när staten faktiskt gör satsningar på välfärden.

I dag ligger värdet av statsbidragen cirka 13 miljarder kronor under vad en ren värdesäkring skulle innebära för kommuner och regioner beräknat från 2005. När statsbidragen urholkades som mest, vilket var strax före pandemin, såg vi också flest skattehöjningar på kommunnivå. Det är ingen slump.

Utredning vill minska skattehöjningar - men med vilka konsekvenser?

Den utredning som regeringen tillsatt, och som ska redovisa sitt uppdrag i slutet av februari, ska både analysera förutsättningarna för att införa åtgärder för att motverka skattehöjningar och stimulera skattesänkningar. Oavsett vad utredningen landar i ska det lämnas förslag på en eller flera skattebromsar och skattesänkningspremier.

Ambitionen kan tyckas tydlig, men det finns några grundläggande realiteter att förhålla sig till.

Skattehöjningar är aldrig förstahandsvalet

Kommuner och regioner höjer inte skatten för att de vill. De gör det när de måste. Skattehöjningar är inte det första alternativet, först görs effektiviseringar och det bidrar - men det räcker inte alltid hela vägen.

Skattesatsen har heller inte ökat på övergripande nivå för kommunerna sedan 2016, och från 2010 är ökningen på totalt 10 öre. Däremot ser vi en stor spridning bland kommunerna. Där de kommuner som höjt skatten framförallt är små, glesa eller befolkningsmässigt minskande kommuner.

För regionerna är situationen annorlunda. Där har skattesatsen ökat med 31 öre sedan 2016 och med 74 öre sedan 2010. Detta till följd av en bättre och dyrare hälso- och sjukvård. De medicinska resultaten har förbättras, och ambitionsnivåerna höjts. Fler kan vårdas allt längre upp i åldrarna med goda resultat. Fantastiskt på individnivå – med ökande kostnader till följd.

Beskattningsrätten är en grundpelare i det kommunala självstyret

Att begränsa den får konsekvenser. Det handlar om:

• Ökade skillnader mellan kommuner
  Om skattesatsen inte kan spegla kostnadsläget riskerar skillnaderna att istället visa sig i välfärdens innehåll.
  
• Svagare lokalt ansvarstagande
  Förtroendevalda tar ansvar inför invånarna för både resultat och skattetryck. Insnävade verktyg betyder insnävade möjligheter att ta ansvar.
• En svårare situation för regionerna
  Ett skattestopp utan kompensation från staten innebär i praktiken att regionerna får svårt att följa med i den medicintekniska utvecklingen.
• Orimliga incitament
  Många mindre kommuner som redan har höga strukturella kostnader skulle hamna i en situation där de varken får eller kan kompensera utvecklingen. Kommuner har under 15 år hanterat pandemi, snabb inflyttning, avfolkning, stora investeringsbehov med i princip oförändrad medelskattesats. Variationerna finns i strukturen, inte i ansvarstagandet.

Jag menar att det finns långt mer träffsäkra vägar än att inskränka beskattningsrätten. Det handlar om att värdesäkra statsbidragen, öka de generella statsbidragen samt minska detaljstyrningen och ge kommuner och regioner större handlingsutrymme

Om vi ska värna välfärdens långsiktighet måste vi också värna finansieringens stabilitet. En skattebroms kan verka enkel på papperet men riskerar att skjuta bredvid målet och samtidigt underminera den lokala förmågan att ta ansvar.

Ekonomirapporten, okt 2025 Länk till annan webbplats.